  
Efter ett par års tystnad som också innefattade turneranden och skivproduktioner har dem svenska dödsglammarna äntligen kommit tillbaka på ”hemmaplan”!
Konstellationen öppnas med ett otroligt välvalt och passande intro, det syns mycket väl på grabbarna att dem var lyckliga över att få stå på Klubbens mysiga scen när dem äntligen gjorde entré. Själv har man sett dödsstjärnorna ett antal gånger och man vet hur allting går till och man kan absolut inte låta bli att skrika som ett troget fan, fast man står i fotodiket.
Den dramatiska och mycket sensuella föreställningen rivstartas med färska och blytunga ”Night Electric Night” som den nyproducerade plattan också heter. Kvintetten ger gärnet från första början, vilket var ganska ovanligt i jämförelse med deras tidigare spelningar.
Strax därefter, utan några pauser, får man höra ett antal gamla godingar: ”Motherzone”, ”Trinity Fields”, ”Last Ammunition” och ”Virtue to Vice”.
Grabbarna är klädda i sina nydesignade uniformer, glitter och stövlar förekommer självklart. Sminket och håret är utmärkt (som vanligt) och man får inte glömma Andreas svarta fjäderboa. Den sitter som pricken över i:et, fast den blir inte söndersliten av publiken denna afton, Andreas behåller den för sig själv.
Mellansnacket var dock en besvikelse, i vanliga fall brukar frontmannen vara mycket öppen mot publiken vilket är ett mycket viktigt moment på spelningar. Dock gör Jonas och Emil sina röster hörda ikväll, vilket troligen överraskade åskådarna en aning.
Framförandet fortsätter i rask takt med några få låtar från ”Night Electric Night”. ”Chertograd”, ”Blood Stains Blondes” och ”The Fuel Ignites”. Dem låtarna framförs hyfsat bra med tanke på att skivsläppet ägde rum bara några veckor sedan. Tyvärr var ljudet inte det bästa, några småfel här och var hördes tydligt och ett antal rundgångar bedövade ett antal hundra öron så fort sångaren kom nära en av högtalarna vid sidan om.
Kvällens konsert anses personligen ett av dem sexigaste och sinnligaste spelningarna Deathstars någonsin har framfört. Andreas väljer att vara mycket nära publiken, han låter dem unga flickorna ta på honom, vilket nästan inte är acceptabelt, men han får aldrig av sig skjortan helt.
Låtvalet och ljudbilden i sig var nästan för fantastisk, energin och utstrålningen från kvintetten nådde skyhöga nivåer, vilket var underbart att se. Dödsstjärnorna älskar att stå på scen och vika ut sig!
Det avslutande extranummer den här gången var ”Revolution Exodus” från den första syntetiska plattan. Dock låter man sig vara för krävande och önskar att få höra mer av dem gamla favoriterna som tyvärr lämnas begravda i det guldiga stoftet.
|
