  
Det började lite smått tumult för engelsmännen. Bara efter ett par låtar in har Spike vält ner alla drinkarna på trumpodiet och oroat trummisen. Han lyckades med konstverket att dela mikrofonen i två och gitarristen Paul Guerin fick kämpa med en ursinnig holländare som tvunget ville ha sin nya skiva signerad mitt under spelningen!
Spike bevisade under hela kvällen att han är en frontman av rang. Han gör piruetter och sparkar upp och svingar med mickstativet så att publiken längst fram fick trimma sina reflexer då foten på stativet flera gånger for i hög fart bara några centimetrar framför näsan!
Det var god stämning inne på trevliga Tivoli i Helsingborg långt innan Quireboys gick på scenen. När såväl engelsmännen steg upp så tog keyboardisten Keith Weir direkt kommandot och jazzade avslappnat igång tidlösa Black Mariah. Den trånga scenen tryckte ihopa bandet på scenen och gav bandet en helt annan dimension och skapade den där härliga mysfaktorn vars Quierboys musik är väldigt lämpad för. Quierboys svängde bra trots att de valt att köra ett någorlunda långsammare set. De riktiga festlåtarna kom inte förens vid slutet av den långa spelningen. Hela 18 låtar framfördes från hela deras karriär där givetvis monsterhits som 7 O´clock, Hey You och självaste Sex Party var representerade. Men innan dess var det långsammare partier som Beautiful Curse, Searching, Sweet Mary Ann och underbart mjuka Mona Lisa Smiled.
Under den kraftfulla ballade I Don´t Love You Anymore, fick Spikes rispiga röst ner vartenda kvinna på knä. Känslosamt laddat och snyggt inramat.
Avslutande Sex Party bjöd på en ganska så kul överraskning. En kort bit in i låten stapplade Mikael Fässberg (ex-Bonafide) och Staffan Österlind (Black Robot) och tog över Paul Guerins och Guy Griffins gitarrer. Resultatet blev givetvis väldigt lyckat då dessa två herrar vet precis hur man varsamt smeker en gitarr. Spike sken upp som en sol och tyckte att det var hur roligt som helst. Skönt att se ett band som vågar göra en så pass stor förändring i deras viktigaste låt under kvällen.
Spelningen lyfte aldrig på riktigt. Deras magiska ”moment” uteblev. Däremot bevisade The Quireboys att de håller en extremt hög lägsta nivå. De var inte övertända utan gjorde en säker insats med avslappnad framhållning.
BUFORD POPE
Buford Pope öppnade upp Tivolis portar inför en sittandes och tillbakadragen publik. Signalerna av att golvet är tomt ger först en känsla av att bandet på scenen inte engagerar. I Buford Popes fall är det precis tvärt om! Musiken går rätt in i hjärtat och all stress fullkomligt kröp ut genom porerna på ryggen. Istället njuter den avslappnade publiken av den lugna tillställningen. Folk stod bakotlutade med slutna ögon och skapade sina egna bilder till den ljuva musiken. Buford Pope som denna gång hade med sig en hel orkester som stod uppradat snyggt i en rak linje på scenen, bjöd på härliga smörlåtar och snygga rockpartier. Deras starkaste och känsligaste låt Faces Don´t Smile var en låt som berörde. Hade allt en hitlåt behöver med allt från härliga Tom Petty vibbar till snygga munspelsinslag av Mikael Liljeborg. Låten och framförallt Buford Pope får en snabbt att inse hur kul det är att gå på konserter och få uppleva ny musik och band som man aldrig tidigare hört. Bandet imponerade stort och utöver multimusikaliske Mikael (sång, gitarr, munspel) så var Keyboardisten hur skön som helst och svingade glatt med sina marcas och imponerade med sina kunskaper ytterligare när han drog fram sitt dragspel under bl.a. mjuka Somebode Like You. Långsamt och vackert.
Buford har otroliga låtar som berör en och som fick de värsta hämningarna att släppa i kroppen. De som hoppade fredagskvällens öppningsakt Buford Pope i tron om att de inte skulle gå miste om något… De hade helt fel. De gick verkligen miste om något speciellt. En musikalisk resa som under 30 minuter var helt förtrollande. |
