  Efter MUCCs succé spelning på MetalTown i somras inför ett fullproppat circustält, förväntade jag mig en betydligt större skara ungdomar än vad jag möttes av när jag steg in på KB, Malmös bästa konserthak. Det var nästan tomt! En sen torsdags kväll och ett band som sjunger på ett fjärran lands språk lyckades tydligen inte locka ut kidsen. För det är väl de som är målgruppen av den här musiktypen eller? I Japan är MUCC kolossala men i Sverige är de en underground nyhet. Med sin speciella emo-retande, galna och konstiga inslag av kaos gör deras musik till ren konst. Kanske var det höga biljettpriset på närmare 350kr som avskräckte den icke inkomstrelaterade ungdomarna att gå.
I väntan på att spelningen skulle börja, sågs några av deras följeslagare gå runder i lokalen som förvirrade arbetsmyror! De utmärkte sig (trots publikens chockrosa neonslingor i håret och alternativa klänningar) sig med att de hade andningsskydd på sig. De var antingen rädda för svininfluensan eller så hade fobier för tjejbasiller då det nästan endast var småflickor på plats ikväll. Inte mycket mer än 100 tonåringar har kommit ikväll.
Längst fram trängs 13-16 åringarna för att få bästa platsen. Dock låter dessa tjejer som om de var minst det dubbla. Det skriks och stampas ivrigt i marken. Tiden går... De börjar tugga på naglarna och se uttråkade ut medans andra skriker sig hesa i väntan på att bandet skulle dyka upp. En väntan som såg ut att bli oändlig.
21.00 skulle MUCC gå på scen men inte förän 18 min senare gick en av teknikerna upp och drog i en sträng på basen. Sen gick han och drog en på gitarren. Eftersom det inte var något förband denna gång så ska ju soundchecken vara klar sedan tidigare. Lite innan halv tio så går han och slår till några pukor. Så här tråkigt har jag aldrig haft det innan på en konsert. t.om. bartendern såg uttråkad ut då han inte kunde sälja så många öl denna kväll.
Plötsligt går introt igång strax efter halv tio och tjejerna skriker så glasen höll på att spricka.
Det blir fullt drag direkt och killarna i MUCC intar scenen med inte alltför aggressiva miner (trots att de försökte se allvarliga ut) då de log stort.
Scenen utnyttjas till max då det saknas monitorer framme vid scenkanten. Tatsuro (sång) springer fram och tillbaka, hoppar och showar. Han älskar att synas uppenbarligen och låter sig nästan bli nerdragen av tjejerna.
De klänger på honom, Miya (gitarr) och Yukke (bas) och drar både i kläder, hår och instrument. Inget som tycks störa dessa små japaner. Flickorna är som besatta! Men är det musiken eller är det killarna de är intresserade av? Hade det varit 18-års gräns så hade det varit mer personal än besökare i lokalen.
Ljudet är fruktansvärt bra, kanske lite för bra sina stunder! Sången är riktigt tydligt trots den annorlunda sångstilen från och till. Den känns faktiskt lite för perfekt live. Musiken är helt klart intressant att lyssna på och trots att jag inte begriper ett enda ord så gör den mig skärpt.
Att tala med publiken är därimot inte deras starkaste sida. Tatsuro försökte sig på Svenska och gjorde det förvånadsvärt bra. Rätt komiskt men fullt begripligt. Engelskan däremot var lite knackigare. Ibland total obegriplig. ”Hao aar yo” ”I lobe Scweden” Roligast var endå när han sa ”I am så hapy” i en mycket sorgsen ton. Kul att se de anstränger sig för att nå ut till publiken.
Allt efterhand som konserten fortskrider så ökades tempot. Det blir tyngre och intensivare. De gör en SLIPKNOT genom att säga åt alla att sätta sig ner vilket ALLA gör med. Efter nedräkning så hoppade alla extatiska tonåringar upp och slog nästan i taket! Alla dessa livliga fans fick mig att börja hoppa med och levde mig allt mer in i musikens värld. Svininfluensan? Nej bara smittad av det aktiva folket, både på scen och på golvet.
Men om nu konserten var så bra både ljudligt och framförandet, varför ger jag då MUCC bara 1 av 5? Jo ljudet var riktigt bra. Lite för bra. Tidigt under konsertens gång fattade jag mina misstankar. Min första tanke var playback!
Det visade sig att så var det med. Vid några tillfällen missade Tatsuro att hålla micken uppe när han skulle sjunga och det lät hur bra som helst och vid andra tillfällen så sjöng han alltför långt bort från micken. Inga som helst fläckar i ljudet trots det.
Så från att ha gett järnet på scenen och levererat en kalaskonsert så havererar hela alltet då det förstörs med att sångaren mimar. Musik skall framföras live till 100% av de som medverkar på scen. Att de sen har elektroniska slingor som sköts via en dator hör inte till.
Vill jag se ”dubbade” japaner ser jag en dålig actionfilm. Nej sikta mot stjärnorna är inget underhållande program. Varken i rutan eller på en scen.
|
