– Vilka fina skor du har. Och fina byxor, och tröja, hela du var jävligt fin faktiskt.
– Oj, tack det samma! Och du var… röd.
– Ja, jag är röd.
– Och jag är rädd.
– Är du rädd?
– Lite nervös kanske.
– Det behöver du inte vara.
Timo Räisänen börjar med att ge mig en komplimang, något som definitivt inte lugnar hjärtat. Dock skapar han en bra stämning inför den intervju som snart ska påbörjas, och ger mig känslan av att han i alla fall inte avskyr att stå och bli intervjuad.
Timos senaste skiva, Love Will Turn You Around släpptes i augusti 2007 och är nämnd efter låten på samma album.
Varför valde du just den låten?
– Ja… Fan vilken bra fråga. För att titeln är så bra på den. Titeln sammanfattar mitt budskap som jag har försökt komma fram till under alla mina år som artist. Att kärlek är den enda utvägen.
Har kärlek turned you around?
– Ja. Både fram och tillbaka, höll jag på att säga…
Det kommer inte som en överraskning att Timo svarar så här. Hans specialitet är att skriva låtar om just kärlek.
– Kärlek är det viktigaste. Det är inte bara kärlek i ett hustru-man förhållande som jag pratar om. I alla frågor man knåpar med som människa kan man finna svaret i kärlek. Nu menar jag detta på en grundläggande nivå för det är ganska självklart, men om människor skulle koncentrera sig mer på att älska skulle det vara en så otroligt mycket bättre värld att leva i. Det är så otroligt på väg åt helvete nu så det börjar bli på allvar dags att sprida ordet. Det är faktiskt rätt gött med kärlek.
Timo Räisänen har inte alltid varit soloartist. Förutom en mängd småband under sin ungdom spelade han med Håkan Hellström ett tag, och senare med ett band som hette Her Majesty. En ”skilsmässoskiva” spelades in med Her Majesty och efter det kom hans första soloskiva.
– Skilsmässoskivan är liksom helt suicidala och råjobbiga texter framfört otroligt glatt. Första soloskivan var någon slags brytpunktsskiva och andra skivan kan man kalla ”Timos vidare betraktelser”. Det var då jag försökte forska lite mer i andra ämnen. Och den senaste skivan är en återgång till det jag faktiskt tycker är viktigt – kärlek.
I din biografi, som var riktigt rolig, jag skrattade jättemycket när jag läste den…
– Har du läst min blogg? Också ganska rolig tycker jag.
Ja! Du skriver med mycket humor. I biografin skriver du att du var som en Duracellkanin förut. Men i låten ”Sixteen” sjunger du att du inte är det längre. Har du tappat din energi på senare dagar?
– Nej, det var bara wishful thinking. Jag höll på att bli lite gubbe där men det försvann tvärt när jag släppte skivan och blev pånyttfödd. Inte pånyttfödd i någon religiös mening, men nej, jag ljuger bara i den textraden. Just den textraden är lögn eller bara till för att det är en så jävla fin textrad, en av dem jag är mest stolt över. Men resten av texten är att jag vaknar på dåligt humör och så, och den gubbigheten har jag börjat märka av. Jag dricker en flaska vin och sen känner jag för att slita av ansiktet på mig själv nästa morgon. Jag blir väldigt bakfull, bara, det är ju en typisk trött jävla vuxengrej. Men annars så har jag faktiskt jävligt… JÄVLAR så mycket energi jag har haft sommaren hittills. Det känns skitbra.
Timo Räisänen och hans band har turnerat nästan nonstop sedan början av förra sommaren. Ett par avbrott har de haft – ett på hösten, och ett när Timo fick barn.
– Vi spelade ju i Lysekil igår, så vi stannade förbi Göteborg så att jag kunde hälsa på honom. Han är grymt med söt alltså! Fast det känns inte så farligt att vara borta från honom så mycket faktiskt. Han har en väldigt bra mamma så jag behöver inte oroa mig alls. Och jag är ju ute och gör det jag älskar mest i hela världen. Bara jag inte super för mycket så är jag väldigt motiverad att träffa honom när jag kommer hem. Jag drar ju energi både från hemmet och att spela. Och nu börjar jag låta mer och mer som Thomas Dileva.
Sedan treårsåldern har Timo velat bli rockstjärna. Han har alltid vetat att det är han som ska stå på scen och framföra sina låtar. Det var ett snabbt beslut för honom att helt plötsligt sluta spela med Her Majesty, och innan dess, Håkan Hellström. Men kanske var det för det bästa.
– Jag kände ju inte så här medvetet liksom… jävlar… nu saknas det något. Men jag har ju vetat ända sedan jag var jätteliten att det är jag som ska stå på scen och sjunga mina egna låtar. Men beslutet att, ”Nu kör jag, nu får ni klara er själva”, det kom ju väldigt plötsligt. Hade jag då fortsatt och inte lyssnat på mig själv så hade jag känt att jag saknade någonting. Det var meningen från början att jag skulle vara soloartist. Jag menar, för Guds skull, titta på mig!
Känner du att din dröm har gått i uppfyllelse nu?
– Aa, det har den. På ett sätt, fast man siktar ju längre hela tiden. Men jo, jag har kunnat slappna av lite i villfarelsen av att jag är en rockstjärna. Men å andra sidan har jag varit så töntigt självsäker på det ända sen jag var typ 3 år så jag har inte bara kunnat luta mig tillbaka och säga ”JA!” Det är ju klart att det står 10 000 personer och skanderar mitt namn, liksom.
Vad är det roligaste med detta?
– När det står 10 000 personer och skanderar mitt namn!
Timo Räisänens unika musik är inte resultatet av hans inspiration till någon annan särskild artist. Den amerikanska alternative musiken han lyssnade på under gymnasiet hörs i viss del i hans musik, och sättet han arrangerar låtarna har han fått ifrån den klassiska musiken som dominerade hans högtalare till ungefär elvaårsåldern.
– Jag inspireras ju väldigt mycket av massa grejer men inte av någon enskild artist som jag kan så där, ”ah fan… honom…” vet du.
Du har väldigt originell musik tycker jag.
– Tack! Åh, tack så hemskt mycket! Det gläder mig. Det är sådana grejer man kan bli lite osäker på ibland.
Att du börjar bli som mängden?
– Nej, men att man gör sin musik och man tycker att den är så jävla bra och den berör en. Men ibland så faller ju det där självförtroendet. Inte särskilt länge för min del, men ändå, ibland så faller det. Och då måste man intala sig själv att nej, nej, det är bara att köra vidare i blint förraseri. Men det är just sådana grejer man kan börja oroa sig för. Typ, fan låter det inte bara som… ingenting? Det senaste jag börjat oroa mig för är om jag helt enkelt gör skitdålig musik egentligen, men att det är min charm som tagit mig dit jag är.
Det är väl också bra!
– Nej det är skitdåligt! Jag som alltid har sett mig som Mozarts efterträdare! Men tyvärr är jag inte det. Jag har kommit på det på senaste tiden, sen jag börjat lyssna på Mozart på allvar. Då inser jag att jag bara är en lekman.
Ska du vara Mozarts efterträdare så får du börja spela piano.
– Ja men det ska jag börja göra. Det är ett bra instrument. Jag ska köpa mig ett piano. Och ställa ut det på landet. Jag har velat köpa ett piano länge men inte riktigt fått det för…”regeringen”, va… Men vi har en liten stuga och vi håller på att renovera den nu. Så jag tänkte liksom, ”Fuck man! Jag köper pianot och ställer ut det där”. Så kan jag åka ut dit och spela. Brilliant! Brilliant idé. Men jag bävar inför att lära mig för jag tror att jag kommer att bli väldigt arg. Ont i handleden och så.
Ja, du får hålla händerna uppåt. Fast det kanske du redan visste.
– Jo man ska vara avslappnad… och ändå stel. På något sätt.
Vampire Weekend är ett punkaktigt/alternativt band från New York som Timo nyligen börjat lyssna på. Då menar jag när han inte lyssnar på opera vilket han uteslutande har gjort det senaste året.
– Det är inte… så kul. Men det är väldigt bra, väldigt givande. Och jag är otroligt trött på att jag gör det, men jag gör det. Men Vampire Weekend är ganska roliga… stundtals väldigt, väldigt intressanta.
Enligt mig påminner detta nya band en del om Timo Räisänens egen musik när det gäller melodi och sång. Skillnaden är stor, men likheten finns.
– Sen så är Keane mitt favoritband. Du vet den låten, [melodiöst]”Everybody’s changing, and I don’t feel the same.”
Ja! De är bra. Den låten är bra.
– Ja, den låten är makalöst bra.
Där fick vi lite sång också, det var ju kul. Har ni någon ny skiva på gång?
– Nej, nu ska jag vara pappaledig efter sommaren. Det ska bli jättetrevligt och då gillar jag att kalla det för icke-schemalagd tid. Då kommer jag att skriva musik, förhoppningsvis, och så kommer det att komma en liten överraskningspresent från mig någon gång i årsskiftet. Sen till våren kommer vi att börja jobba på nästa skiva.
– Okej! Det var allt jag hade!
– Hur kändes det?
– Det kändes jättebra.
– Ska vi kramas?
– Ja, det tycker jag.
// Olivia Flasch |
