Iron and Wine - en stil för sig själv (Mejeriet i Lund - 2008-01-24) |
|||
Det var svårt att hålla reda på alla bilder som kom upp i huvudet på mig när jag stod och lyssnade på Iron and Wines musik. Det var som en slags nostalgi som tog över mitt medvetande. En nostalgi som jag inte kunde placera. En snart medelåldersman vid namn Sam Beam med hela ansiktet täckt av stort, brunt skägg och mustasch stod på scen. Men skägget bedrar. Ur hans mun kom den ljuvaste pojkröst jag hört på länge, ackompanjerad av sin syster, Sarah Beams ljusa ton. Iron and Wines sätt att förmedla olika känslor var imponerande. Bandet använde sig av säkert tjugo olika instrument. Den enda av dem som faktiskt höll sig till ett instrument var Sam Beam som sjöng och slog på sin gitarr. Övriga bandmedlemmar plockade fram allt från dragspel till tamburiner, och sen vidare till xylofoner, trianglar, fioler och maracas. På så sätt blev framträdandet mycket instrumentalt. Många av låtarna var nästan bara melodier och rytm med knappt någon sång alls. Detta hade lätt kunnat bli långtråkigt, men med alla instrumentbyten blev det relativt spännande. För övrigt var det ett synnerligen stillsamt framträdande. Strålkastarna varierade mellan blått, rött och vitt ljus med jämna mellanrum och musikerna rörde sig knappt tjugo centimeter under hela konserten. De stod på sin plats och spela sina oändliga antal instrument – men de njöt. De skrattade hela tiden, och log ständigt mot varandra och publiken. Det var härligt att se sådan personkemi. Deras leenden spred sig ut över alla åskådare, och det var inte en liten mängd sådana. Det var troligtvis minst 200 personer i lokalen som tittade. Och nu menar jag inte bara de som hade betalat pengar för att se Iron and Wines uppträdande, utan alla. Det var inte en person där som inte stod och drömaktigt betraktade detta finurliga band. Bartenders, merchandise-försäljare, fotografer, tekniker, funktionärer och övriga anställda – de var som förtrollade. Och efter varje låt applåderade alla hjärtligt med ett flin på läpparna. Ja, det är nog inte ofta som Mejeriet är proppfyllt med folk från så olika åldersgrupper. Tonåringar, medelålders och äldre, gripna i en och samma magiska fascination. Det var ytterst känslosamt, och den minsta stress som någon kanske kände innan konserten var sannerligen borta under de timmarna Sam Beams röst trängde igenom mikrofonen. Trots att det var en charmant spelning som få gick ifrån oberörda, tror jag att det krävs en viss förståelse för att uppskatta musiken. Den som är van vid snabba, energiska konserter hade nog haft svårt att till fullo tycka om denna konsert. Det var inte min personliga favoritgenre att lyssna på, men visst väckte den fantastiska tankar och känslor. En ny respekt bildades inom mig för denna slags musik när jag såg vilket intryck det gjorde på åhörarna. Det var helt klart en intressant upplevelse och det är med glädje som jag kan försäkra er om att det fortfarande finns band som vågar göra sin egen musik och förmedla sina egna tankar som folk faktiskt tar åt sig av.Se bilderna från Iron & Wine, klicka här. // Olivia Flasch |
|||
En sorglig långfilm. Bakgrundsmusik i ett café. Lugnt, stilla, tyst. Och hektiskt. Afrikanska rytmer en varm sommarkväll. Dans, skratt. Eller varför inte den amerikanska vilda västern? Countrymusik och cowboystövlar. Och en beundransvärd titt på New Yorks skyskrapor i månljuset. 
