Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Hammerfall; om att producera själva, turnélivet och starstrucks. | FESTIVALPHOTO
 

Hammerfall; om att producera själva, turnélivet och starstrucks.

Review994_Intervju_med_Hammerfall

Det har gått två år sedan Hammerfall släppte No Sacrifice, no victory. Nu är dem tillbaka med det egenproducerade albumet Infected - fräshare än någonsin.

Jag slog mig ner med killarna Fredrik Larsson och Pontus Norgren i deras turnébuss - eller ja, en lånad dansbandsbuss - utanför Debaser Slussen. Fredrik Larsson -den långhårige basisten som var med och startade Hammerfall 1997 - men som kort efter bandets första skivsläpp bestämde sig för att lämna bandet för att utforska crash och death metal. Han åtvervände tillbaka till bandet 2007, och året därefter kom även den före detta The Poodles-medlemmen Pontus Norgren in i bandet.

Hur har det känts att komma in i bandet, både på återbesök och för första gången?
Fredrik: Hammerfall hade fått skivkontrakt med ett litet holländskt skivbolag (Vic Records) men vi var liksom ingenting. Vi spelade i Rockslaget, rockbandstävlingar och sen fick vi skivkontraktet. Det var grymt att spela in första plattan, men när jag kom tillbaka var det som ett stort företag.
Pontus: Jag kom ju ifrån Poodles - som var ett gammalt kompisband. Vi hade känt varandra i över 20 år. Men jag bestämde mig för att gå vidare, bara lägga av. I samma veva ringde Joakim och frågade om det fanns någon bra gitarrist i Stockholm... det var som en indirekt fråga. Jag hade inte sagt till någon att jag skulle lägga av, men jag hade sagt till bandet att ”jag tror jag lägger av nu” och då var tanken att jobba med andra saker. Men då ringde Joakim och då blev det en direktövergång till Hammerfall.
Pontus: Jag kom direkt in i en skivinspelning vilket var lite omtumlande. Det tog ett år innan man började smälta allting. Även om man har lyssnat på Hammerfall förut så har man inte lyssnat på samma sätt som musikanterna. Man måste hitta känslan som alla har och det tar ett tag att göra det.

Har det känts bättre inför Infected? Har ni kunnat tillföra mer?
Pontus: Ja, och det har varit en rolig utveckling sen förra albumet. Jag kom in så fort vid förra albumet och då satt jag och spelade gitarr, sen åkte vi ut på turné och tiden bara flög iväg. Under den tiden pratar man mycket och spinner på idéer, särskilt eftersom jag arbetar som musikproducent vid sidan av och har många idéer att förverkliga.
Fredrik: Förra plattan var alldeles för tajt inpå. Du (Pontus) hann inte sätta din prägel på det sättet. Alla låtar var färdiga och du fick en liten roll som gitarrist. Men situationen är annorlunda nu - när du har producerat plattan.
Pontus: Man är en medlem - man pratar på ett helt annat sätt.
Fredrik: Alla har ju hittat sin plats mycket bättre. Även jag, på denna plattan, om man jämför med förra. Det var annorlunda att sitta med vår gamla producent Charlie och fortsätta i Hammerfalls gamla ljudspår, än nu när vi har producerat själva.
Pontus: När man anställer någon har den en vision, och då har man en vision till att kriga mot. Nu hade vi våra egna visioner och då får man spåra ur. Man kan köra ”kill your darlings” - även om en person tycker det är superbra kan man testa sig fram och känna vad som funkar och inte funkar. Så kan man inte med en producent. Vi gjorde grundinspelningen själva - trummor, bas och gitarr och hade väldigt fria händer.
Att bandet har valt att producera själva har Fredrik svårt att se som ett misstag. Han tror snarare att det bara är bra för bandet.
Fredrik: Förut var allt så pressat. Nu känns det som om vi har utvecklats. Även om vi har tagit ett steg bakåt produktionsmässigt så har vi försökt hitta den gamla gnistan från två gitarrer, en bas och trummor - så vi har ändå tagit ett kliv framåt..!
Pontus: ..musikaliskt säger jag. Alla får en plats i produktionen. Förut var det en stor tävling - inte bland oss i bandet men i ljudutrymmet. Men det är skillnad, man är mycket gladare!

Har ni haft mer att säga till om?
Pontus: Det är fortfarande Joakim och Oscar som skriver..
Fredrik: ... men det handlar mer om vad vi får tillföra i låtarna.
Pontus: Det handlar inte om skrivarprocessen utan snarare om bandprocessen. Om man kollar tillbaka på alla band i tiderna... - då är det alltid en eller två i bandet som har visioner och bestämmer hur allt ska vara. Men tar man bort de andra delarna, har man ju sett hur band har förfallit just för att det har varit fyra eller fem personer som faktiskt skapade bandet. Tar man bort viktiga ingredienser så låter det inte likadant.

Men var kommer er inspiration ifrån?
Fredrik: Det kan komma ifrån allt möjligt. Man kan se på film, på nyheterna eller bara vara ute på krogen och få en känsla av något. Och sen sitter man och plinkar på gitarren och då kan den där känslan komma upp.
Pontus: Det är som Jocke sa igår - det är inte så att låtarna vi lyssnar på på midsommar är skrivna på midsommar. De är oftast skrivna på vargavintern. Om man tänker på lite ångest, eller mörker om man säger så, så får man en kreativ boost. Man kan bli väldigt kreativ om man åker på semester, men oftast är det när man får lite motvind. Då vill man kämpa och ta sig förbi det där. Då öppnas massa sinnen som skapar bra grejer.
Fredrik: Jag vet många som får inspiration av att det är lite motigt, de är lite bakis eller så men jag vet att Oscar måste må bra för att skapa något.. Han skapar mest när han mår bäst.
Så ni är inget band som skriver låtar på fyllan?
Pontus: Nej. Den här idén om att göra sina ”waterloos” eller sina ”smoke on the waters” på fyllerep, det tycker man just då man håller på med fyllerepet och så spelar man in det.. man tycker att man har spelat in världens bästa låtar och det är ganska roligt att testa det.
Fredik: ... det är ju så lätt att spela in i dagens läge så det är bara att snappa. Man inser sen att ”näe det var inte så jävlra bra..”.
Pontus: Jag har testat så många gånger... ”jag får ingen feeling på det här solot, jag dricken en öl”.. och så ”aaah fyfan vad bra det här är!”.. och så dagen efter ”neeej”.
Pontus: ... man får ju svar på frågan att man är en idiot. Visst.. klart har det kommit till skivor när folk har använt droger och alkohol och så. Men låtarna har inte skrivits under den perioden.
Fredrik: Nej, de låtarna har ju något i sig då..
Pontus: Jag tror inte det är det konstnärliga. Jag har aldrig hört eller sett något som blivit fantastiskt i påverkan av alkohol eller droger. Ofta är det personen som är i centrum som har det roligaste i stunden som tycker det, men den är den enda.

Hur blir det med alkohol på spelningarna då?
Pontus: Det har försvunnit mer och mer
Fredrik: Man tappar skärpa och edge, det är svårt att vara på topp när man är avtrubbad.
Pontus: Allting handlar ju om mängden. Dricker man massor funkar ju ingenting. Då sticker motorik och intenation och allting och då låter det för taskigt. Personligen kan jag dricka en öl. Nu drack jag en mellanöl och nu börjar jag bli sugen, nu bill jag upp och spela! Men att halsa i sig fyra stora stark och en shot.. eller tre shot.. eller en vinare... Jag har många kompisar som gör det och tycker att de kör världens bästa gig... men jag som jobbar som ljudtekniker och har stått bakom rattarna när de tycker har gjort sina bästa gig.. kan säga att de inte har gjort det.

Hur ser turnélivet ut då? Hur mycket blir turné och hur mycket fritid?
Fredrik: Det blir väldigt periodvis. Nu blir det festivalsommar och då blir det kanske 14-15 festivaler och sen blir det turné efter det. Det blir några veckor där, några veckor där, tre veckor dit... två månader där.. Det är väldigt olika men det går i perioder och albumcyklar.
Fredrik: Vi brukar spela in vartannat år och då turnerar man mycket. Och sen har man en skrivarperiod och då man sätter av några månader då man sätter ihop materialet, och därefter blir det studio.
Pontus: Det kan ju bero på hur en skiva slår. Det kan ju fortsätta väldigt länge. Då kan det bli tusen gånger mer.. Men vi har gjort två månader i Europa, sen en månad i USA... Sydamerika i några veckor.. Det går omlott lite och sen blir det festivaler eftersom vi har många sommarfestivaler i Europa och USA. Det täcks upp så att det blir ett jämt flöde. Man sätter ju sig inte i en turnébuss och så kommer man inte hem på ett halvår. Så är det ju inte nuförtiden.
Fredrik: Det är tur det! Man är borta fem-sex veckor, sen är man hemma en stund innan man drar ut igen.

Så era familjer tar inte stor skada av turnélivet?
Fredrik: Vi får vara tacksamma över att dem står ut. Det är ju ett väldigt speciellt jobb.
Pontus: Jag brukar säga till min fru att ”Du är faktiskt hemma på hemmaplan och har allt som det ska vara.” Själv är man borta och längtar och har ingenting som man är van vid och som man skulle vilja ha. Man är borta och har det jättekul. Men med barnen.. det gör ju ont i hjärtat,, man saknar ju ”hemma” hela tiden. Men det är ett yrke och man måste åka iväg.
Fredrik: Det är ju helt fantastiskt när man väl är på scenen. Men sen finns det annat som man måste göra som är för jävla tråkigt.
Pontus: Det är 22,5 timmars väntan varje dag. Man spelar i en och en halv timma.

Vad gör ni för att döda tiden?
Fredrik: Oftast kommer dem tiderna så jävla dumt. Man sitter på en buss och vaknar upp på något ställe där man har en timme kvar att döda. Ah okej ”ska vi gå ut på stan?”... då har man lite för kort tid för att hitta på något, för då måste man tillbaks. Sen är det soundcheck, och sen kan man gå ut. Då är det för lite tid där. Det är hela tiden så att man inte hinner göra något.
Pontus: ...så slutar man spela, och då duschar man och när man går ut är allt stängt - där står bussen. Så säger dem ”vi åker om en och en halv timma” och den går fort. Sen är man på väg, och då ligger man och sover. Sen vaknar och då är det ”grounds of day” - måndag hela veckan.
Pontus: Det är så. Man lär sig ha tråkigt. Man hittar ett sätt så att det funkar.
Fredrik: Det är väldigt viktigt att det funkar inom bandet. Man lever så tätt ihop och om man inte trivs ihop går man varandra på nerverna. Man måste visa hänsyn och få det att funka. Det är jävligt viktigt!


Innan jag klev in i bussen med Fredrik och Pontus frågades det om autografer ute vid Debaser. Pontus stack iväg och skrev, men Fredrik fick säga nej, och förklara att han inte hann - men kanske senare. Det påminde mig om deras nya musikvideo One more time där man ser hur blodiga zombies tar sig in på inspelningen av musikvideon och jagar hela bandet ut från lokalen.
Är det så det känns ibland? Att fansen betéer sig som zombies?
Pontus: jaa...
Fredrik: Jag har inte tänkt på det på det sättet. Men visst är det så ibland. Ibland har man en hel drös efter sig som är helt besatta. Man förstår det inte själv.
Pontus: Dem ska ta på en och hålla en i handen.
Fredrik: Det är klart man förstår de. Det är jävligt.. det är stort. När jag var liten och såg mina idoler - det är klart att man ville springa och ta kort eller få en autograf. Men det är lite overkligt att jag sitter i den sitsen emelllanåt. Det är svårt att fatta på något vis.
Pontus: Det lär man sig aldrig tror jag.

Är det lika chockande varje gång eller hur känns det?
Fredrik: Man är ju van vid det. Man har en sorts roll som man måste ta på sig när man blir jagad av fans. Sen är det en helt annan sak att man kan stå och mingla och dricka en öl med några. Då kan man ju snacka jäkligt och normalt. Men det blir en annan sak när det blir en anstormning. Man kanske sitter på en singning session med en timmes kö och man ska sitta där och signa. Då är det ”tack och hej” och ”nästa”.
Pontus: Det var lite det som var tanken med de här releasepartyrna. Vi skulle spela tidigt och inte göra någon lång spelning sent på kvällen. Nu spelar vi tidigt så att vi kan gå ut efteråt och hänga lite. Om vi går ut - verkligen går ut- då tar man dem (fansen) lite på mattan. Att man verkligen är där - ”här är vi”. Det tycker dem är stencoolt. Och visst, dem kommer fram och frågar om autografer... så är det ju. Men det är lite skönt att göra det.

Känner ni er skyldiga att göra det?
Fredrik: Nej. Det är mer att vi vill göra det - man vill ge tillbaks. Vi är ju ingenting utan fansen. Alla de här småklubbsgigen och spelningarna vi har gjort på senaste.. några i Tyskland och de här två (i Stockholm och Göteborg) är ju för fansen. Det här ger vi tillbaka. Vi vill vara nära och spela på små ställen för att ha en intim känsla.
Pontus: En relation liksom.. för man tappar relationen till fansen. Det får inte vara för ära, för då försvinner ju spänningen men att ha en relation till fansen är ju superbra. För dem för ju vidare att man är en schysst snubbe..
Fredrik: ...man är inte en arrogant rockstjärna.

Känner ni någon gång att det blir för mycket?
Fredrik: Jaja. Nu är jag ganska lyckligt lottad. Det är ju mest Oscar och Joakim som har den rollen men jag vet när jag och Oscar är ute på konserter i Göteborg. Det är ett band man verkligen vill se och man står och tar en öl, snackar med varandra.. då kommer ju fans stormade mitt emellan och börjar tjata med en utan att ta hänsyn alls till att man faktiskt är där och antingen är mitt inne i en konversation eller står och kollar på bandet. Det är givetvis alkoholen som är en stor bov..
Pontus: .. det är väl baksidan. Jag har ju minnen från tiden med Poodles när vi var med i schlagern. Det var ju helt galet. Det var så här. Då sprang folk efter en på gatan! Det är sånt man tänker att man bara har sett på tv och så händer det en själv.
Fredrik: .. det är sjukt.
Pontus: ... men man kan förstå det också. Det blir så enormt stort.

Hur var ni själva som unga? Har ni något minne av att ni har varit där era fans är idag?
Fredrik: Jag hade jättemånga som jag har vrit ett stort fan av, som jag älskade. Men jag vågade aldrig gå fram och jag visste inte vad jag skulle säga om jag träffade Steve Harris... då skulle jag nog varit tyst och tänka ”va fan händer?”.. Sen hade det varit en helt annan sak om det var nu. Om man träffade Steve Harris och satte sig ner.. hamnat bredvid honom på puben eller något.. det hade ju varit jävligt avslappnat att bara sitta och tjöta normalt.. det har varit stort.
Fredrik: ... men inte just den här fangrejen nu..
Pontus: Nej.. man kan bli starstruck. Det händer ju att man liksom blir ”oh shit, det här är på riktigt. Det här är faktiskt Steven Tyler!” eller att det här är faktiskt.. ja vem som helst! Den som man inte tror att man hamnar i närheten av.. Det händer ju, det får inte försvinna.. För då..
Fredrik: .. det är ju magin bakom rockstjärnemyten också.
Pontus: Det är det faktiskt. Den är ju lättare idag. Eller om man säger så här - man kan få det mer serverat idag än förr. Förr var dem utomjordingar som man inte vågade gå fram till. Man fick se dem en gång på TV.. man såg ett inslag med Kiss och det var helstort. Man pratade om det i månader efter att dem hade varit på TV i typ tre minuter.

Har du (Pontus) blivit helt starstruck någon gång?
Pontus: En gång.. på åttiotalet. Vi var bjudna på en polygramfest. Min bror spelade på Polygram och då var vi bjudna till Hardrock café här i Stockholm. Vi var på övervåningen i deras VIP lounge och stod i baren och hängde.. Så vände jag mig om och där stod Paul Stanley och Gene Simmons! Jag var tvungen att gå därifrån! Men jag gick faktiskt fram, och dem var ju coola. Dem var ju där för att det var deras företagsfest. De var skitsofta, men jag kände att jag ”måste” för att jag inte ville missa den chansen. Så ibland kan jag förstå när man själv blir jagad..

Finns det någon ni fortfarande skulle få en starstruck för?
Fredrik: Det finns många... men man tänker inte riktigt i dem banorna nu för tiden. Det skulle vara kul att sitta på en pub någonstans eller råka hamna någonstans..
Pontus: Men de här superstjärnorna som Michael Jackson.. det är också så där.. Han är en utomjording egentligen. Jag vet inte vad jag skulle ha sagt! Nu vet jag ju att han är död. Han är en sådan där superstjärna - Elvis likadan. Man vet att det är sant. Det är ju få sådana fortfarande - superstjärnor.

Review994_Intervju_med_Hammerfall_i_Stockholm

Writer: Malin Nilsson
I don't have Facebook


|Home|