Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
ROGER WATERS, Parken, Köpenhamn den 7 maj 2011 | FESTIVALPHOTO
 

ROGER WATERS, Parken, Köpenhamn den 7 maj 2011

Review919_Roger_Waters_The_Wall_-_Foto_Michael_Lindstrom

Det var väl egentligen rätt självklart för Roger Waters att damma av The Wall. Idén i den forne Pink Floydbasistens huvud måste ha varit en så kallad no brainer. För vilken mer eller mindre grånad fan av sjuttio- och åttiotalets gränslöst uppumpade och uppblåst påkostade stadiumanpassade rock kan motstå en mastodontshow uppbyggd kring ett av världens bäst säljande album någonsin? Inte många, kan jag tänka, och när nu Waters dessutom inte behövde tjafsa och kompromissa vad gäller visionerna med David Gilmour och resten av gänget tedde sig projektet säkerligen som en våt dröm.

Som om detta inte var nog har Waters själv antytt att det här förmodligen är hans svanesång på scen. Så succén var förstås given från början, något inte minst konserten i Parken var ett påtagligt exempel på. De fyrtiosjutusen biljetterna tog slut innan någon hann sjunga “We don´t need no education” med den där rätta välbekanta cockneydialekten.

Sedan när det hela sedan väl var över i lördags är det ingen överdrivet avancerad gissning att den stora majoriteten ansåg sig ha fått valuta med råge för pengarna. För det här var förstås en upplevelse med extra allt på alla håll och kanter. Öppningsnumret In The Flesh kryddades med kulsprutesmatter, fyrverkerier och ett kraschande flygplan, och det var ändå bara början. Waters tog uppenbarligen inga risker. Han vräkte på med det tunga artilleriet för både öga och öra rakt igenom. En enorm mur som gradvis byggdes upp under showens första akt fick fungera som både filmduk och banderoll för diverse politiska budskap. Samtidigt dök inte helt oväntat Pink Floyds berömda flygande gris och den pennalistiske läraren med sitt förvridna ansikte upp i svävande kolossalformat vid väl valda tillfällen. Och icke att förglömma, naturligtvis fick en grotesk jättekvinna illustrera en av kvällens starkaste nummer Mother.

Som synes sorterar Waters sista(?) turnévända mest under rubriken show eller rockopera av den allvarliga sorten. Någon konsert i sedvanlig bemärkelse är det här knappast. Istället är det väsentliga att sugas in historien via en sammanhängande helhet, och det gör man ju onekligen.

Men så är ju också den tillplattade The Wall en konceptplatta. Det är storyn och texterna som utgör det bärande elementet inte nödvändigtvis melodierna. Följaktligen kunda man också konstatera i lördags att alla låtar inte är lika intressanta. Där fanns dödkött, om man säger så. Som till exempel utflippade Trial körtyngda Bring The Boys Back Home och några av de många lugna sakerna. Samtidigt tedde sig Another Brick In The Wall Pt. 2 precis så klassikerlik som man förväntat sig medan Run Like Hell fungerade som välbehövlig tempohöjare. Och det går aldrig att bortse ifrån att Comfortbly Numb var hypnotiserande vacker denna kväll.

Sammantaget är det här en mäktig, storslagen föreställning där inget lämnats åt slumpen. The Wall imponerar, men samtidigt kan jag tycka att budskapen tidvis målades med väl breda penseldrag. När Waters till exempel bankar in sitt antikrigsbudskap genom att projicera bilder på krigsoffer från andra världskriget fram till våra dagar på väggen är det förvisso effektivt, men det är knappast något kontroversiellt som alla normalt funtade människor inte kan vara överens om. Då fungerade greppet betydligt bättre när Waters agerade fascistoid rockstjärna i skinnrock modell nasse och fick publiken att dansa helt efter sin pipa. Parallellen var lika tydlig som obehaglig, och slog onekligen hårt.

Precis som showen som helhet också för övrigt. För visst var det här fantastiskt häftigt. Men den här typen pompösa egotrippar är en döende art inom rockmusiken. Sanna mina ord, i det digitala gratistidevarvet kommer det aldrig att finnas pengar nog att gå over the top med visionerna på det här viset igen när sjuttio- och åttiotalsdinosaurierna lagt av för gott, och det sörjer jag faktiskt.

Writer: Peter Eliasson
I don't have Facebook


|Home|