Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
ADELE, Stora Vega, Köpenhamn den 10 april 2011 | FESTIVALPHOTO
 

ADELE, Stora Vega, Köpenhamn den 10 april 2011

Just för tillfället regerar verkligen brittiska Adele. Hennes andra album 21 sköt upp som en raket mot förstaplatsen över hela världen, inklusive Tyskland, England och USA vid releasen i februari. Inte illa marscherat av någon som ingen vanlig dödlig hade någon koll på så sent som för lite mer än tre år sedan. Vad som framförallt är remarkabelt är det faktum att det här inte är en artist som förlitar sig på vare sig hype, trendighet eller en iögonfallande image. Visst, hemmakritikerna har hon haft på sin sida från dag ett, men i stort sett har det här genombrottet handlat om musiken, inget annat.

Ändå har hon slagit så hårt, och i bästa fall har vi i Adele någon som möjligen också får chansen att bygga upp en någon slags vettig albumkarriär även i dessa fragmentariskt anonyma digitala (artist)tider där enstaka utvalda låtar tycks vara det enda som betyder något. Detta känns onekligen uppmuntrande. Särskilt som engelskan är en sådan angenäm upplevelse även i liveformatet. Som artist är hon helt naturlig utan spår av drillning från imagekonsulter eller skivbolagsfolk

Showen på Vega bar således prägeln av att vara rakt upp och ner från börjar till slut. Det var Adele antingen vaggande på stället eller uppflugen på en barstol där musiken fick göra jobbet, punkt slut. Inget effektsökeri här inte, och även om jag nu i och för sig gärna hade velat rekommendera henne att ta mer vara på vara på de inneboende showelementen, så behövs de faktiskt inte i det här fallet.

Sedan må Adele bara vara tjugoett, men de sorgsna, oftast retrosouliga sångerna om i första hand hjärta och smärta frammanade intrycket av en erfarenhet och passion från någon som är betydligt äldre. Det fnissiga mellansnacket om sådant som bakfylla och en kontrovers med bästa väninnan avslöjade förstås hennes verkliga ålder, men så fort hon tog ton infann sig mognaden och de stora känslorna med betydligt större trovärdighet än man egentligen har rätt att begära.

Inledande pianoballaden Hometown Glory var en varudeklaration så god som någon. Det mesta i repertoaren är som bekant av det lugna slaget, så det vimlade av ödsligt melankoliska sånger som den här där sorgsenheten stod i centrum denna afton. Som till exempel Turning Tables, countrydoftande Don´t You Remember och covern på Bob Dylans Make You Feel My Love.

Som sig bör tedde sig alltihopa riktigt ordentligt vackert. Adele berörde även om jag kan tänka mig att de (över)kritiskt lagda efterlyste mer svett och svärta när det hela var över. För någonstans är förstås Adele tämligen kontrollerad. Hon är varken Joss Stone eller Aretha Franklin för att nu använda två helt skilda sidor av referensramarna. Vid närmare eftertanke är engelskan inte ens soul rakt igenom, den vuxenorienterade popkryddan är aldrig långt borta och sådant som den uppsluppet jazziga My Same hade aldrig platsat på någon av dessa kollegors repertoarer.

Fast det hade däremot utsökt svängiga hiten Rolling In The Deep, gjort, men det är förstås en helt annan sak. /Peter Eliasson

Writer: Michael Lindström
I don't have Facebook


|Home|