"Rainbow-Carey" : -jag har ångest..!

Tony Carey & Anders Norman
Kulturhuset Trelleborg 2008-10-15

1976 kom jag i kontakt med Tony Carey första gången, dock utan att ha en aning om det. Jag fick Rainbows andra platta Rising inspelad på ett kassettband av en kompis som just köpt vinylskivan och första spåret Tarot Woman inleddes med ett keyboardsolo på dryga minuten signerat just. Tony Carey!

Dryga 30 år senare står denne rockikon på scenen på Kulturhuset i Trelleborg och hälsar ett knappt hundratal sittande åhörare välkomna tillsammans med parhästen Anders Norman . Att från 1976 till idag gå från de gigantiska arenascenerna till detta i princip "opluggade" framträdande verkar dock inte bekomma honom något nämnvärt.

Själva inledningen är klart obskyr med This perfect place och My radio talks to me , som Tony spelat in under pseudonymen Planet P Project . Men redan i tredje låten nickar publiken igenkännande när Carey sjunger om Onkel Sonny i låten A fine, fine day , den låt som blev hans stora genombrott i Sverige 1985.
Under knappt två timmar får vi välkända Careylåtar som The Deal , For you, Cold war kids, No mans land , Storyville, Burning bridges, Boystown, Trampoline och Blue highway. Men även ytterligare några låtar från Planet P Project och en cover på klassikern Route 66 innan konserten sedvanligt avslutas med stillsamma Bedtime story .

Carey släpper fram Anders Norman i två gånger två låtar under kvällen, alla fyra tagna från Anders färska debutplatta, producerad av just Carey. Influenserna från producenten är klart påtagliga och Anders ljusa röst för direkt tankarna till en blandning av en ung Stefan Andersson och faktiskt; Per Gessle . Både It's time och Love is har dessutom klar potential för att bli radiohits.
Fugliegrabben Anders Norman klarar med bravur även att kompa Carey, jag kan tänka mig att det annars inte är lätt att uppträda med sin idol.
De båda visar en stor spelglädje trots den lilla publikskaran, även om Careys röst kanske inte riktigt håller samma klass som på de studioinspelade skivorna. Men vi får kanske ta det på kontot för det emellanåt ganska taskigt inställda ljudet med ideliga rundgångar.

Jag hade möjligheten att få träffa Tony Carey för en pratstund tillsammans med Peter Frank och Stefan Richter från Riffet innan spelningen och frågade om A fine fine day var tagen från hans eget liv, men nej. där fanns ingen Onkel Sonny i hans familj, allt var uppdiktat. Däremot berättade han att det var fruktansvärt kallt under själva inspelningen av videon till låten och att han velat ha en varmare tröja under jackan. Men nej, producenten ville att det skulle se trovärdigt ut när Tony frös, och det garanterade han att han gjort!
Han såg sig själv som mer berättare än musiker och sa sig för tillfället ha ångest eftersom där fanns två plattor helt klara med musik i nuläget och som skulle ha text.
Sina plattor släpper han numera nedladdningsbara via sin hemsida eftersom han anser att folk ändå kommer att stjäla dem via nedladdningar. Då är det i hans tycke bättre att ge bort dem och hoppas på att folk gillar det dom hör och på så sätt kommer till hans spelningar.

Själv lyssnar han inte mycket på musik heller men kunde i alla fall rada upp några plattor som betytt mycket för honom rent musikaliskt; The Essential Bob Dylan , Goodbye yellow brickroad med Elton John , Born to run med Bruce Springsteen , Rubber Soul med Beatles och the Troggs.
Avslutningsvis fick jag reda på att keyboardsolot på Rainbowlåten Tarot Woman inte går att spela live, då behövs det fyra armar.

// Peter "Krona" Kronström