Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Watain och Deströyer 666 @ Fryshuset 31/10 2010 | FESTIVALPHOTO
 

Watain och Deströyer 666 @ Fryshuset 31/10 2010

 Betyg

Review774_Rasmus_Lindgren

Oktoberkvällen är mörk och jag tar ensam tunnelbanan ut till Fryshuset i Stockholm för att möta upp Jimmy, en helskön kille som bestämt sig för att bjuda mig på en hel kväll av black metal. Detta i förhoppning om att lära mig uppskatta en genre jag en gång gillat - men som jag sedan länge lagt på hyllan. På väg mot Fryshuset kan jag emellertid inte låta bli att känna både förväntan blandat med en sorts bortglömd nostalgi för vad som komma skall…

Fryshuset är redan packat när vi kommer, precis i tid för australienska Deströyer 666 som redan intagit scenen och börjat slå sina första tunga riff. Lokalen är så pass proppad av folk att det blir en riktig brottningsmatch att ens ens kunna tränga sig fram till den bakre delen av publiken, men emellertid slår stämningen precis som riffen mig likt en skoningslös knytnäve i magen. Varför lämnade jag detta och var fan har jag varit de senaste åren? Det här är ju hur jävla bra som helst!

Likt en nyfrälst, nyfödd fåne höjer jag mitt ölglas och riktigt hänger mig åt musiken. I takt med att jag, med en garvande Jimmy på släptåg, tränger mig närmre scenen kan jag inte låta bli att fyllas av det adrenalin musiken ger mig. Flinande minns och nickar jag med i True Sons of Satan with Outro, och låter hjärtat trumma med i samma takt som dubbeltrampet i I am the wargod från plattan Phoenix Risning. Fy fan vad jag saknat detta. Hail Satain!

Nyfrälst finner jag mig i fronten när Watain intar scenen - redo att dränkas i grisblod och annat bandet är känt att besudla publiken med. Jag är uppstigen från de döda för att inta black-metal scenen och tänker minsann inte lämna spelningen obefläckad. Det är min första gång att bevittna Watain live och därför hänför kanske de brinnande eldgafflarna, sminket och den altarliknande rekvisitan mig mer än andra, men hänförda på något sätt är vi ändå alla.

Watain fascinerar eftersom de personifierar det estetiska inom Satanism och själv kan jag inte låta bli att trollbindas av det djävulska i bandets framtoning. Röken från napalmen värmer likt helvetets eldar då bandet fortskrider sin show som är så djävulskt bra att det värker i mig. Heder åt bandet som orkar fortskrida giget utan paus i närmare 1½ timme trotts röken och hettan från den evigt brinnande napalmen. Själv tar jag mig en behövlig paus för att byta napalmångorna mot lite nikotin. Väl ute i natten finner jag självaste L-G från Entombed som är där för att spana i vännerna eller konkurrenterna(?) Watain. Vänner försäkrar emellertid mig L-G bandet vara snarare än konkurrenter - trotts att han har sina synpunkter om framträdandet. ”De spelar för snabbt, det ska jag säga till dem efter spelningen” flinar L-G åsyftandes Reaping Death som hörs ut på gården. Emellertid berättar han att banden brukar dela kritik med varandra då de hängt och turnerat tillsammans länge.

Väl inne igen går giget mot sitt slut och besviket inser jag att det inte blir något grisblod att ta med sig på tunnelbanan hem. Trotts bristen på blod är liveframträdandet något av det bästa jag sett på länge. Stort tack till Jimmy som tog med mig för att påminna en annan hur bra musik låter!

Writer: Sofia Jonsson
I don't have Facebook


|Home|