Tarja Turunen – The Angel of Music (KB Malmö - 2008-05-27)

“You are the queen!”

Och lik en drottning uppträdde Tarja den 27/5 på KB i Malmö. Strax innan 21 kunde man höra första förbandets musik tränga igenom portarna ut mot Malmös gator. På scen stod Doug Wimbish och hans tillfälliga band för Tarja-turnén, bland annat före detta Apocalypticacellisten Max Lilja. De spelade med mycket kraft och attityd och fick för sig att blanda in lite politisk propaganda i det hela. Personligen är jag inte ett fan av politiskt influerad musik, men det var tydligen dessa energiska musiker.

En paus senare började andra förbandet, Passionworks att spela. De både spelade och såg ut som Evanescence, förutom möjligtvis sångerskans mystiska outfit bestående av en grön pärldräkt och en rufsig mössa med björnöron. Dock hade hon en vacker och klar röst, och bandet i allmänhet visade en stark personkemi till varandra och till publiken, vilket alltid uppskattas.

Efter Passionworks sista låt stod publiken och väntade otåligt på Tarjas entré. Och det var en elegant sådan. Doug Wimbish och hans band återtog scenen utan ett ljud och gjorde sig redo vid sina instrument. Tydligen var de inte bara förbandet, utan även Tarjas bakgrundsband. Rökmaskinerna satte igång och Tarja gled in med en konstgjord vind i ansiktet som blåste bak hennes hår. Publiken blev vild och det hela liknade någon slags Tarja Turunen-sekt med en mängd hypnotiserade anhängare.

Med sina blanka, vita kläder och brudklänningsaktiga rock påminde hon om en grekisk gudinna, sakta vadande fram i röken med ett leende på läpparna. Det var uppenbart att Tarja är förälskad i uppmärksamhet. Hon njöt av att stå ovanför sina trogna fans som skrek kärleksförklaringar till henne så fort musiken tystnade. Om jag inte har fel för mig var första låten den mycket passionerade Lost Northern Star från Tarjas nya album, My Winter Storm. Låtens synth-körer i bakgrunden och de tunga gitarrerna blandat med Tarjas otroliga röst bidrog till den förtrollande entrén. Jag kom att tänka på att utan instrumenten att ackompanjera Tarjas röst skulle framträdandet vara mycket vackert, men det är just bakgrundsmusiken som skapar den extremt mäktiga utstrålningen. Det var en perfekt kombination.

För att höja adrenalinet i rummet och skapa en nostalgisk stämning hade Doug Wimbish och bandet lärt sig ett par Nightwishlåtar helt felfritt. När Tarja försäkrade oss om att nästa låt skulle vara en gammal låt men ny för bandet, tystnade hennes uråldriga fans för att inte missa introt till denna tidsmaskin som kanske skulle föra oss tillbaka till Nightwishtiden.

Och nog var det en tidsmaskin. Trummorna till Over the Hills and Far Away började dunka, och det är ingen svår låt att känna igen när trummorna väl börjat. Publiken blev galen av kärlek och förundran, och om man slöt ögonen för bara en liten stund kändes det precis som att höra gamla Nightwish återförenas framför näsan på en. Efter detta möte med Nightwish tog Tarja fram en spännande slöja och satte den på huvudet. Troligtvis tyckte hon att den passade till stämningen hon skulle försöka skapa i nästa låt, I Walk Alone från det nya albumet. Enligt mig är det den bästa låten på skivan. Den är mycket jazz/blues-inspirerad och flyter fram ganska naturligt; väldigt enkel att lyssna på.

I allmänhet handlade mycket om hennes image när hon sjöng. Ett till klädbyte tog plats, och denna gång bytte hon totalt. Efter en snabb paus kom vår överlägsna drottning åter ut i strålkastarna iförd en svart lackklänning, svart spetskorsett och svarta lack/skinnvantar. Till och med ett byte av mikrofonen hade skett – från en vit till en svart. Efter en snabb kärlekslåt överraskade hon oss med ännu en gammal låt. Phantom of the Opera har aldrig låtit bättre. Duetten sjöng hon med sin bror, Toni Turunen, som också var del av bakgrundsbandet. Hans röst var nästan lika fantastisk – det måste helt enkelt gå i familjen. De två syskonen Turunen skapade en otroligt kärleksfull version av denna låt. De log starkt mot varandra och sjöng för allt det var värt. Toni hade den tydliga ”stolta bror”-utstrålningen när han såg på Tarja. Och hon verkade vara överlycklig över att ha honom vid sig. Kemin var oemotståndlig.

När konserten började nå sitt slut tackade Tarja sina fans för den underbara support de gett henne. Hon dedikerade vad jag trodde var den sista låten till oss, och det visade sig vara en cover av Alice Coopers kända låt, Poison. Jag kunde inte hålla mig från skratt när den började då jag precis haft ett samtal med en man om hur fruktansvärd Tarjas version av Poison är. Hon är fantastisk, sa han, men den låten mördar hon. Jag höll med om att den verkligen inte är bra, men att se den live var trots allt mäktigt.

Jag fick snart klart för mig att det inte var sista låten när bandet lämnade scenen utan ett ord och publiken började skrika åt dem att komma tillbaka. Alla band kommer tillbaka vid sådana tillfällen, och Tarjas var inget undantag. De kom tillbaka och spelade Nightwishs Wishmaster. En sådan glädje och adrenalin har jag då aldrig tidigare känt. Om möjligt var låten även bättre live än vad den är på skiva. Publiken höll nog med mig, för ingen kunde stå still under denna låt. Jag kunde inte sluta tänka på att den inte skulle vara lika bra om Anette Olzon sjöng den. Ingen kan jämföra sig med Tarjas enastående stämma.

Ta en titt på bilderna från spelningen, klicka på denna länk.

// Olivia Flasch