Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Stadsfesten 2010, Skellefteå | FESTIVALPHOTO
 

Stadsfesten 2010, Skellefteå

Review533_Stadsfesten_2010_020

Det var bara en vecka sedan jag såg The Ark uppträda på Kirunafestivalen men så stod de där igen, på en scen framför mig. Dock i min hemstad, Skellefteå. ”Schelleftäääää! Schtaaaan!”. Ola Salo har gjort sin läxa igen och läst på om staden. ”Ikväll missar vi alla bronsmatchen i fotboll, men vem f-n bryr sig om brons när man är i guldstaden?” utropar han och möts av jubel. Så långt allt väl. Sedan kommer lögnen. ”Vi har klätt oss i guld ikväll till er ära, för att vi står här på guldtorget, i guldstaden”. Jag råkar nämligen veta att de bar exakt samma outfits förra helgen, i Kiruna. Säkert många gånger före och efter det också. Faktum är att det mesta känns som en upprepning av förra veckans uppträdande. Salos repliker är ordagrannt desamma som i Kiruna. Vad hände med spontaniteten? Det känns inte längre som att det kommer från hjärtat. Jag känner mig lite lurad. Men mina fellow Skelleftebor anar ingenting, de köper allt snack och fjäsk. Låt gå, det är i alla fall drag och show hela vägen ut i stortårna. Men jag håller ögonen på dig, Ola Salo.

Jag vill dock promota ett fantastiskt gäng som kallar sig för Waterproof. De fick kanske inte största scenen, eller bästa speltiden, men de hade klart skönaste stämningen! Detta härliga cover-band bjöd på vackert fiolspel, ärliga leenden och fantastisk skönsång. Det var ett otroligt groove på scenen, likaväl som bland den något äldre publiken. Äldre herrar juckar stelbent och ovant, men ack så ystert, till musiken. Glädje! Jag önskade jag kunde ha fått stanna där hela kvällen och njuta av stämningen, men det fanns annat att se och höra. Hoppas de kommer tillbaka fler gånger och rockar festivalen på en större scen så att fler upptäcker dem! Bäst i år!

E-Type och Skellefteå har en kärlekshistoria som skulle göra Romeo och Julia gröna av avund. Hur många gånger har han varit här? Hur många gånger han inte har varit här är nog enklare att räkna ut. Det har varit rätt tyst om E-Type de senaste åren, men nu är han tillbaka i Skellefteå och det med dunder och brak. Det smäller och ryker, brinner och blixtrar på scenen. Det är en allt utom sparsmakad show. Doch kan jag inte låta bli att sakna Dee. Bakgrundsångerskorna som är med denna gången är inte riktigt lika crazy på scenen. Röstmässigt tycker jag att alltihopa startar lite skakigt och nervöst, men så småningom blir samtliga lite varmare i kläderna och hit efter hit levereras. Eller vad sägs om Angels Crying, Russian Lullaby och Here I Go Again? Publiken är supertaggad från början till slut, hela spektaklet är som en stor energiexplosion. Men det är väl så man ska avsluta en festival. Out with a bang, som man säger. ”Jag gör tre gig i år, ett i Ukraina, ett i Nordmaling och ett i Skellefteå” hälsar E-Type. Han är alltigenom showen otroligt ödmjuk och tackar och bockar ordentligt för att han fick komma hit och för att så många kommit för att se honom uppträda. Emellanåt blir jag riktigt rörd, för det märks verkligen hur förvånad och tacksam han är över uppståndelsen. Det unnar vi honom, visst? Jag har en känsla av att det inte är det sista vi sett av E-Type, i Skellefteå i alla fall.

I ett försök att komma undan de något förvildade folkmassorna kring E-Types show vandrar jag ner mot Neverstores spelning. Här var det inte desto lugnare. Det är en betydligt yngre publik, och kanske en hundradel så stor, men draget är inte alls fy skam! Det är varmt, intimt, smutsigt och ösigt. Som sig bör. Kidsen har svinkul. Bra festival detta år, tror de hittat bredden musikmässigt denna gång. Jag gick i alla fall nöjd hem.

Writer: Therese Henelund
I don't have Facebook


|Home|