Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Rock n´art Huskvarna Folkets Park (lördag) | FESTIVALPHOTO
 

Rock n´art Huskvarna Folkets Park (lördag)

 Betyg

Review4560_Rocknart

Andra dagen på Rock & Art bjuder på mängder av nya fina tatueringar, god stämning och riktigt bra rockmusik. Det är helt utsålt till kvällens spelningar vilket bådar gott. Att vara hårdrockare är dessutom tryggt. Det finns inga festivaler, event och krogspelningar som är så befriade från överförfriskade idioter som just rocksammanhang. Skönt både som kvinna och skribent. Så missade du Rock & Art i år så rekommenderar jag att du bokar in en tripp hit nästa år. Ta med hela familjen!
Stort tack till alla som har varit med och jobbat med eventet. Ni är grymma!
Här kommer en kort kommentar om alla banden samt filmklipp längst ner. Under intervjuer hittar du också en filmad intervju med Blaze Bayley.

Micke Ohlsson
Micke är en av artisterna som uppträder ett antal gånger under helgen. Funkar utmärkt som underhållning i puben. För underhållande är han ju även om han samtidigt har en förmåga att reta gallfeber på folk som inte riktigt kan ta hans rättframma personlighet. För er som inte vet vem han är så skulle jag vilja beskriva honom som en hårdrockens proggare. Det finns dom som avfärdar honom som lite av en pajas men hans oblyga texter har en förankring i verkligheten även om de ibland speglar en verklighet som inte alla vågar eller vill kännas vid.
Den här helgen har han inget band med sig utan kör med förinspelad musik. Han spelar alla instrument själv vilket ju inte så många musiker kan skryta med. Dessutom är han en person som verkligen bjuder på sig själv på scen vilket är positivt. Det är rockigt rakt igenom och vi får höra låtar med olika karaktär och känsla.

Teaser Sweet
Teaser Sweet är ett av helgens hemmaband från Huskvarna. De spelar skön klassisk rock med tydliga 80-tals influenser. En bra start på andra dagen på Rock & Art. Om gårdagen gick i dödens tecken så är lördagens line up mer traditionell hårdrock och metal.
Sångerskan Therese Damberg har en mycket bra röst som passar bra till det övriga soundet. Ny trummis i bandet är Kent Svensson, senast från Hellfueled. Bandet är ganska "stelt" men sångerskan har bra energi även om man hade önskat lite mer ”liv” i showen. Efter några låtar börjar samspelet i bandet att bli bättre. Publiken uppskattar det bandet har att presentera och sannolikt är det både många vänner och fans i publiken. Mellansnacket sänker tyvärr tempot en aning, ett vanligt fenomen. Ett och annat gitarrsolo hinner de med och de kommer in där det passar bra. Therese spelar tamburin på många låtar och det är ett bra inslag men kanske i lite för hög utsträckning. Det hade varit bra om hon kunnat fokusera enbart på sången och ett friare scenspråk.
Totalt sett en helt ok livespelning och det är alltid kul att lyssna på band från trakten.

Screamer
Screamer med 4 album i bagaget har melodiösa men ändå ganska tunga låtar. Refrängerna är som gjorda för att komma ihåg och sjunga med i vilket också är publikfriande i livesammanhang. Det är ett skönt tempo och en intensiv energi.
Scenshowen kan väl mest beskrivas som vanlig. Men inte för den sakens skull tråkig. Bandmedlemmarna har utstrålning och är fullt närvarande och gitarristerna gör ett antal rusningar mot varandra på scenen som inte tillåter några längre sprinterlopp. Ett enkelt inslag men som gör så mycket för helheten. Det här är ett band som spelar med glädje och rakt från sina metalhjärtan vilket märks och säkert även går in i publikens hjärtan. Själv har jag inte någon upparbetat relation till Screamer men jag skulle gärna se dom igen och det är väl ett så gott betyg man kan ge.

Portrait
Det första som slår mig är att bandet har en snygg image. Kläder, backdrops och stil hänger ihop. Det är kvällens hittills tyngsta band med lite mer scream och lite snabbare tempo. Låtarna skiljer sig inte supermycket från varandra. När man sitter och recenserar så här många band som avlöser varandra med en timmas mellanrum letar man efter saker som sticker ut. I det här fallet är det svårt att hitta något konkret.
Musiken är bra, bandet gör bra ifrån sig även om alla utom sångaren inte rör sig en millimeter under hela spelningen vilket är lite tråkigt, publiken är fortfarande lite avvaktande. Det är bra men jag saknar en edge. Något som gör att jag kommer ihåg just Portrait om en vecka. Det här är ett band som jag känner att jag nog ska lyssna på när jag kommer hem. Det är musiken som är det framträdande i det här giget.

Blaze Bayley feat Thomas Swijzen och Anne Bakker
Blaze genomför på lördagkvällen sitt 5:e! framträdande på Rock & Art under två dagar. Den här gången på stora scenen. Och det är inte bara han som är här för 5:e gången. Många i publiken kommer bara för hans skull och har stått längst fram varje gång han går upp på scenen. Det är inte heller något annat band som har kommit i närheten av den allsång som publiken bjuder på. När jag fick tillfälle att prata med honom enskilt en stund tidigare ikväll berättade han om sin relation till sin publik och sina fans. Du kan lyssna och titta på hela intervjun under ”Intervjuer” här på Festivalphoto.
Skillnaden mellan Blaze och många andra artister som har varit stora namn under lång tid är att Blaze inser och uppskattar att det är hans fans som gör att han kan fortsätta att jobba med det han älskar, sin musik. På scen säger han även detta; ”I am living my dream”.
Under Rock & Art gör han enbart akustiska spelningar tillsammans med gitarristen Thomas Swijzen och violinisten Anne Bakker. Den här trion ger en helt ny dimension till låtar som man tidigare endast har hört i ”metalversion”. Som alla vet har Blaze en fantastisk och kraftfull röst som egentligen inte behöver så mycket komp för att få publiken att rysa. Tillsammans med Thomas och Anne och de mycket speciella arrangemangen kan man inte säga annat än att han är på topp – fortfarande. Det som också visar hans storhet som artist och människa är att han lika mycket kompar Thomas och Anne. De får ta plats och man upplever dem som väldigt samspelta och det spexas en del på scen.
Så om det enda du vet om Blaze är att han har varit sångare i Iron Maiden så är det dags att du tar en tur ut på Spotify och upptäcker allt han har gjort efter detta. Och om inget allvarligt händer så har jag en känsla av att vi kommer att ses om ett år igen i Huskvarna. Det går liksom inte att anordna Rock & Art utan honom längre……

Ambush
För första gången på två dagar kan jag äntligen få beskriva ett band med orden ”Det är fullt röj på scen från start”! Så jäkla skönt! Håret flyger runt huvudet på alla i bandet i synkroniserat gung och ingen står still mer än några sekunder i taget. De interagerar med varandra och publiken på ett sätt som för mig symboliserar hårdrock när den är som bäst. Det här är inte glam även om blå, glansiga tajts skulle kunna antyda att sångaren även har en liten glamådra i sig…….
Melodiöst, taktfast och med långa toner fångar Ambush mitt intresse som dalade en stund tidigare under kvällen. Det här är underhållning, inte bara ett band som drar av sina låtar och hoppas på att musiken ska tala för sig själv. Publiken i Huskvarna Folkets Park vill bli underhållna och det blir vi!
En riktigt bra spelning! Tack för det Ambush!!f Nu är vi vakna igen!

Bullet
Kvällens headline är ett band som har hunnit med mycket och samlat på sig många fans genom åren. Redan 2009 var de förband till AC/DC. De rullar in på Huskvarna Folkets Park i sin numera högst berömda Bulletbuss. ”Rent a Wreck” skulle dregla avundsjukt om de såg bussen som på allvar borde symbolisera deras varumärke…. Någon galning (det spekuleras om en syntare….) slog sönder vindrutan nyligen men den är lagad och förhoppningsvis bulletproof.
Deras karakteristiska ljusskylt lyser upp scenväggen och publiken är uppenbart förväntansfull. Hell Hofer (sång) kommer in i solglasögon och nitarmband modell större. Hans röst är…. Ja vad ska man säga…lite skränig.. som en Brian Johnson (AC/DC) utan hämningar. Låtarna känns jäkligt genomarbetade och det är ett röjigt sound med sköna riff, varierade trummor och melodier som går hem.
Under första låten finns en gigantisk slipmaskin på scen och Hell passar på att göra en stor kniv riktigt skarp. Även bandet är välslipade och det märks att Bullet har varit med ett tag. Inte bara musiken är tung och trovärdig, mellansnacket är också relevant.
Även om detta inte är mitt personliga favoritband så förstår jag varför det är många andras. Dessutom är de absolut värda att gå och se live. En riktigt bra spelning som avslutar en riktigt bra helg.













Writer: Elise Pavicic
I don't have Facebook


|Home|