Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
RHAPSODY IN ROCK @ Bäckaskog Slott, Kristianstad 29/7-16 | FESTIVALPHOTO
 

RHAPSODY IN ROCK @ Bäckaskog Slott, Kristianstad 29/7-16

 Betyg

En makalös afton utlovades på Bäckaskog slott utanför Kristianstad. En kväll som skulle innefatta en orkester på inte mindre än trettio man!

Den folkhyllade föreställningen Rhapsody In Rock med Robert Wells i spetsen firar 30-års jubileum med att göra en exklusiv slotts-turné. Förväntningarna på en storslagen show med Rhapsody In Rock var höga då artister som bl.a. den fenomenala LaGaylia Fraizer, tonsäkra Johan Broding och stjärnskottet Viktoria Johansson skulle stå för underhållningen. När så även den mäktiga kvinnokarlen Michael Bolton adderades till showen, då gick förväntningarna i taket.

Förutsättningarna för en fantastisk kväll var lovande. Klarblå himmel och en mysig slottsmiljö. Tyvärr så lyckades inte arrangören förvalta möjligheterna och hade mobiliserat en alldeles för liten scen för att hålla utrymme för trettio personer. Musikerna längst ut i vardera hörn syntes inte då den vita backdropen inte täckte hela scenen och de försvann in i det svarta.0

De rostiga plaststolarna var placerade alldeles för tätt inpå varandra så man fick inte plats med sina axlar eller långa ben. Dessutom var stolarna placerade rakt bakom varandra istället för omlott så synfältet var inte bra. Bortsett från de ergonomiska missarna så visade det sig att föreställningen var nära de höga förväntningarna. Visuellt var det fattigt men ljudmässigt desto fylligare.

Föreställningen började fartfyllt med en instrumentalt parti där hela orkestern involverades aktivt. Ljudet var klart och det gick att urskilja alla instrument.
En helt vitklädd Johan Boding svävade ut på scenen och brände av John Miles klassiska Music Was My First Love. Johan imponerade stort med sin kraftfulla pipa och klarade att hålla tonläget extremt länge. Han levererade säkert och energiskt.
Senare skulle han framföra en av kvällens mäktigaste nr, Queens Bohemian Rhapsody och det med bravur. Vilken kollosal urladdning där Johan stolt visade upp sin röstkapacitet. Han om någon gjorde Freddys låt rättvisa. Självklart reste sig publiken och gav stående ovationer.

En annan publikfavorit var den ständiga följeslagaren till Wells, LaGaylia Frazier. Hon dominerade stort och intog scenen med storm varje gång. Hennes blueskänsla och kärlek till publiken gjorde att att alla i publiken kände sig delaktiga.

Av alla tjugosex nummer som förverkades denna kväll så var vartenda en, en alldeles speciell upplevelse i sig. Det var rock, blues, klassiskt och t.o.m ett försök till modernisering av Wells genom att ta in rapparen Simon Jayson under en låt. Själva framträdandet var det inget fel på men Simons rap skar sig ordentligt med pioanoklinkandet och stämningen i publiken dog under hela låten. Vilken låt det var gick knappt att urskilja pga den intensiva rapen och den tempoanpassade musiken. Pensionärerna (publiken dominerades av klappgoa pensionärer) ålade sig så det knakade i stolarna och det kommenterades friskt längs med raderna. Skall Wells göra något modernt i denna stil får han kanske vara smart nog att göra det inför rätt publik?

En annan kul överraskning var slagverkaren Christer Ferngren som tog fram en gammal skrivmaskin och körde The Typewriter från 1950. Riktigt underhållande och uppfriskande inslag i vår digitala värld.

Kvällens absoluta stora dragplåser (ja större än Robert Wells själv) var självklart Michael Bolton. Han körde tyvärr bara fyra låtar. Men fyra låtar som gav en rysningar. When A Man Loves A Woman gav en gåshud över hela kroppen. Vilken röst karln fortfarande besitter. Härligt.
Live How Am I Supposed To Live Without You och Ain´t No Mounatain High Enough var kryddstarka nummer som gick rätt in i vartenda rockande själ i publiken.
Duetten med LaGaylia under kärleksfulla The Prayer fick många i publiken att fälla en tår. Den var känsloladdad och statisk. Energin steg åt scentaket och en tung suck lade sig efter att fått slappna av i hela kroppen till en duett som kändes äkta.


Den 160 minuter långa föreställningenute på Bäckaskog slott var stundtals helt underbar och levererade med stor variation. Tyvärr var kappellmäster Robert Wells mer tillbakadragen i sitt spelande och gav övriga musiker väldigt mycket mer frispel. Wells spelade som om han själv var en pianist i ett band och inte som en frontfigur som han verkligen är.

Writer: Stefan Vohnsen
I don't have Facebook


|Home|