Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Copenhell är det givna midsommarfirandet | FESTIVALPHOTO
 

Copenhell är det givna midsommarfirandet

Review4107_CH

Copenhellfestivalen som gick av stapeln 18:e till 20:e Juni i år utgjorde ett fantastiskt mysigt, midsommarfirande för oss som hellre dricker öl till distade gitarrer än hoppar som små grodor runt lövad stång.
Årets line-up var inte någon höjdare egentligen och jag skulle nog kalla detta för ett mellanår i festivalens fem-åriga historia men logistiskt är Copenhell en succé och ett under av gemyt.
När jag anländer till Refshaleoen sent på torsdag eftermiddag står trallpoparna i ”A day to Remember” på Helviti-scenen och jag hastar förbi spektaklet mot en vätskekontroll då bussfärden till Köpenhamns utkant varit både stökig och svettig.
Jag samlar krutet till ”Cannibal Corpse” som äntrar Hades-scenen klockan sju och då öppnar sig också himlen. Det börjar droppa. Jägermeister är min vän. Deras dryck i kombination med deras utmärkta regncaper, som de delar ut gratis från sin barbuss mitt på festivalområdet har räddat mig fler än en gång.
Stundvis öser det ner och när George Fischer konstaterar att gud hatar oss jublar publiken. Delar av den crowd-surfar konserten igenom och åtminstone de jag ser från ett av de främre leden har stora smil i ansiktet. Fischer utmanar publiken på ett head-banging battle men går naturligtvis ut som segrare.
Till låtar som ”I Cum Blood”, ”Stripped, Raped and Strangled”, ”A Skull Full of Maggots” och favoriten ”Hammer Smashed Face” vill jag nästan gråta för det är så vackert och när Cannibal Corpse tackar för sig slutar det regna.
Body Count med frontmannen Ice-T har jag aldrig fallit för men konstaterar att de fortfarande har en hel del fans och att det bitvis svänger rätt tufft men när Ice-T börjar orera om att män av idag är fittor i negativ bemärkelse avlägsnar vi oss. ”Be a man” lyder uppmaningen gång på gång och vi väljer att göra roligare saker som att tränga ihop oss fyra stycken i ett bås och fotografera oss i diverse poser och grimaser. Sedan kollar vi ”Suicidal Tendencies” på Hades-scenen som inleder med ”You Cant Bring me Down. Som bjuder upp publiken på scenen att skråla med och partaja. Ett femtiotal personer trängs där uppe och vi som står nedanför ler och skrattar åt spektaklet till tonerna av ”Sell Your Body” och ”War Inside my Head”. Det var en timmes fest!
Nu är det bråttom! Man ska hinna dricka, kissa och prata lite innan ”Slipknot” visar sina fula masker på Helviti 22.30. Det är ett fantastiskt visuellt band och jag älskar deras drama och show. Det är imponerande att ett band som funnits snart tjugo år kunnat motstå alla trender och fortfarande känns så nya och energiska. Åtminstone för mig som egentligen inte är något fan. De inleder med ” Sarcastrophe” och är rent förföriskt coola med sina stora gester och mobila trumset. Vi blir kallade ”motherfuckers” hela tiden och ”The Devil in I” samt ”A.O.V” framförs till pyro och rök. Det är svängigt och catchy men blir i slutändan för mycket nu-metal för min smak så jag vandrar vidare till Pandemonium där ”Saint Vitus” ska gå på 23.00. Det är stabila farbröder som kliver fram och inleder med ”Darkworld” men ordinarie sångaren Scott Weinrich har fått stanna hemma då han pga en knarkdom inte får komma in i Skandinavien. Istället ersätts han bandets första sångare Reager och det fungerar nästan lika bra. Det är nog bara mina öron som är ovana. Herrarna levererar sin basala, doomiga metal med bravur och det är en gungande publik som trots kyla och blöta kläder tycks stortrivas. Det händer egentligen inte mycket mer på scenen än att ett band spelar musik men i det här fallet räcker det. Jag tycker dock att ”Saint Vitus” passar bättre på mörka klubbar men det är ju jag det. Gitarristen Dave Chandler presenterar en tidig låt och till tonerna av ”Borna to Late” vandrar vi bort mot Hades där ”Exodus” ska avsluta kvällen kvart över tolv. ett band med dryga trettio år på nacken inleder med ”You Cant Bring me Down”i går mot strömmen. De flesta som är kvar på området är på väg därifrån men jag måste ändå kolla lite på de här pionjärerna för Bay Area-thrash och särskilt nu då Steve Souza efter många års bortavaro är tillbaka bakom mikrofonen. De inleder med ”Black 13” och fortsätter med titellåten från förra årets ”Blood in, Blood out”. Det står klart att de fortfarande har en trogen publik och de flesta är födda efter bandets bildande 1980 men deras allsångsthrash fångar hela tiden nya generationer. Det är bra!

Fredag

Möter en kollega som jag bjuder på en hutt som han spottar ut.
-Jag skulle säga att det var gott men började prata innan jag hunnit svälja.
Jaha du.
Första band jag ser är ”At the Gates” med intensiva Tomas Lindberg i högform. Efter några låtar vill han veta på vilket språk han ska uttrycka sig till publiken och konstaterar att svenska inte är gångbart i detta internationella sammanhang så det blir engelska. Med påtaglig förnöjelse presenterar han två låtar från förra årets fullängdare ”At War with Realty” och de framförs med bravur. Jag gillar mer old-schooldöds än det här melodiska men både ”The Circular of Ruins” och ”Heroes and Tombs” funkar för mig. Jag står längst fram vid sidan och ur publiken kommer en yngre man med en öl i vardera hand, raglar fram mot staketet, spyr, torkar sig med tröjärmen, tar en klunk öl och raglar vidare.
Jag går för att kolla Krokodil eftersom den kallats supergrupp då medlemmarna är eller har varit verksamma i grupper som ”Cry for Silence”, ”Hexes”, Gallows” och ”SikTh” men även om det är välspelad och groovig sludgemetal tycker jag att det blir tråkigt. Det är fet hipstervarning på detta på alla sätt.
”Rise Against” från Chicago lirar melodisk hard-core och det är bland det hemskaste jag vet i musikväg. Jag blir bara arg på dem som gillar det så jag slappar i gräsbacken mitt emot scenerna samt köper lite mat och en drink med tomtebloss i.
Jag ger en eloge till städarna som håller området fint hela tiden och berömmer det stora och breda matutbudet där man till och med kan få äta i riktig restaurang på porslin och dricka väl utvalda viner. Det finns vikingamat där man också kan bada badtunna. Och det gör folk. Bara herrar såvitt jag kan se och de visar oblygt upp sig för alla som passerar. I övrigt finns Smoke´n Hell” där man kan köpa fina rökverk och lagrad rom. Det finns biograf och ett inhägnat område där de mest adrenalinstinna hannarna kan få slå sönder bilar.
Sålunda vedervickt beger jag mig Hades-scenen 20.30 där Irländska ”Primordial” ska inta en dansk scen för första gången. Sångaren Alan Averill "Nemtheanga" uppträder i nån rätt klassisk black-metalsminkning och till det svarta trasiga kläder medan övriga musiker ser helt ordinära ut i jeans och tischor. Det kontrasterar. Bandet inleder med ”Where Greater men have Fallen” och fortsätter med ”No Grave Deep Enough” och det svänger och gungar rätt bra emellanåt men det saknas aggressivitet och faktiskt även inlevelse. Det blir också för stora kontraster till den stämning frontmannen försöker frammana och den relativt tama musiken som inte alltid håller så hög klass i framförandet. Det är inte originellt eller nytt på något sätt men det behöver allt kanske inte heller vara hela tiden. Dock är ”Primordial” för mycket av axelryckning i det här sammanhanget.
Jag smiter istället i väg till Helviti-scenen och till ”Kreator” som först skickar ut två flickor i dödskallemasker med facklor och strax kommer de tyska thrashlegenderna in på scenen och öppnar klockrent med ”Enemy of God”. Jag blir alldeles varm i hjärtat och all trötthet är bortblåst. Mille Petrozza har en enorm scenutstrålning och han blir bara bättre med åren. Allt är så snyggt med konfettikanoner, rökpelare och mitt i ”Warcurse” får han en eget ”rökgevär”. Han har roligt. Han trivs och det märks. Och publiken trivs, ser nästan trollbundna ut under ”From Flood Into Fire” och ”Extreme Aggression”. Efter mer rök och konfetti kommer fackelflickorna in igen och efter deras uttåg får vi höra ”Violent Revolution”,” Pleasure to Kill” samt ”Flag of Hate” och ”Betrayer" under vilka Petrozza viftar med den sedvanliga flaggan. I scenens bakgrund visar stora bildskärmar eld och krig och sånt hemskt som hör till. Med ”Kreator” vet man alltid vad man får och jag har aldrig blivit besviken. Nu är jag svintrött och frusen men kan inte ge upp så i väntan på Primus kollar jag lite på stonerbandet ”Red Fang” från Oregon som väl har cirka tio år på nacken. Jag gillar det men folk i publiken är nu riktigt fulla och röker skunk så jag smiter i väg till öltältet och värmer mig i den galna partystämningen där folk tycks ha dansat på borden non stop sedan tidig eftermiddag. Där är det varmt och jag kan vila mina trötta ben en stund men måste strax kila i väg.
Och där kommer de. Med Les Claypool i spetsen och de öppnar med ”Those Damned Blue-Collar Tweekers” och alla är med. Det råder en uppsluppen och glatt förväntansfull stämning och jag har aldrig sett så många tuffa metalheads dansa så ystert. ”Primus” genreöverskridande musik, som blandar alla stilar till en helt unik konstform, tilltalar storligen många som vanligtvis lyssnar på riktigt tung metal och det är egentligen inte förvånande eftersom den gruppen individer oftast har väldigt tränade musiköron. Det lossnar på riktigt till ”Wynona´s Big Brown Beaver” och sedan kan herr Claypool mata oss med precis vad som helst. ”Jilly´s on Smack”, ”To Many Puppies”och Mr Knowitall” är en del av repertoaren för kvällen. Claypool är en enastående bassist och sångare och hela den här upplevelsen andas exklusivitet. På scenen står stora uppblåsbara gula badankor och på skärmarna visas olika officiella videos blandat med andra filmklipp. ”Primus” avslutar med ”Jerry Was a Race Car Driver” och när jag vandrar ut från området gör jag det med lätta steg trots den sena timmen.

Lördag

Om jag gick på fjäderlätta fötter gårdagsnatten så känns de desto tyngre denna sista festivaldag. Jag slötittar lite på ”Nuclear Assault” som enligt vad som sägs är ute på sin avskedsrunda. De har ju kommit och gått sedan åttiotalet och enligt mig aldrig tillhört de främsta inom thrash. Jag har alltid gillat Dan Liker´s artisteri men den som är oförskämt pigg denna lördagseftermiddag är John Connelly som skuttar runt med sin gitarr och låter sin särpräglade stämma svepa över området. Det tycks för de flesta vara en nostalgitripp men några seriösa head-bangare syns här och var.
Jag samlar ihop mig för att se Gojira som går på Helviti-scenen klockan sju och de här fransoserna från Bayonne tycks ta alla med storm och för många är de ett okänt kort. Jag har sett dem live för länge sedan och är lite förtrogen med deras musik så jag blir oerhört glad att se dem gå ut så stenhårt genom att inleda med ”The Axe” och strax därpå ”Backbone”. Joe Duplantier på gitarr och sånghar en magisk utstrålning och en röst som lyfter den här tunga explosiva formen av dödsmetall vi plägar kalla progressiv. Ofta tycker jag beteckningen används slarvigt och klistras på mycket som inte låter old-school utan bara tamt men ”Gojira” skulle kunna vara förebilden för alla sådana beskrivningar. Det här är strängvirtuoser som håller kursen med hjälp av Mario Duplantier på trummor. Senaste fullängdaren kom 2012 och från den spelas titellåten L'Enfant Sauvage” som har ett mer städat uttryck. ”Flying Whales” är min absoluta favoritlåt och efter ett coolt trumsolo avslutas med ”Where Dragons Dwell”. Många är märkbart tagna av framförandet och jag hör hur folk runt omkring gödslar med superlativer. Ett lysande framförande.
Det blir aningen svårt att ställa om sig till Turbonegro efter detta och jag undrar vilka som egentligen gillar dem nuförtiden. Jag besöker damrummet och stannar vid en vätskekontroll. Nu är jag redo att med rynkad näsa ta mig an spektaklet. Tony Sylvester som axlat Hank Von Helvete´s fallna mantel framstår som ganska tacky och den humoristiska vulgäritet som jag tidigare uppfattat har ersatts av smaklöst effektsökeri. Men,det blir party trots allt och jag slutar snipa förnämt och tycker faktiskt ”City of Satan” är svängig och allt låter egentligen som ett ploj-Kizz men under avslutande ”I got Erection” har jag hur kul som helst.
”Darkness” går på där Gojira stod för ett par timmar sedan och Justin Hawkins introducerar sig själv och sina medmusikanter med orden ”We are the Kings of fucking Great Britain.” Och det är glitter, glamour, fräsigt och glammigt med falsettsång och larmiga gitarrer och nån kommer och gnider sitt ansikte mot mitt för att smeta av glitter som regnat ner och Hawkins snor kameran från scenfilmaren och skjuter från höften med den och allt kulminerar med monsterhiten ”I Believe in a Thing Call Love” och med den ringande i öronen kutar jag raskt till andra ändan av festivalområdet för att se ”Marduk” på Pandemonium halv elva. Vokalist Mortuus hälsar oss med ”Danskjävlar!”och det är ju trevligt att folk har humor. Marduk är ett sådant stabilt band så jag väntar mig inga överraskningar utan bara ett i vanlig ordning ambitiöst och sotsvart aggressivt framförande. Det får jag. ”Frontschwein”, ”Those of the Unlight” ”Slay the Nazarene” och ”Burn my Coffin” är som juveler och det finns en trygghet i den relativt konservativa black som ”Marduk” ju faktiskt står för. Jag har aldrig blivit missnöjd men däremot lite putt på den som lagt spelschemat eftersom ”Marduks” sista femton spelminuter krockar med ”Bloodbath´s första kvart. Obegripligt! Nåja, jag smiter från ”Marduk” och missar antagligen en grande finale, Grämer mig men glömmer allt när ”Bloodbath” öppnar med ”Let the Stillborn Come to Me” från senaste plattan ”Grand Morbid Funeral” och fortsätter med ”Mental Abortion” Det låter formidabelt! Nick Holmes från ”Paradise Lost” har ersatt Mikael Åkerfelt bakom mikrofonen och den lilla gnutta osäkerhet jag tyckte mig skönja hos honom under bandets framträdande på Infernofestivalen i Oslo tidigare i år syns inte ett spår av. Med låtar som ”Cancer of the Soul”, ”Unite in Pain” och ”Mock the Cross” har de ristat sitt namn för evigt i vartenda verk om stilbildande dödsmetall. När de avslutar med ”Eaten” och ”Cry my Name” är festivalen slut för min del. Med en stilla öl ser jag en stund på det visuellt bländande Ghost men konstaterar att musikaliskt ger de mig inget alls.
Tack och godnatt!





Writer: Eva Grahn
I don't have Facebook


|Home|