Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Infernofestivalen firar fantastiska 15 år | FESTIVALPHOTO
 

Infernofestivalen firar fantastiska 15 år

 Betyg

Review4034_Inferno_star_logo_2015

Jag anländer till Oslo och Infernofestivalens officiella hotell på förmiddagen onsdag den första april. Idag inleds den femtonde upplagan av festivalen som en gång för alla satt Norge på den internationella festivalkartan för finsmakare av metallens brutalare genrer. Likt tidigare år invaderas klubbarna på onsdagen och efter att ha vilat en stund på mitt rum med nummer 666 strålar jag samman med andra tillresta samt Oslobor för att smida kvällens planer. Vi enas om att mingel, buffé och gratisöl på John Dee låter som en bra början. Därefter hänger vi en stund på baren Kniven ett stenkast bort och sedan går vi oss i samlad tropp till Vulkan Arena och Pokalen som är två scener i samma byggnad på olika våningar. Först ut är de unga islänningarna i ”Mispyrming” som gör sitt premiärgig utanför hemlandet. Senare i år kommer de att ge ut sin första platta och trots att de hittills endast bjudit lyssnare på små smakprov on-line har de hittat en publik. Det låter brutalt och bombastiskt. Coolt!
Snabbt kutar vi uppför trapporna för nu ska danska ”Solbrud” göra entré. Med två album i ryggen sedan bildandet 2009 levererar de melankolisk, kall och rå smatterblack i den modernare stilen. Jag kan inga låtar men tycker det låter catchy, våldsamt, larmigt och samspelt.

Vulkan och Pokalen är beläget i ett hotell-och krogtätt område och när nu magen börjar kurra hittar vi snabbt en trevlig bistro som tillhandahåller såväl mat som dryck av hög kvalitét.
Mycket trevligt!
Återvänder i tid till svenska veteranerna ”Naglfar” som alla andra också vill se. Från Pokalen är det kö och trångt och hemskt ända från nedersta trappsteget men smidig och listig som jag är krånglar jag mig uppför alla trappsteg, genom hela lokalen och står leende längst fram i tid till ”III: Death Dimension Phantasma” från 2012 års ”Téras”.

Det är lite kaos framför scenen men inte mer än jag kan stå ut med. ”Naglfar” har ju skämt bort mig och många andra med att leverera en högkvalitativ upplevelse så självklart är många exalterade. Inferno har en hög andel stammisar som kommer från världens alla hörn år efter år så det blir många kära återseenden. Det är knappt jag uppfattar ”Spoken Words of Venom” eftersom jag befinner mig mitt i ett kramkalas.
Jag springer nerför trapporna och fram till isländska ”Svartidaudi” där jag faller handlöst för deras häftiga framförande, fantastiska utstrålning och hetsiga psykedeliska black. Jag hittar en mystik som får mig att tänka på ”Ulver” och dessutom ser de skitcoola ut med svarta tygstycken knutna runt sina ansikten. Mig kör de omkull och sätter på ordentligt så jag vill genast inleda platoniska förhållanden med dem alla samtidigt. Här når jag ett klimax så när ”Arcturus” ställer sig på Vulkan´s scen strax innan klockan ett orkar jag bara slötitta och lyssna med ett halvt öra. Såvitt jag kan konstatera är de proffsiga och stabila, som vanligt. Nu är jag slut och följer med strömmen mot hotellet. Passerar klubben Blå där kön ringlar lång inför ”Taakes” framträdande.
Slocknar i min säng. Over and out!

Torsdag

Knappast uppe med tuppen men missar ändå inte frukost då den serveras fram till klockan tolv för att alla nattugglor ska få en rimlig chans till sitt morgonmål. Kollar lite på nån konstig installation i foajén, softar och tar det lugnt. Men halv sex står jag på John Dee och blir riktigt positivt överraskad av italienska grindcore-bandet ”Haemophagus” som låter totalt skitförbannade. De har old-school attityd och sound och är tydligt influerade av såväl ”Carcass som ”Napalm Death”. De har gett ut ett gäng splitar samt två fullängdare. Titellåten från 2009 års ”Slaves to the Necromaster” är en hit och sångaren i ”General Surgery”-tisha har en röst som håller fullt ut. Även ”Remember to Dismember” är helt galet medryckande och när sista låten klingat av kan jag konstatera att det här var en mycket värdig öppning på första officiella festivaldagen.
Uppe på Rockefellers scen står norska ”Execration” som vann Spillemanspriset för bästa metalalbum förra året med plattan ”Morbid Dimensions”. När titellåten från mästerverket presenteras jublar publiken som än så länge inte börjat trängas. Det här är en malande, obeveklig fyrmannastyrka som varierar lite doomiga partier med rå old-school döds.
Jag är förtjust!

Mindre attraktivt är årets matutbud som inskränker sig till en thaicatering med två rätter att välja på i ett trist litet tält på takterassen. Vi ger dem en chans att mätta våra magar men sedan fick det liksom räcka.
Vad har hänt här frågar vi oss utan att vara struntförnäma.
Tidigare år har vi trakterats flera alternativ som hållit mycket högre klass.

Vi väljer istället Indiskt och nu menar jag inte mat för det som lockar är ”Inner Sanctum” som på John Dee får mig att le där de så catchy och skickligt spelar döds med thrashiga inslag.
-How do you say Fuck you in norwegian, undrar sångaren Gaurav Basu och får strax veta av att då säger man ”dra til helvete!”
Kanske kan vara praktisk information.
I april i år släppte de sin första fullängdare ”Legions Awake” och från den får vi höra ”March of the Wounded” som inleds oerhört ”Morbid Angel”-tungt och helt omedgörligt svängigt. Mycket potent och kraftfullt på alla sätt.
Nu börjar det bli lite trångt och folk är taggade.
Grekiska ”Septicflesh” står på Rockefellers scen och framför just ett sådant högtravande drama som flera sydeuropeiska band tyck ha en fäbless för. ”Order of Dracul” från ”Titan” drar ner jubel men jag förhåller mig skeptisk. Jag vill ha mer aktion! Mindre fjolliga stråkar! Färre tama kammarmusikpålägg! Allt låter enahanda och mesigt i mina öron men publiken gillar det och fler än jag ska ju få höra sina favoriter.

”Antichrist”! Jag skriver det igen... ”Antichrist”!
Mitt under deras gig på John Dee kommer min kompis rusande i riktning mot baren och vrålar förtjust; ”Venom” från Växjö!
Småländsk blackthrash som får vuxna män att bete sig som pojkbandsfans, som får damers hjärtan att smälta.
Som får ena halvan av Dj-duon ”Nordlandsbataljonen” att skrika ”det här är magiskt” rakt i örat på mig.
Första och hittills enda fullängdaren ”Forbidden World” utkom 2011och från den får vi bland annat höra ”Torment in Hell” och ”Sign of the Beast” men också musik från kommande plattan som jag inte vet några titlar på.
Anton Sunesson´s röst påminner emellanåt på något märkligt vis om Jello Biafras utan att jag precisera hur däremot kan jag säga att det här giget var en mycket lyxig upplevelse.

Men nu ”1349”! Och nu är det byst med folk och jättetrångt och jättevarmt och jag tror att jag ska svimma där jag står på den översta läktaren men naturligtvis gör jag inte det för ”1349” är som en maskin och de har massor med läcker pyro som jag förstås inte vill missa och dessutom vill jag få höra ”Slaves”, ”Cauldron” och ”Riders of the Apocalypse”.
Det är bra stämning och ”1349” skapar en mörk magi i mitt sinne.
Därefter luftar jag mig och har lattjo på takterassen samt ser två vikingar som spelar trummor och den ena får jag en puss av och jag hinner inte med ”Ensiferum” utan hänger istället framför ”Behemoth” som är så visuellt vackra i all rök och som jag tycker så elegant framför sin dödsmetall. De inleder med ”Blow Your Trumpets Gabriel” från föra årets ”The Satanist” men även äldre favoriter som ”Conquer All” och ”Slaves shall Serve”.
Jag är nöjd och hamnar i ett mingel vid en vätskekontroll där jag antastar ”Antichrist” men sedan sansar jag mig lite och vi beger oss till klubben Revolver.
Nytt för i år är att Revolver och Kulturhuset är officiella festivalscener.
Kulturhuset har tidigare under kvällen gästats av ”Vulture Industries” och grafiska konstnären Costin Chioreanu samt ”Virus”. Revolver levererar eftersits i form av italienska ”Doomraiser” som går på halv två. Ett fantastiskt coolt band som man kan varva ner till med vad som borde bli kvällens sista drinkar men skam den som ger sig då hotellbaren ju faktiskt är öppen när vi kommer tillbaka och deras drycker måste man ju också avsmaka.
Jag somnar kurrande som en kattunge på mitt rum medan festerna pågår i rummen runt omkring. Hur orkar folk!

Fredag

Efter en snabb och sen frulle väntar lite jobb och sedan ett försök att se Gunnar Sauermann från Metal Hammer göra en liveintervju vid hotellbaren med Nergal men jag menar att forumet är fel. Folk kommer och går, surrar och dricker och hälften av dem är inte ens där av den anledningen. Jag blir bara störd och slappar i en fåtölj i stället. Det är meningen att vi ska hinna middag innan kvällens band men mitt sällskap, som är mycket coolare än vad jag är, blir rekryterade till en reklamfotografering. Jag går på egen hand och hittar ett grillhak som serverar mig den äckligaste burgaren jag inte ätit i hela mitt liv.
Kollar några låtar på några dramaqueens från Italien som kallar sig ”ADE” och vars sångare uppträder iförd någon slags grekisk/romersk gladiatorinspirerad kostym. Deras fullängdare från 2013 heter ”Spartacus” får jag veta. Inte min grej.
Men däremot är de amerikanska veteranerna ”Goatwhore” helt i min smak.
De är skitbra och Ben Falgoust´s röst och lugna scennärvaro har jag älskat också i ”Soilent Green”. Zack Zimmons är en demon på trumpallen och När basisten smäller en sträng fortsätter övriga utan att röra en min. Någonting strular och det tar lite tid för honom att få rätt på instrumentet och han försvinner från scenen medan nästa låt inleds. Jag börjar tro att han aldrig ska komma tillbaka men efter vad som verkar en evighet kliver han på igen och vi avnjuter ”Collapse in Eternal Worth” från ”Blood for the Master”. De avslutar med ”Apocalyptic Havoc” och nu har jag spolat bort minnet av den hemska maten och inledande musiken.
Jag är redo för ”Crescent från Egytien som enligt sig själva spelar ”ancient Egyptian death metal” och de köttar på i det oändliga med ursnygga repetativa slingor och riff. För mig är det en första date med dem och jag gillar det jag hör och ser men det har jag inte tid att filosofera över speciellt länge för nu har jag faktiskt träff med amerikanska ”Skeletonwitch” som rappt och fräsigt inleder med ”I am of Death” från 2013-års ”Serpents Unleashed”. Det här är partythrash som får livsandarna att vakna hos de flesta och det är stabila och röjiga musiker som vi har framför oss. Jag gillar Dustin Boltjes spelstil på trummor och Chance Garnette´s ettrigt, skärande röst. Han har ett register och kan lägga upp vassa skrik som skulle kunna skära upp ett kassaskåp. Nu är alla på partyhumör så när Garnette aviserar sista låten tänker jag och tydligen många andra; vaddå, redan? Men till tonerna av ”Stand Fight and Die” skiljs vi ändå som bästa vänner.
Dödsengel kommer in i kåpor under ett mässande till ett bildspel som hämtat ur Dante´s Inferno. De spelar såsigt och jag uppfattar det här som kostymering utan musikalisk kvalitét så det blev en besvikelse.
”My Dying Bride” undviker jag nogsamt och när finska ”Sargeist” ska gå på är det kö i trappan ner till John Dee med vakter som håller ordning. Jag kommer ändå ner rätt kvickt och lyssnar på vad jag i andra sammanhang och under bättre förutsättningar nog skulle ha älskat. Hänförande välspelad, repetitiv black av det slag jag hyllar. Det här bandet förtjänar en större scen och en publik som inte håller på att svimma av syrebrist. Trots att nödutgången vid baren öppnas flera gånger för att släppa in luft är det såpass varmt och trångt och unket att jag börjar gäspa och tappa fokus.
Vi går ut och till ett intilliggande alternativ-hippiehak där jag får in den äckligaste räksallad någon med noll kunskaper om gastronomi måste ansträngt sig en lång stund för att lyckas åstakomma.
Kommer tillbaka i tid till ”Enslaved” som kommer in helt taggade. Det är kul att se. De inleder med ”Thurisaz Dreaming” och trots att jag sett dem tidigare har jag nog inte tidigare upplevt en så fantastisk publikkontakt. Jag är inget stort fan men uppfattar till fullo det suggestiva. Vi får veta att för exakt 15 år sedan stod ”Enslaved” på samma scen och utgjorde head-line på den allra första Infernofestivalen. Sedan ”Building the Fire” från ”In Times”-plattan men efter det är det precis som om luften går ur. Jag måste ha mer energi och beger mig till Revolver där brittiska ”Sheol” ska få överraska mig. Har aldrig hört eller hört talas om dem och det är inte så konstigt eftersom de endast givit ut en demo hittills. Men efter att ha suttit vid ett barbord två meter från scenen och slappat till deras svintunga döds som tycks lånat vissa drag av ”Cannibal Corpse”´s repertoar är jag övertygad om att de kommer erövra en större publik.

Tillbaka på mitt hotellrum somnar jag som ett nöjt barn men blir väckt av dunsar, stök och tjut utanför min dörr. Jag tassar upp och kikar i tittögat. Utanför står tre snubbar och poserar med kameror.
Ursäkta mig!
Ingen kommer att tro er för alla vet att jag bor i rum 666.

Lördag

På festivalens sista dag samlas vi efter frulle vid baren där en liten ensemble med trummor och stråkar spelar lågmälda covers. Till tonerna av ”Satyricon”´s ”King” går vi till ett shysst näringsställe för att jag äntligen ska få ordentlig mat.
Under middagen bestämmer vi att tyska ”Secrets of the Moon”måste ha månlandare på scen och rymddräkter. Annars kommer vi inte att tycka de är trovärdiga med sin så kallade ockulta black metal.
Det har de inte så det tycker vi inte.
Fyra man starka och i de partier då de låter traditionell är de ok men när de vill vara konstnärliga och alternativa blir den sökta mysticismen konstlad och inte alls särskilt fängslande. Det är för såsigt och långsamt och oinspirerande.
Vi smiter ner till John Dee för att kolla nykomlingarna i ”Deathcult” från
Schweiz. Det är mysigt och old-school och trots att de är rookies inom scenen och kanske inte så nyskapande men väl så engagerade kommer de uppskattningsvis att låta tala om sig igen. Jag satsar på det och det är befriande och uppiggande. Tyvärr är det tunnsått i publiken.
Det är just detta element jag gillar med festivaler. Blandningen av nytt och gammalt och chansen att få upptäcka!
”Kampfar” går loss med ”Mylder” från förra årets ”Djevelmakt” och det är fantastiskt. Det stinker svavel av all pyro så det är musik för alla sinnen. Jag älskar trummisens Ask´s yviga spelstil och med vilken inlevelse de intar scenen. Nu blir jag på riktigt bra humör och jättepeppad för att se ”Slagmaur”.
De kommer in i kåpor och djurmasker och det är flash-camera-situation för alla. Det är trolskt och bombastiskt utan att kännas teater och de maler fram snygga rytmer med en total inlevelse. Publiken är fängslad. Jag är totalsåld för det här framförandet var så så stiligt, så smakfullt och elegant att jag nästan önskar att kvällen avslutades här och nu. Men det går
”Dødheimsgard”tycks ingå i det fasta sortimentet och alla verkar glada för det. Jag också!
Men jag har tappat orken så jag slappar i sofforna vid tatueringsområdet. Martin Schönerr från skånska ”Razorrape” visar omslaget till kommande plattan och det är återigen ett som kommer att bli pre-bannat i flera länder. Det föreställer en religiös ledare i traditionell dräkt som blir knullad av en zombie. Bra! Förneka er aldrig.
Luftpaus på taket och mobilisera de sista krafterna.
Nu sväller mitt svenska hjärta. Nu kommer ”Bloodbath” och inleder med
”Let the Stillborn Come to me” från senaste ”Grand Morbid Funeral” och stämningen blir omedelbart på topp.
Jag gråter nästan till ”So You Die”, jag får nästan hicka av hänförelse till ”Breathing Death” och därefter behagar Nick Holmes skoja lite; ”no one has so far screamed the name of the old singer. But there is still time”. De gör ett fantastiskt framträdande! Det är så coolt på alla sätt. ”Unite in Pain, också från senaste plattan, går i ett rasande tempo och innehåller fantastiska soloinsatser på gitarr. ”Mock the Cross”är en självklar hit men vad som sitter på allas leende läppar när vi säger tack och hej är förstås ”Eaten”.
Så när vi sista gången under 2015- års festival traskar till Revolver nynnar flera av oss på;
”Eaten... My one desire, my only wish is to be
Eaten... The longer I live the more I'm dying to feel the pain
Eaten... I would do anything to be
Eaten... My one desire, my only wish is to be
Eaten...”

På Revolver ser och hör vi ”Sectu” (se separat artikel) från Stockholm. En mycket värdig avslutning på 2015-års Inferno.
See U next year

Writer: Eva Grahn
I don't have Facebook


|Home|