Alicia Keys (Falconersalen i Köpenhamn - 2008-03-07)

Efter konserten med Alicia läste jag två olika recensioner i danska medier som gett den lägsta betyg. Ljudet långt bak i lokalen och speciellt på balkongen hade tydligen varit alldeles bedrövligt. I en tredje recension fick hon bättre omdöme, för den recensenten hade varit smart nog att förflytta sig i salongen för att hitta bättre ljud. Jag stod däremot fem meter från scenen redan från början och tyckte ljudet var helt ok. Denna recensionen handlar därför uteslutande om det som presterades på scen.

Till ett tungt, häftigt intro gjorde Alicia entre, som väntat oerhört snygg i svarta byxor och matchande topp. Inledningen var fartfylld och sex dansare hjälpte Alicia att få igång publiken med Ghetto Story Chapter 2. Det fortsatte i samma stil – bra och underhållande men vissa låtar var lite anonyma och inbördes lite väl lika varandra.

Första höjdpunkten var ett medley av nya låten Where Do We Go From Here , dock utan den tunga orgeln från skivan - och hitlåten You Don't Know My Name . Oväntat nog gjordes denna utan Alicia på piano (i studioversionen är ju pianot i centrum, förvisso inte spelat av Alicia utan samplat från en låt av 70-talsbandet Main Ingredient - Prove My Love To You ) utan byggde mer på det Supremes-artade vokalarrangemanget.

Därefter var det dags för Alicia att visa sina färdigheter på piano i ett fem låtar långt pianoparti där större delen av sjumannabandet (plus 4 i kören och dessutom 6 dansare i många nummer – således hela 18 personer på scen inkl. huvudpersonen) lämnade scenen. Bland annat avverkades How Come You Don't Call Me , Superwoman och fina Sure Looks Good To Me . Och Butterflyz , som Alicia skrev redan som 11-åring! Genomgående fina versioner, men pianopartiet var för långt och drog ner stämningen. Det borde delats upp i två i stället.

I mitten av den två timmar långa konserten var det mycket uptempo, mycket show och dans, och ibland nästan lite musikalartat. Alicias röst räddade de sämre låtarna. Några låtar gjordes inte heller i hela versioner, vilket jag har lite svårt för. Men det fanns ljusglimtar, bl.a. en hårdfunkrockig version av Go Ahead , en riktigt bra Karma och för all del gamla A Woman's Worth .

Men så kom det som förändrade allt. Alicia satte sig ner vid pianot och tog de första tonerna av sin genombrottslåt Fallin' . Det kändes rätt med en gång. Fantastisk sång, ett härligt körarrangemang och inte minst ett parti av James Browns It's A Mans Mans Mans World mitt i. Helt makalöst bra. Och som om det inte var nog gick bandet därefter direkt in i höstens superhit No One . Den var snudd på ännu bättre. Alicia började vid pianot men reste sig snart och studsade runt på scenen och gjorde låten till en monumental feelgood-avslutning. Alla tidigare tveksamheter var som bortblåsta. Makalöst tryck både på publik och från scenen. Fantastisk låt i fantastisk version.

Men det kom ett extranummer också och det fortsatte i samma spår. Efter ett kort tacktal dedikerade Alicia If I Ain't Got You till publiken. Och gjorde en helt fantastisk version av denna också. Speciellt när kören tog större plats i slutet var det så bra att jag fick gåshud. Och när Alicia lämnade scenen med en slängkyss, fick bandet och kören fortsätta låten ett par minuter till. Och eftersom jag är väldigt svag för crooner-avslutningar (gamla crooners brukade låta sina band briljera några minuter efter att de själv lämnat scenen) tyckte jag det var helt perfekt. En magnifik avslutning på en mycket bra konsert.

// Ola Elleström