Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Miriam Bryant 30 januari KB | FESTIVALPHOTO
 

Miriam Bryant 30 januari KB

 Betyg

Review3868_Miriam_Bryant

Ett halvfullt KB applåderar förbandet medan de avslutar sin sista låt. Jag och min pappa kommer in på en diskussion om vad skillnaden på hipster och indie är och jag inser väl att publiken består till större delen av indie-personer med skägg och snygga skinnjackor, som ser ut att höra hemma någonstans på sjuttiotalet. Publiken är lugn och ingen verkar känna pressen att behöva stå så långt fram som möjligt, annat än på de hårdrockskonserter jag växt upp på. Nu verkar fokuset ligga i att få uppleva musiken, vilket är en rätt skön känsla att få av ett publikhav. Några minuter senare kommer hon in på scen. Hon stampar igång den första låten med hjälp av sina Dr. Martens kängor med extra tjock sula. Det är inte många dansare framför scen, men Miriam Bryant verkar ändå ha en del hängivna fans. Större delen av publiken på KB ikväll gungar istället med i tonerna samtidigt som de smuttar på sin öl. Några, faktiskt lite blyga, ord hörs från scen. Hon förklarar hur kul det är att vara i Malmö, men någon slags tunn göteborgska.

Vi får höra låten ”Game", som kommer ut på nästa EP, en smygtitt in i framtiden, berättar hon. Med en otrolig kontroll över sin egen röstkapacitet tar hon sig från ton till ton. Att ens vara i samma rum som en person med en så otrolig röst är mäktigt. Framför scenen rör sig en kille som ser ut att vara i trans. Han, som faktiskt liknar en mindre version av Björn Dixgård från Mando Diao, tittar drömmande upp mot scen där Miriam tar sig från sida till sida. Att hon ens har den inverkan på någon måste betyda något ju. Under låten ”Bleeding out” tänker jag ännu en gång att denna kvinnans röst är något utöver det vanliga, så klart med en gnutta avund. Jag står med ryggen mot en högtalare och känner varenda taktslag i kroppen. Jag tror att hon har möjligheten till att göra denna halvkommersiella-pop-genren folklig, ifall hon får möjligheten, och mina tankar förs till Hellström på direkten, underligt nog. Den egenskapen han har, att kunna få vis-popen så pass bred och, som sagt, folklig, tror jag att Miriam Bryant också har.

Bästa under kvällen är helt klart ”Easy Street”, som tar konserten till en ny nivå. Det är den låten som står ut mest. Jag hör mer känsla i hennes röst och kanske till och med ser fler gnistor i ögonen, som finns där någonstans under den vita kepsen. Man märker hur hon allt eftersom konserten rullar på blir hon mer säker i sin roll som scenens ögonsten. Jag tror inte man kan förvänta sig mer av en så pass ny artist som hon ändå är. 2011 skrev hon sina första låtar och bara några månader senare, i mars 2012, gav hon ut sin debutsingel, ”Finders Keepers”. Sedan dess har det egentligen mest gått rakt upp för Miriam. I början av 2013 släpptes hennes debutalbum, ”Raised in Rain”, och så sent som i oktober förra året släppte hon sitt andra album. Däremellan har hon gjort allt från att turnera med Kent till att stå i På Spåret och sjunga med Augustifamiljen.

De första tonerna till ”Alone Isn´t Lonely” spelas när hon berättar att hon skrev den till sin lillebror för vad som känns som hundra år sedan, men egentligen bara är tre, rättar hon sig själv. Det är under denna låt som jag inte längre riktigt hör den där känslan som hon har i de andra låtarna. Den låter som vilken annan radiohit som helst och den blir lite långtråkig. När man spelar den genren som hon gör är det lätt att slå över till den här radiohit-tråkigheten, så det förvånar mig att hon inte gör det i fler låtar.

Jag är en sucker för mellansnack och innan de sätter igång ”Raised in Rain” får vi höra de olika betydelserna denna låt haft sedan den skapades. Den har gått från att handla om den dåliga staden man kommer ifrån, där ingenting blir rätt, betyg bara sjunker och ingen blir kär i en, till att handla om usla politiker och orättvisor. Därefter följde ett kärlekstal om hur vi hade makten att förändra om vi bara gjorde det tillsammans. Hennes ord, och meningen bakom dem, var absolut fina, men på något sätt kändes det så krystat. Ska man predika, oavsett om vad det är, så ska det komma direkt från hjärtat. Det som jag tolkade som krystat, var kanske mer en osäkerhet, vilket vi antagligen får reda på desto mer vi lär känna henne via hennes låtar och kommande skivor.

Näst sista låten, ”Dragon”, är en av mina personliga favoriter bland hennes repertoar. Jag märker hur jag står och sjunger med, vilket de flesta andra runt omkring mig också gör. Jag kan inte hjälpa att lägga märke till pappan som står bredvid mig. Han verkar bara vara här för att hans dotter, som hänger på scenkanten, behövde sällskap och han har sett mindre besvärad ut under hela kvällen. Det är dock nu under ”Dragon” som jag ser ett första livstecken från honom. Jag ser axlar som gungar från sida till sida. Killen i trans står fortfarande längst fram och stirrar fortfarande lika drömmande upp mot scen. Nu är han så inne i det att det ser ut som att han håller på att få något slags anfall. Jag hoppas innerligt att han inte får det och att han hinner uppleva konserten från början och ända till slutet.
Sista låten som spelas är ”Push Play” och det är definitivt den låt som det lilla publikhavet går igång mest på. Folk har långsamt tagit sig närmare och nu hade jag nästan kunnat kalla det trångt framför scenen. Man hör en duns av att stativet välter och låten tar slut. Hon ser nöjd ut. ”Tusen tack Malmö”. Applåder och dessa indie-personer tar sig mot garderoben och sedan hem. Skinnjackor och skägg ut i kall Malmö-luft. Det känns som att detta kan vara början av en resa som kan komma att bli viktig för svensk musikhistoria.

Writer: Ida Hein Olsson
I don't have Facebook


|Home|