Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
| FESTIVALPHOTO
 

 Betyg

Review3778_NECROCURSE_FESTIVALPHOTO

Musikens Hus i Göteborg är ett ganska mysigt ställe. En rymlig, avskalad källare med högt till tak. Lagom ofint. Dödsmetalband på scenen. Ja, ganska mysigt. När jag kommer dit är lokalen rökfylld och Jormundgand redan igång. Motljuset är starkt och det tar ett tag tills jag får syn på bandet ordentligt. På scen står ett gäng skitiga dödsdyrkare och spelar schysst mörk death metal. Oftast är det ganska rättfram enligt den formeln, men ibland slänger de in lite annat för effekt, som marschtrummor, långsamma uppbyggnader och ensligt gitarrplink. Det är lagom avvägt, så det blir aldrig för pretentiöst och vi glömmer aldrig att det är rejäl döds som spelas. Sången är passande återhållsamt aggressiv och raspig. Tröskeln för att jag ska tycka gimmickar eller imagegrejer går överstyr är ganska hög; det finns inget värre än åsikten att "jeans och t-shirt"-köret är det enda sanna. Därför tycker jag bara det är fint att scenen till bredden är fylld med olika varelsers dödskallar, kedjor och liknande. Att sångaren efter sista låten klingat ut häller blod över sig ur en dödskalle sådär "ritualistiskt" blir lite väl, men det blir ändå finare än om han inte hade gjort det. "Tack för oss - hell Satan!" heter det, och tummen upp blir det.

En soundcheck senare är det dags för Necrocurse. Det blev nästan inte dags för Necrocurse, basisten blev sjuk och de var på väg att ställa in, men till slut löste det sig. Setlisten får bli lite kortare, men när en vet att det är det eller inget är det bara att headbanga och se glad ut. Vi börjar precis som fullängdaren med introt över till låten "Necrocurse", och det blir fort uppenbart att bandet spelar förträffligt likt studiospåren. Intensiteten live är precis som en kan ana när en lyssnar på nämnda spår. Dödsmetallen är snabbb, ursinning och jävligt medryckande. Vid tredje låten, "The Devil Cobra", börjar jag redan få lite ont i nacken. Det är ett gott betyg! Necrocurse delar vrålare med Nifelheim, och vi bjuds på exakt samma starka glöd som vi väntar oss vid Nifelheim-spelningar. Fast när du ser Nifelheim lär du aldrig få höra Hellbutcher skrika i falsett, så det är ett-noll åt Necrocurse. Och då är Nifelheim jävligt, jävligt bra live.

Andas ut, och på't igen. Näst sista bandet för kvällen är Mordant, som bjuder på en lite längre stund melodisk black metal. Ledgitarren tjuter högt och ofta, ibland lite skränigt och ibland lite mysigt New Wave of British Heavy Metal-doftande. Hela Mordant blir lite som en Trisslott. Jag kommer fort fram till att jag inte gillar hela den där melodiska grejen, men samtidigt visar sig den mest melodiska låten vara den som går hem bäst hos mig. Med en hel del dåligt påklistrade apelsinplockarposer och lika trist humor ("Nu är det en låt som tillägnas kvinnor: Sadism!"), blir det sammanslaget inte direkt en höjdare. Avslutande Vornth är lite svårare att förhålla sig till. För det mesta tycker jag mig höra thrash, men plötsligt slår en konstig folk:ig ballad-twist till. Sen blir det lite rock-n-roll:igt och plötsligt utdraget och tuggande. Till och med thrash:en växlar från rå, arg thrash till glad och upbeat sådan. Oavsett blir mitt främsta minne av spelningen hur utdragen den blir. Efter en lång setlist kommer extralåtarna, och det verkar bara bygga på och bygga på. Efter ett tag är den halvengagerade sången och de starka falsettskriken inte lika roliga längre, och skillnaden mellan ny låt och när det bara är ett litet avbrott blir svårare och svårare att urskilja. Ungefär som när en håller på att somna.

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook


|Home|