Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Ondska bland sockervadd och solljus - King Diamond på Gröna Lund | FESTIVALPHOTO
 

Ondska bland sockervadd och solljus - King Diamond på Gröna Lund

 Betyg

Gröna Lund i solljus är kanske inte det första en kommer att tänka på när King Diamond kommer på tals, men för bandets första spelning i år blir det så! Vid åttatiden är det dags, och vid det här laget har lyckligtvis lite skugga letat sig fram över scenen och delar av publiken. Ljust är det dock fortfarande. Jublet börjar samtidigt som introt till ”The Candle”, och när låten börjar på allvar märks det verkligen att de flesta på Gröna Lund den här dagen inte åkt hit för att åka karuseller. King Diamond sjunger bättre för varje gång jag ser honom, bandet spelar klanderfritt, och nya basisten Pontus Egberg imponerar stort som spelar så bra och självsäkert efter bara tre reptillfällen. Som räddare i nöden får han en alldeles egen liten eloge så fort de spelat klart ”Sleepless Nights”. Därefter är det dags för en tidigare låt ur samma händelseförlopp: ”Welcome Home”.

”Welcome Home” är bland King Diamonds absolut största hits, vilket inte bara märks på alla som sjunger med under låten, utan även bland fans utanför spelningen. Att falsettskrika ”GRANDMAAAAA!”, alltså första stycket låttext ur låten, är lite av King Diamond-versionen av att tokvråla ”SLAYER!” bland likasinnade. Att falsett är ett signum för King Diamond är dock inte alltid kul. Strax innan spelningen ljuder det hela tiden sporadiska falsettskrik bland publiken, allt som oftast från fans som vill ge sken av att de bara jävlas och har kul, men egentligen (illa maskerat) vill visa att de har en falsett som heter duga. Det har de oftast inte. Under spelningen dränks detta ut av ljudet från scenen och det uppstår balans i kosmos igen. Eftersom King Diamond av hälsoskäl fick ta en långpaus direkt efter senaste albumet ”Give Me Your Soul... Please” släpptes, är det väldigt få låtar ur den plattan de hunnit köra live. Öppningsspåret (intro exkluderat) ”Neverending Hill” är en av dem. Att de kör den härnäst är alltså lite extra kul, och den funkar hur bra som helst live.

Därefter plockar de bort det stora järnstaketet som skiljer band från publik, allt till tonerna av ”Let It Be Done”. Vi kanske ska backa ett steg och beskriva scenbygget, det är nämligen otroligt genomarbetat och snyggt. Det är en repris av fjolårets scen, med trappor på motsatta hörn, och en gång mellan dem bakom trummorna. I bakgrunden hänger ett stort pentagram och två uppochnervända kors, allt utrustat med lampor så det kan lysa fint vid lite mörkare spelningar. Som backdrop har de illustrationer av en enorm byggnad som ramar in trapporna fint. Allt är i gotiskt utförande och lagom nedgånget och otroligt stämningsgivande. Med sig, precis som under de senaste sexton åren, har de dessutom en skådespelerska: Jodi Cachia. Utklädd agerar hon tillsammans med King ut de delar ur konceptalbumen låten de spelar handlar om. I fallet ”The Puppet Master”, som kommer direkt efter staketen plockats bort, spelar hon marionettdocka under King Diamonds kommando. Skådespelandet följer allt som oftast låttexten ganska nära, och är därför i detta fall särskilt livligt och effektfullt.

Medan introt till ”At the Graves” ljuder passar roddarna på att byta backdrop. Byggnaderna byts ut till samma bild som de bland annat hade på fjolårets turnétröjor. Det roliga är dock att de inte lyckas rycka ner den vänstra delen av backdrop:en fullt ut, och får kämpa med det en bit in på låten. Därefter är det dags för något lite annorlunda: ett medley med flera låtar, som inte har mer gemensamt än att de passar bra ihop för att få en schysst övergång. Från ”Tea” är vi snart inne på ”Dreams”, och plötsligt går King runt och ”gräver” med en spade i tjock och tung rök till ”Digging Graves”. Såvitt jag vet/lyckats googla mig till är detta ännu en låt som ej dykt upp live tidigare. Detta bekräftades dessutom smått i mellansnacket innan medley:t, då det utlovades nån låt de aldrig kört förr. Plötsligt blir det lugnare med introt till ”A Visit from the Dead”, och sen över till den gamla Mercyful Fate-dängan ”Evil”; hela låten den här gången. Hela publiken sjunger ivrigt med, och gör detta desto mer intensivt till nästa Mercyful Fate-dänga: ”Come to the Sabbath”. Här kan King Diamond utan vidare lämna över sången till publiken under refrängen. Återigen måste jag ta upp skådespeleriet. Jodi agerar lugnt ut någon sorts ritual till låten, och lyckas sätta en kuslig stämning, tivoli, dagsljus och allsång till trots.

Under ”Shapes of Black” dansar Jodi runt King just som en svart skugga, iklädd en svart så kallad ”morphsuit”, ett av många ombyten. Innan det obligatoriska skådespelet med att gå av scen och bli inropade avslutar de med ”Eye of the Witch”, kvällens första ur ”The Eye”-plattan. Därefter blir det lite ur ”Abigail” med ”The Family Ghost” och ”Black Horsemen”. Att sistnämnda ska spelas avslöjas direkt på att de akustiska gitarrerna åker fram. Skådespeleriet till båda låtarna passar alldeles utmärkt, och extra dramatiskt blir det när det oönskade barnet Abigail "föds". Vid det här laget i låtens händelseförlopp dör karaktären Miriam av barnafödseln, och därför ser de till att även Jodi, till synes livlös, får bäras av scen. Allt är genomtänkt in i minsta detalj.

Avslutningsvis rullar ytterligare två skådespelare in en kista. King Diamond vill verkligen inte lägga sig i den, så istället tågar farmodern från plattan ”Them” in på scen. Publiken tvingas vråla att hon ska brännas för att något ska hända, och sedan är låten ”Cremation” i full gång. Passande nog agerar de andra två skådespelarna läkare respektive präst, precis som i plattan låten är tagen från. Dr. Landau och prästen Sammael står och håller i kistan medan farmor ligger där inne och ”brinner” så det ryker ur den. Sen bugar bandet och går av på riktigt den här gången. Hela spektaklet klingar av till tonerna av ”Insanity”. King Diamond lyckas ha en otroligt hög nivå på skådespeleriet utan att det äter sig in på musiken en enda millimeter. Tvärtom förstärker det framförandet något otroligt, då King Diamond håller sig till konceptalbum och det därför alltid finns ett händelseförlopp att agera ut. Som inbitet fan har jag svårt att ge bandet något annat än höga betyg, men nu kan jag verkligen göra det utan att skämmas. Klyschigt eller ej vill jag bara säga: Länge leve kungen!

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook


|Home|