Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Andy La Roque och Mike Wead från King Diamond (25/7 2014) | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Andy La Roque och Mike Wead från King Diamond (25/7 2014)

Tidigt en otroligt varm fredag får jag infinna mig i lobbyn till ett till Gröna Lund närliggande hotell. Till min stora lycka är hotellet väl luftkonditionerat, och jag hinner precis kylas ner innan en pigg Andy La Rocque dyker upp och hälsar. Utan vidare kommer han in på hur hektiskt de har det, och hur späckat schemat är särskilt såhär på början av en turné.
- Det är inte bara att gå upp på scen och spela, det är så jävla mycket som ska göras, särskilt med business och så.
Eftersom en spelning i Japan i höstas aldrig blev av har de inte spelat på nästan ett år. Nu när det drar igång igen gör det det på allvar. Extra hektiskt blev det då King Diamond dessutom stötte på lite problem och tappade en basist läskigt nära inpå kvällens spelning.
- Ja, du läste storyn?, frågar Andy.
- Ja, svarar jag, det var ju väldigt mycket läsning också.
- Jo, det var det, och det var väl lite onödigt med alla grejerna som kom ut. Tyvärr blir det ju så ibland, att det blir jävla gnabb mellan grejerna. Ja, vafan ska jag säga, jag kan inte kommentera det mer än att, fan, vi har en ny basist nu. Ingen fast medlem just nu, men en stand-in, och det funkar skitbra. Så det är bara att lägga det här bakom sig och gå vidare, liksom. Det låter skitbra nu.
- Vem är det ni har fått tag på nu då?, frågar jag.
- Pontus... Eglén? Egberg?
- Egberg, bekräftar Mike Wead som nyss satt sig.
- Eglén... Var fan fick jag det ifrån?, fortsätter Andy. Egberg. Han spelar med The Poodles, och lite annat.
- Lion's Share har han spelat i, fyller Mike i.
- Lion's Share. Och han har varit stand-in för Hammerfall också på några stora gig och så. Fantastiskt duktig basist.
- Ja, riktigt cool kille, menar Mike.
- Vi har repat tre dar nere i Danmark innan vi kom hit. Han fick in allting. Och då kände han ju inte till låtarna riktigt såhär innan heller. Så ja, fantastisk alltså.
Sedan Mike Wead återvände till King Diamond år 2000 har bandet haft en orörd line-up längre än någonsin i bandets karriär. Det vill säga, tills de snabbt och dramatiskt blev av med sin basist.
- Men alltså vad ska man göra?, frågar Andy undrande. Vi är ju inte de enda som det här händer, liksom, och jag tycker bara att ”shit happens”, du vet. Det gäller bara att ta tag i det och gå vidare. Det finns ju inget annat vi kan göra. Vi hade fått välja mellan att hitta ny basist eller skita i de här Europa-gigen. Så det är ju klart att det var lite shaky där då i början när det som hände det hände, så att säga. Då tänkte vi: ”Okej, vad ska vi göra nu?”. Så det var ju jävlar att ringa runt till alla man känner och försöka få tag på lite folk och sådär...
- Det kom ju väldigt plötsligt med kort varsel, förtydligar Mike.
- Ja, det kom ju dagen innan vi skulle börja repa, så det är klart att det var shaky för oss om inte annat. Men jag tycker vi löste det på ett fantastiskt smidigt sätt. Vi fick hjälp utav Patrick i Yngwie Malmsteen, trummisen där, och han hade massa grejer på gång, och fan, basister över hela världen. Och det kommer fortfarande in mejl från folk som är intresserade. Så, ja, skitkul att det löste sig såpass smidigt som det gjorde.
- Men det är en tillfällig basist ni har, då?, frågar jag som förtydligande.
- Ja, alltså, vi vet ju inte vad som händer i framtiden, men just nu så gör vi de här fem Europa-gigen, och så får vi se efter det, liksom. Jag vet inte riktigt vad han kan än i USA, så det vet vi inte riktigt än, faktiskt. Vi får helt enkelt se.

Sedan King Diamond återvände 2012 har de turnerat en hel del, men låtlistan, scenbygget och scenshowen har varit mer eller mindre orörda. Nu när de börjar återvända en andra gång till vissa ställen kan en tycka att det är på sin plats med lite förändring.
- Ja, alltså, det är inte jättestora förändringar, det är det ju inte, förklarar Andy. I grunden så är det ju detsamma. Vi har bytt ut lite låtar, det får du se ikväll då. Lite låtar har vi bytt ut, lite låtordning, lite nya grejer på scenen och sånt där. Man kan säga att det är en utveckling av det du såg sist, men i grunden så är det samma. Och det kör vi nog detta året, för att i USA har de ju inte sett det här än, så därför ville vi inte heller helt byta från det tidigare. Vi skulle kunna välja att byta om alltihopa, men de har ju inte sett den här showen i USA, och vi ska ju dit i höst, så därför beslöt vi att göra en utveckling av det.
- Sen läste jag dessutom i en intervju med King Diamond att det skulle vara ”some really freaky surprises” i USA-turnén, berättar jag frågandes.
- ”Really freaky surprises?” Det kanske var det där med basisten?, frågar Andy och skrattar högt.
- Ja, det var ju en surprise, i och för sig, menar Mike.
- Nej, men det kommer ju lite mer sceneffekter, och sånt där, det gör det ju, fortsätter Andy. Tyvärr så är det ju dagsljus här då när vi lirar, så det kommer inte bli den effekten som vi gärna vill ha. Den här showen ska man ju egentligen se i en miljö där det är mörkt, såklart.
Till hösten ska bandet alltså ta hela produktionen till USA. Det blir första gången på över nio år. Under inaktiviteten har King Diamond växt häpnadsväckande i popularitet, och redan börjar biljetterna ta slut till flera av spelningarna.
- Jag tror att det är fyra eller fem som har slut, va, är det inte det?, förklarar Andy försiktigt.
- New York, Atlanta, Chicago och Los Angeles, räknar de upp tillsammans.
- Och sen är det några till som är väldigt tätt inpå, menar Mike. San Fransisco, Seattle...
- Och metal är ju inte sådär stort på det sättet i USA, utvecklar Andy. Så alla är ju grymt positiva över de här resultaten de har sett hittills. ”Wooow!”, säger folk. Det är fantastiskt, alltså. Och detta är ändå större ställen än vad vi spelade på sista gången vi var i USA. Så att det är helt klart ett snäpp uppåt för oss, alltså. Så det är jävligt positivt.
Lagom till min Stockholmsvistelse utfärdar SMHI en Klass 2-varning för den portionen av landet, helt enkelt för att det är så olidligt varmt. Givetvis är inte jag den enda som märker av detta. Dessutom lär det knappt hinna svalna innan det är dags för King Diamond klockan åtta på kvällen. Vid den tiden står ju solen fortfarande högt och steker stackars tivoligäster.
- Jag tror att vi har fått ett rätt bra test under repet i Danmark, menar Andy. Vi stod i en jävla stor teater, utan AC. Hur jävla varmt som helst.
- Ja, jag tror vi hade ett snitt på trettio grader inomhus när vi repade, hävdar Mike.
- Ja, det var ju löjligt, inflikar Andy.
- Och knappt någon luftcirkulation, fortsätter Mike. Så det är rätt, vi är väl förberedda.
- Ja, jag tror faktiskt att vi är det, alltså, instämmer Andy. Enda skillnaden skulle väl vara om det är sol rätt över en, men jag tror inte det är det, va?
- Näe, jag tror att solen borde vara, börjar Mike.
- Lite på sidan, sådär, avslutar Andy.
- Och så sen lite vind på det, kanske, hoppas Mike. Förhoppningsvis lite vind, i alla fall.
- Så jag tror inte det blir sämre än att stå på den där teatern, i alla fall, hävdar Andy bestämt.

Under tiden King Diamond har varit inaktiva har såhär heavy metal av den gamla skolan återigen ökat i popularitet. Både band och festivaler som hyllar den här typen av metal blir allt vanligare. King Diamond och Mercyful Fate anges ofta som stor influens, och att även de banden ökat i popularitet i och med detta är det ingen tvekan om.
- Det kan ju vara det som är en verkan till det som händer i USA, spekulerar Mike. Att det säljer lite bättre, att det blivit lite mer intresse. Vi säljer ju slut ställen, och ställena i sig är lite större än vad de var på sista turnén. Så där ser man ju en verkan, där är det ju nånting som händer.
Mercyful Fate glöms inte bort helt, de heller. Även om Mike, som är medlem i båda banden, menar att det inte lär ske något med Mercyful Fate på väldigt länge, ser de till att regelbundet ha med någon låt av bandet på King Diamond spelningarna.
- Då blir alla fansen glada, påpekar Andy.
Huvudfokuset ligger dock precis som alltid fortfarande på King Diamond. Sedan deras återkomst har de förutom att turnera även skrivit kontrakt med Metal Blade på tre plattor. Varför just Metal Blade, undrar jag då.
- Nämen, vi tycker att det har funkat bra med Metal Blade, de har gjort ett bra jobb och vi får den supporten utav dem som vi behöver, förklarar Andy. Och de fattar vad vi håller på med och respekterar oss, och sen så tycker jag att samarbetet har funkat bra, och det är ju skitviktigt. Det finns ju säkert en massa bra bolag, men vi har ju bra erfarenheter utav Metal Blade. Det fanns liksom ingen anledning för oss att byta till nånting som vi kanske inte vet hur det kommer att vara. Metal Blade har funkat bra, vi är nöjda och de är nöjda. Det har varit ett jävligt coolt samarbete, tycker jag.
- Och hur går det med nytt album?, undrar jag.
- Sakta, svarar Andy och skrattar. Nej, alltså, jag har lite låtar liggandes sen några år tillbaka. Men sen om de funkar när man plockar upp dem igen och kollar läget... För man utvecklas ju hela tiden och är lite olika stilmässigt sett. Om jag plockar upp de här igen kanske det är, utav de fem-sex-sju låtarna jag har, så kanske det är två som jag fortfarande tycker passar till nästa platta. King har ju inte ens börjat skriva än, men hans hemmastudio har börjat komma upp och köra nu. Jag kan tänka mig att när vi kommer tillbaka från Europa-svängen, att han börjar pilla lite mer med det där, och sen speciellt efter USA-turnén. Så jag kan tänka mig att vi på allvar sätter igång att skriva kanske runt... december? Det tror jag nog kan hända. Eller att han i alla fall börjar skriva låtarna. För han ligger lite efter med det där också. Så vi börjar väl spela in i alla fall, ja det blir ju svårt att säga. I börjar så snackade vi om att vi borde kunna ha en platta ute 2015. Tror inte riktigt det är helt aktuellt. Jag kan bara säga: Vi gör vad vi kan, tidsmässigt sett. Ut och spela känns som att det också är en prio på nåt sätt. För att hålla allting vid liv, och sådär. Sen får vi liksom skriva låtar och spela in när det finns luckor helt enkelt. Sen när det blir är svårt att svara på, bara det blir bra, liksom. Det är ju allas intresse, såklart.

Andy brukar i övrigt dessutom vara i full färd med att hålla på med musik på annat håll, närmre bestämt i sin studio Sonic Train Studios, där han jobbat med band som Hammerfall och Shining, för att ta några exempel.
- Nu är det ju rätt tufft, erkänner Andy. Nu är ju liksom studion tom när jag är ute och lirar. Jag hade dessutom en assistent här under några år som inte jobbar längre. Han har flyttat till Portugal. Till värmen, som om det skulle behövas. Men han ville testa på det ett halvår åtminstone, så att nu har jag ju inte bokat in något annat än just de perioderna när jag är helt säker på att där är vi inte ute och spelar eller hittar på nåt annat. Jag är väldigt sysselsatt. Jag får snart hyra in Micke.
- Ja, svarar Mike. Problemet är ju att vi spelar tillsammans, så det löser ju inte den biten.
- Nej, det gör ju tyvärr inte det. Men då kan ju jag få vara ledig lite. Nej, men det ska säkert lösa sig.
Även om nästa album ännu inte syns till på horisonten är det ju intressant att fråga om skrivprocessen. Vad som ursprungligen drog in mig i King Diamond-världen var just att (så när som) varenda album är ett konceptalbum som kör en skräckberättelse från låt ett tills sista tonen klingar ut. Hela grejen med konceptalbum var vad som fick mig att hitta King Diamond via progrocken snarare än via metal, och jag har länge undrat hur de skriver ett album sådär till ett givet tema.
- Först kommer ju musiken på plats, förklarar Andy. Det gör det ju för King också, och sen snackar vi om låtarna och går genom om det är några partier som ska ändras. Och när vi har bestämt vilka låtar vi ska ha i musiken och sådär, så lägger han oftast dem på plats, efter hur han tror de passar i en viss ordning med textidéerna han har vi den tidpunkten. Och sen därifrån bygger han på. Så det är ju ett pussel det där, alltså.
- Sen, alltså nu när ni har en albumdeal och turnéer och allt, hur ser planen ut långsiktigt?, frågar jag för att runda av.
- Ja, det är svårt att planera långsiktigt, svarar Andy. Vi har ju bara planerat det här fram till USA-turnén. Och som sagt att försöka skriva låtar och göra en platta i perioderna där det finns lediga breaks. Och sen nästa sommar så har vi ju ingen aning om det kan dyka upp nånting i USA, eller om det blir fler festivaler i Europa, eller sådär. Vi har inte kommit så långt än. Så just nu så är det bara ungefär ett halvår framåt. Och that's it.

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook


|Home|