Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Värmeslag och andra helvetesplågor i Clisson (Hellfest 2014) | FESTIVALPHOTO
 

Värmeslag och andra helvetesplågor i Clisson (Hellfest 2014)

Review3619_HELLFEST_2014_FESTIVALPHOTO

Jag har varit i flera länder runtomkring, men just Frankrike har det aldrig blivit. Vad är då bättre än att kombinera första besöket med ett av årets mest lockande festivaler?

Flera legendariska band trängs på samma affisch, flera band som på egen hand vore dragplåster nog för att ge en bra festival. Men Hellfest nöjer sig inte med bara Iron Maiden eller bara Black Sabbath, utan ser envist till att ha med båda två. Och Slayer. Och Emperor. Och 154 band till! Krockarna blir otaliga och oundvikliga, och andrummet mellan spelningar blir knappt. För att avverka över femtio band om dagen gäller det att trycka in allt där det får plats. De sex scenerna är (grovt förenklat) i par om två. En scen i varje ”par” är från tidig morgon till sen natt alltid befolkad av ett band, och mellan spelningarna hinns det knappt med en rökpaus. Givetvis lockar den här totala bombarderingen av band en del besökare. När jag anländer lagom tidigt dagen innan första spelningen är det redan då lite knepigt att hitta en bra plats att slå upp sitt tält. Ett dygn framöver möts jag dessutom hela tiden av en strid ström nyanlända campare. Campingområdet är otroligt stort, och först efter festivalen upptäcker jag på flygfoton att det fanns avlägsna delar av campingen jag aldrig besökte eller ens kände till.

När jag väl fått upp mitt hundra kronor dyra Harald Nyborg-tält är det dags att ge sig in i vansinnet. Nära campingområdet finns det en vattenstation med många duschar och vattenkranar som till skillnad från de i övriga festivalområdet är helt fria från kö. Inträdesarmband till vattenstationen kostar 6 euro, men det tycker jag det kan vara värt. Och det visar sig vara en livräddare! Maken till torr och dammig festival har jag aldrig sett. Marken är torr och jordig, och ingen verkar har slagits av tanken att kanske blötlägga den en aning. Toxic Holocaust blir ett av de första banden jag ser på festivalen, och till hänsynslös thrash är ju en moshpit obligatorisk. Dammolnet som då kastas upp är häpnadsväckande. De som är mitt i smeten går knappast därifrån med varken rena kläder eller glada lungor. Jag står på säkert avstånd, men även jag går därifrån helt utmärglad. Toxic Holocaust får massor av pluspoäng. Allergi och sol och damm i ögonen får det inte. Jag får praktiskt taget blunda mig genom spelningen. Dock missar jag inte hur det går lite extra vilt till under låtar som ”War is Hell” och ”Death Brings Death”. Och så fnittrar jag till lite smått när jag lägger märke till att frontmannen Joel Grind har en cool ”9”-tröja (Mercyful Fate-plattan, alltså) på sig.

Dessförinnan såg jag Impiety, som var kilometer bättre än på Inferno tidigare i år, och nu är det dags för nästa kära återseende: Deströyer 666. Den här typen av musik förpassas till Temple- och Altar-scenerna som är förlagda på varsin ände av ett enormt blått tält. Tur för mig att just den här typen av musik är det som lockar mest, för det blåa tältet är utan tvekan ett av de mest behagliga ställena att befinna sig på under Hellfest. Ett blytungt band spelar, sen är det bara att vända huvudet och vänta någon minut tills nästa blytunga band börjar spela. Och allt detta under skydd från den outhärdliga solen och den lika delar outhärdliga dammen. Underlaget här är nämligen lagom gräsbeklätt, och orsakar inte samma dammtornados som vid huvudscenerna. Deströyer 666 är genomgående aggressiva och underbart osvängiga. Måhända något minuspoäng för ljudet, men det är ett problem alla scener utom huvudscen nummer två lider av. Sen vänder jag huvudet. Hail of Bullets börjar spela, men jag är utmärglad och halvsover genom spelningen. Sen vänder jag huvudet igen. Impaled Nazarene är ett band flera bekanta till mig sett fram emot, men jag kan inte riktigt säga att jag förstår grejen. Visst, sången är fin och bandet tajt, så för fansen är det säkert underbart. Det vill säga, om de kan se (höra) förbi att ljudet mer eller mindre är uselt.

Kvällens dragplåster är Iron Maiden, och även de får ta en stor smäll rent ljudmässigt. De första låtarna är katastrofala, och inget av det är bandets fel. Till skillnad från de mindre akterna är ju dock Maiden stora och viktiga, så de ser till att få rätt på ljudet ganska kvickt. ”The Trooper” och framåt är inget annat än det underbara Maiden vi känner och älskar. Sen händer något jag aldrig tror jag kommer få vara med om igen. Jag behöver bara vrida huvudet några grader, den andra huvudscenen är precis till vänster om den första, och där börjar självaste Slayer spela direkt efter att Maiden avslutat. Slayer är som Slayer alltid är. Gillar du Slayer så älskar du det här. Dessutom spelar de på den enda scenen som har genomgående bra ljud. På sistone har det varit en del turer kring bandet. Gitarristen och originalmedlemmen Jeff Hanneman avled förra året, och kort därefter visade det sig att originaltrummisen Dave Lombardo inte fick vara med längre. Medan Hanneman ersattes av ett stycke Exodus-gitarrist (Gary Holt) ersattes Lombardo åtminstone av Paul Bostaph, som faktiskt spelat för Slayer i flera år tidigare. Jag tycker mig höra skillnader med båda ersättarna, Bostaphs trummande har jag alltid tyckt om, men gitarren låter mest, ja, annorlunda. Slutsumman blir dock fortfarande massor av pluspoäng. Ingen festivalbesökare verkar någonsin bli trött på att höra hitlåtarna från Reign in Blood.

På lördagen trotsar jag min höjdskräck och åker med ett par nyinförskaffade vänner i pariserhjulet de ställt mitt på festivalområdet. Oftast får en ju vänta tills en kommer hem för att få se de där häftiga helikopterbilderna där det syns hur många besökare det var på plats. Här var det nästan samma sak, fast under festivalen, med ens egna ögon, och med massor av adrenalin i kroppen. Något barbesök senare är det bland annat dags för Shining. Även de får lida av dåligt ljud, lyckligtvis spelar de precis rätt sorts musik för att det inte ska ta något ifrån upplevelsen. Skönsången får ta lite stryk, men med den ordentliga produktionen på de senaste plattorna är det mest bara en kul omväxling att få höra skitigare varianter av de låtarna. Efter att ha sprungit en del ärenden, och skymtat lite av Aerosmith (som framförde sin tråkrock bättre än väntat), är det dags för Gorgoroth på precis samma scen. Banduppsättningen verkar gå genom en svängdörrsfas just nu, men till den här spelningen är Hoest kvar vid micken. Och vilket jobb han gör! Skriken är underbart black metal och hela spelningen är underbart black metal. Visst hade jag koll på Gorgoroth sedan tidigare, men hade jag vetat att det var såhär bra live hade jag aldrig tagit det så lättvindigt de gångerna de haft spelningar i närheten.

Sommarvärmen i mellersta Frankrike är outhärdlig för en klen och blek svensk som undertecknad. Vid niotiden varje morgon blir en praktiskt taget utjagad ur tältet på grund av detta. När jag krälar ut ur mitt tält på morgnarna ser jag flertalet som blir tvungna att göra det mer eller mindre precis samtidigt. Att bli utkastad ur tältet vid niotiden innebär att jag vaknar på söndagen med allt för få timmar sömn på kontot. Min händiga lösning blir då att pallra iväg till Altar-scenen för att vila ut. Nära staketet finns nämligen en lagom obefolkad plats där det fläktar svalt, och det är det enda stället på hela festivalen där en nästan kan bli lite kall istället för att stå och svettas litervis. Det är så mysigt att jag somnar. Först två timmar senare vaknar jag, och då märker jag att flera utmärglade hårdrockare tagit efter och ligger och snarkar vid staketet.

Lite piggare börjar jag ta mig an den sista festivaldagens spelningar. The Black Dahlia Murder blir det första bandet jag hör en lite längre bit av, och det är inte särskilt kul. Inte blir det bättre när frontmannen pinsamt försöker fråga publiken om de gillar läskiga filmer, lite sådär lättsamt. Misfits är lite roligare. När de kör Helena låter det faktiskt väldigt bra, och publiken verkar hålla med. I folkmun är det här bandet inte ett ”riktigt” Misfits, men förra året såg jag Danzig med Doyle som gäst (båda två gamla Misfits-medlemmar), så nu har jag ju typ ungefär sammanlagt sett ett helt ”riktigt” Misfits. Senare på kvällen är det dags för Emperor på huvudscen två. Här är ljudet underbart, trummorna dundrar och smattrar helt rätt, gitarrer och keyboard ligger som en jämn matta ovanpå det, och i framkant kommer sången och skär genom precis så som den bör. När de spelar ”Cosmic Keys to My Creations & Times” piskas ett nytt dammoln upp, och det är inte svårt att förstå varför. Jag är glad att Emperor åtog sig en ny turné, för de har verkligen mycket kvar att ge!

Det börjar dra sig mot sitt slut, och nu är det dags att ta chansen och se Black Sabbath. De verkar ju också dra sig mot sitt slut. Trots det är de otroligt pigga, jag är lika förvånad nu som när jag såg Ozzy för tre år sedan över hur gubben orkar springa och skutta runt sådär. De öppnar med ”War Pigs”, och därifrån är det bara för Black Sabbath att glida på räkmackan spelningen ut. Publiken är såld från första stund. För att ha valt att ha veteranband som dragplåster har Hellfest verkligen lyckats väl med att pricka in just de som fortfarande orkar och kan göra bra ifrån sig. Sist ut för mig på årets Hellfest blir min fjärde Opeth-spelning. Efter att smått ha lagt dem på hyllan ett tag blir det här lite av en återupptäckt för mig. Albumet ”My Arms, Your Hearse” har jag visserligen aldrig slutat spela, så att jag kommer fram till tältet till tonerna av ”Demon of the Fall” passar alldeles utmärkt som inkörsport. Titelspåret ur plattan ”Deliverance”, eller, låten med världens bästa outro, får mig att sjunga och trumma med som om jag vore Opeth:s största fan, och när de som så många gånger tidigare avslutar med ”Blackwater Park” är jag frälst på nytt. En perfekt avslutning på en underbar festival. Jag, och många med mig, längtar redan tillbaka.

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook


|Home|