Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Fredag och lördag på Inferno Metal Festival 18-19/4 2014 | FESTIVALPHOTO
 

Fredag och lördag på Inferno Metal Festival 18-19/4 2014

Review3527_BLACK_WITCHERY_FESTIVALPHOTO

På fredagen dröjer jag tills det är dags för Mgla. Jag såg dem i Prag för bara två månader sedan, och här är det mer av samma sak. Bandet är återigen iklädda helt svart och varmt, med skinnjackor över munktröjor och huvor över ansiktena. Skillnaderna hörs mest, i både ljudet och setlisten. Jag reagerar på att gitarrerna ligger lite väl lågt i mixen, och att materialet som framförs enbart är från senaste släppet ”With Hearts Toward None”. På den korta speltiden som ges på John Dee blir det femte till tredje låten via första och avslutande med sjunde, sen får det vara klart. Mer hinns inte med. Låtarna har förövrigt inte mer utförliga namn än så. Det är återigen alldeles proppfullt på John Dee, och det märks att Mgla är emotsedda. Det blir en del trängsel och några armbågar lite varstans. Det som spelas är utdraget och stämningsgivande och blastbeats:en är oändliga. Mgla kan ligga och tugga länge på samma partier med långsam progression, så den knappa halvtimmen de spelar känns verkligen otroligt kort. Skriken sprakar och ligger i mellanregistret, growl-mått mätt, och är sådär bara halvt i framkant så att det smälter in perfekt med resten av spelandet. I senaste Mgla-recensionen skrev jag att deras spelningar nog lätt blev beroendeframkallande och att jag såg fram emot nästa fix. Jag är glad att jag fick den!

På väg till Necros Christos går jag förbi Hatebreed. De verkar göra bra ifrån sig och levererar för de som är där för den musiken. Det är dock inte jag, så jag går vidare. Necros Christos – det är mer nånting för mig! Det är mycket döds, mycket rättfram dubbelkagge med svängiga riff, gärna i halvfart. Det är nedstämt och grovt och skitigt. Och frontmannen låter som en jävla avgrund! Sångaren har någon sorts österländsk tröja och bandana på sig, så det blir som handen i handsken när de kör låtar som ”Doom of Kali Ma”, som förövrigt blir ett av de starkaste minnena från årets Inferno för min del. Necros Christos var ett sånt band jag inte hade någon särskild koll på, som jag efter spelningen vill gå hem och bli världens största fan av. Frälst! Därefter är det dags för nitar, patronbälten och skräniga thrashsolon på Rockefeller! Dagen avslutas med Blasphemy, och de bjuder på precis det en väntar sig när en hör bandet. Det är enbart massor av röd belysning, rök och blastbeats. Publiken är pigg och moshar för fullt, särskilt med tanke på att det är sent på natten. Bäst låter det när det går fort och något av nämnda skräniga thrashsolon kanske hoppar fram, och tråkigare är det när det glider in på mer rytmiska och svängiga partier. Sammanslaget lämnar Blasphemy inte direkt något kvarvarande intryck.

På dagtid under Inferno pågår Inferno Music Conference, ett delvis separat arrangemang med föreläsningar, workshops och annat musikrelaterat. Lördagen inleder jag därför med att dra på Frosts, Satyricon-trummisen alltså, första drum clinic någonsin. Efter två Satyricon- och två 1349-låtar blir det en längre frågestund, och istället för att få särskilt många tekniktips och övningsförslag får vi höra en del om hur Frost aldrig riktigt brytt sig om det där och ville spela extrema trummor innan han ens kunde grunderna. En ovanlig och väldigt underhållande drum clinic. Inferno Music Conference bjuder dessutom på en liveintervju med ”the grandfather of black metal”: Jørn ”Necrobutcher” Stubberud. En kort sammanfattning lyder ungefär såhär:
- We hated Oslo. Fuck Oslo!
Och så en bit in i intevjun:
- Fuck Norway, we're gonna move to Germany!
Ännu senare:
- Fuck Germany!
Skämt åsido, vi bjuds på en intressant intervju som fullständigt skiter i det gamla trötta och uttjatade snacket om Mayhems förflutna. Om bandets historia får vi istället höra till exempel om när de gick med i en musiktävling. De var enda bandet som fick noll poäng av juryn, men de vann publikrösten. Vi får höra om hur de såg till att få billiga tågkupéer för sig själva genom att skrämma iväg andra med fotsvett, och slutligen får vi höra en del om nya plattan. De hade som känt en del gitarriststrul efter Blasphemer lämnade. De spelade dessutom in något för två år sedan, men det sög och skrotades. Nu till slut ville de ha med plattan till den pågående turnén, men bolaget krånglade. De har åtminstone fått ut en del singlar, och är på full gång igen!

Första spelningen på sista dagen blir för mig japanska Sigh. Här pågår väldigt mycket på Rockefeller-scenen. Det är saxofon, det är varierade utstyrslar, det är blod, det är eldsprutande i plural, det är hängsnaror och det är mer eld. Musiken är emellanåt ganska black-n-roll, emellanåt ganska standard-black metal och ibland tangerande det symfoniska. Ibland dyker Dragonforce-liknande gitarrspel upp från ingenstans. Det kan alltså bli ganska drastiska och breda svängar. Sångerskan Dr. Mikannibal stjäl hela showen. Det är hon som står för det mesta showandet och det är hon som vrålar bäst och mest varierat. Hon är anledningen att se spelningen till dess slut, för resten är ganska sådär. Kul att se, okej att höra. Kort därefter är det dags för Gehenna på samma scen. Till ett dystert pianointro går bandet på. Alla är målade med corpsepaint, och sångaren och gitarristen Sanrabb går dessutom på iförd en tung, mörk munkkåpa. Gehenna spelar gärna fort, men de gör det oftast till en långsammare takt i grunden. Därför blir det väldigt tungt och väldigt gungande. Sångaren har dessutom ett fint growl av typen grövre, så det passar ju som handen i handsken. Uppslutningen är bra, det ser ofta glest ut vid Rockefeller-scenen, men under Gehennas spelning är det åtminstone inte så lätt att bara promenera genom publiken. ”Death to Them All” får igång både mig och resten av publiken lite extra, och avslutande ”Pallbearer” går långsamt och klingar ut upplevelsen perfekt.

Näst sista bandet på hela Inferno är Black Witchery. Under festivalens fyra dagar ser jag hela tiden deras merchandise på både band och besökare, och det är ingen tvekan om att publiken både är dedikerad och stor till antalet. Det är intensivt kaos redan från öppnande ”Holocaustic Church Devastation” och beskrivs allra mest passande som ”köttigt”. Inga pauser görs någonstans, utan det är lika mycket, lika snabbt och lika brutalt hela tiden. Med titelspåret från ”Desecration of the Holy Kingdom” blir det nästan löjligt. Det är sådär köttigt på scen, och det är helt jävla vilt i publiken! På scen har vi fyra gestalter i munkkåpor, ofta i kraftigt motljus, som låter häpnadsväckande likt studioinspelningarna. Gitarrerna ligger som en tjock, täckande matta på precis samma sätt, och vrålen låter likadana både till mixen och framförandet. Ett band som låter så är som gjort för att upplevas live. Publiken håller med. Herrejösses vad publiken håller med! Se Black Witchery live!

Helt utmärglad är det dags att varva ner med lite Watain, festivalens sista band. Jag ser till att anskaffa mig en sittplats på andra planet och bevittnar spektaklet därifrån. Scenen är en verkligt vacker syn. Med olika sorters kranium, uppochnervända kors, långa vassa spikar och en hel del brinnande eldar är det nog den mest genomarbetade och imponerande på årets festival. Bandet är energiskt och frontmannen Erik Danielsson är väldigt duktig på att sätta stämningen. Dessvärre är ljudet sådär, och en del tyngd och djup från inspelningarna kommer inte riktigt fram. Det är emellanåt väldigt medryckande, och hela tiden kul att se, men att ljudet och materialet ibland blir lite väl mjukt ger knappast några pluspoäng. Framförallt känns det opassande med den mörka och hårda scenshowen. Efter detta går jag helnöjd tillbaka till mitt vandrarhem. Årets upplaga av Infernofestivalen har varit en väldigt lyckad sådan, med både efterlängtade band och underbara upptäckter. Rockefeller och allra särskilt John Dee är perfekta lokaler att förlägga en sån här festival på, och att dessutom ha Inferno Music Conference på dagtid (dock annan lokal) är verkligen en vinnande kombination. Inferno har något alldeles unikt, och det är definitivt inte sista gången jag åker hit!

Review3527_BLASPHEMY_FESTIVALPHOTO

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook


|Home|