Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Mgla, One Tail, One Head, Svartidaudi och Cult of Fire på Klub Nova 8/3 2014 | FESTIVALPHOTO
 

Mgla, One Tail, One Head, Svartidaudi och Cult of Fire på Klub Nova 8/3 2014

 Betyg

Review3454_OTOH_FESTIVALPHOTO

Andra turnéstoppet för Untamed & Unchained-turnén sker i Prag. Stället heter Klub Nova och är en lagom sjaskig klubb en bit från centrum. Ölen kostar tio kronor och någon ledning i taket droppar på både trummisarna och publiken. Stället är lagom fyllt när jag anländer, och det fortsätter strömma in folk i stadig takt tills Prags egna Cult of Fire börjar spela (redan 19:30 för att tjeckerna är morgonpigga). De spelar förövrigt enbart på det här turnéstoppet. Vid det här laget börjar det bli lite trängsel framför scenen, och det är uppenbart att många är där för lokalbandet. Den stora frågan "varför?" är inte svår att besvara. Cult of Fire dekorerar scenen som få andra band. Det är fyllt till bredden med dödskallar, levande ljus och rökelse, och stämningen infinner sig omedelbart. När bandet sedan går på scenen gör de det som någon form av mörka präster i tunga kåpor och med varsin svart mask för ansiktet. Tillsammans med all hinduisk symbolik får en någon sorts "Indiana Jones och de fördömdas tempel"-vibbar, i uteslutande positiv bemärkelse, fast mörkare och fortfarande väldigt black metal. Precis som dödskulten i filmen är ju förövrigt Cult of Fire:s senaste fullängdare tillägnad gudinnan Kali. Och de religiösa anspelningarna gör sig verkligen påminda i framträdandet. Sångaren är eld och lågor och står stadigt vid sin predikstol (bestående av två korsade liar) och, ja, predikar. Att detta görs på ett slaviskt språk bidrar även det till den religiösa stämningen. Musiken matchar symboliken. Den är pampig, dramatisk och ödesdiger och allt som oftast långsamt och noggrant uppbyggande. Ibland kan musiken dock explodera från ingenstans och då är det rått och går fort. Det är lätt att fullständigt ätas upp av atmosfären, och den här spelningen var utan tvekan anledning nog att välja Prag framför de andra turnéstoppen.

Andra band på scen, och första ordinarie turnéband blir isländska Svartidaudi. Kontrasten till Cult of Fire blir enorm, och vi möts istället av ett gäng enkelt maskerade män. Förhållandevis är de här mycket mer aggressiva i framtoningen, och detta i kombination med över tio minuter långa låtar blir väldigt spännande. Att de är mer aggressiva innebär dock inte på något vis att en inte kan bli förtrollad av musiken, eller att den för den delen inte kan vara minst lika atmosfärisk som förgående band. Jag finner mig ofta stelfrusen och bara lyssnandes, snarare än att bete mig som gemene konsertbesökare. Ofta är det trumspelet som snor åt sig min uppmärksamhet. Ännu ett band, ännu ett stort pluspoäng!

På tal om aggressiva band: Näst sist ut är One Tail, One Head. Innan första bandet hann jag med ett kort samtal med gitarristen J, så vi börjar i den änden. Senaste materialet spelades in 2010, och då handlade det dessutom om ominspelningar av ännu äldre material. Låtskatten är inte heller särskilt stor, adderar du speltiden av alla deras släpp hamnar du under en timme och får höra flera versioner av vissa låtar. Nyfikenheten är alltså stor om hur det går med den där fullängdaren som det börjar bli dags för!
- Vi har en lös plan om att spela in under sensommaren. Augusti-september nån gång, förklarar J.
Runt 80% av materialet är nämligen klart, och under kvällen får vi höra fyra nya låtar. Precis som deras flesta släpp är planen att släppa fullängdaren på Terratur Possesions. Sedan det tidigare materialet har One Tail, One Head förövrigt skaffat en ny basist, vilket har påverkat en del:
- Han har tillfört mycket, och vi låter nu kraftfullare än tidigare, menar J.
När det här korta snacket äger rum har turnén bara hunnit göra ett stopp, i Mgla:s hemstad Krakow dagen innan. Där sålde biljetterna fort slut, och jag ställer den tämligen hjärndöda frågan om det var på grund av Mgla.
- Givetvis.
J verkar vara nöjd med gårdagens spelning, men påpekar att det var lite tekniskt krångel. Trots att det inte riktigt blev slutsålt tycker han att det blev en bra uppslutning även till Prag-spelningen.

Och så var det ju som sagt dags för One Tail, One Head att spela med. Redan innan något band syns till infinner sig en mysigt vidrig känsla. En dödskalle, verkligen fullproppad med rökelse, får samsas om plats med ölen vid trumsetet. I mikrofonstativet ser vi en liten, mindre levande pippifågel hopplöst intrasslad, och som grädde på moset får vi till slut höra avslutningsmonologen ur American Psycho (filmen, alltså) som inledning. Därefter är det fullfjädrad jävla black metal-storm som gäller. One Tail, One Head är ju ett band som lyckas förmedla en otrolig live-känsla på sina inspelningar, så att de skulle överträffa det i en faktisk live-miljö kändes på förhand föga troligt. Men de kan! All intensitet är där, och det nya materialet är verkligen så kraftfullt som utlovat! Basisten är nästan aldrig stilla, utan står och manglar som den blodiga klick han är. J, som jag hade pratstunden med, står tvärs över scenen som en gitarrgud, och gör ett stort intryck när han dessutom tar de där underbara, underliga tjuten som går att återfinna på inspelningarna. Och så var det sångaren. Den lättaste förklaringen vore nog att be läsaren lyssna på bandets inspelningar och gissa sig till hur någon som låter så beter sig. För låter precis så gör han även live; allt våld och all vrede är verkligen där. Publiken reagerar givetvis, och det är definitivt under den här av kvällens spelningar det är som mest osäkert att stå långt fram i publikhavet. När de kör låten "One Tail, One Head" och därefter "Worlds Open, Worlds Collide" är det överhuvudtaget aldrig ens en liten paus i moshen. Vi bjuds även emellanåt på någon ny låt. En av dem har ett lite längre instrumentalt intro, vilket är lite ovanligt för bandet, men i övrigt liknar det tidigare material ganska väl. Med andra ord: de nya låtarna håller samma höga klass som de äldre! När de en bit in börjar på "The Splendour of the Trident Tyger" drar kaoset igång på allvar. Det handlar om en publikfavorit, så stilla är det aldrig någonstans. Någon jöns får för sig att scenen är en trevlig plats att befinna sig på. Det belönas med ett par slag och en spark för att åter hamna i publiken. Nämnda pippifågel kastas även den ut i publiken. Och mikrofonstativet. Båda saker kastas senare upp på scenen igen, men där får de inte vara kvar länge. Sista låten blir "Awaken (Being Beyond Form)", och precis som resten av framförandet så är det härligt våld i ljudform. Det är lite som om världens skitigaste rockband hade kommit hit för att slita och slänga och hytta med näven. Fast till finare tongångar än vanlig rock, givetvis. För skitigt är det. Och blodigt. Och aggressivt. Och alldeles, alldeles jävla underbart.

Sedan återgår vi till något mindre färgstarkt. Det är svart, och det är svårt, och det är ännu mer svart. När Mgla går på scenen är det inte färg någonstans. Bandet har praktiskt taget uniform. De är iförda varma skinnpajer över varma huvtröjor, och har heltäckande huvor över ansiktet. Inget mellansnack. Det är anonymt och kallt och passar deras musik perfekt. Låttitlarna är även de anonyma och kalla, så det säger kanske inte särskilt mycket när jag skriver att de öppnar med "Further Down the Nest I". Det säger dock nånting för publiken, som omedelbart börjar röra sig nästan opassande mycket för den här typen av black metal. Att Mgla är emotsedda är det ingen tvekan om. Musiken är ofta tuggande och utsvävande, men för publiken är det aldrig en ursäkt att lugna ner sig. När vi kommer in på låtarna från senaste plattan "With Hearts Toward None" blir de tvärtom ännu vildare, och sjunger dessutom ofta gärna med. Dock består inte publiken bara av massa folk som är där för att senaste plattan blev en sådan hit, utan även när de spelar material ur EP:n "Mdlości" går det att höra ett gäng vråla med. Att publiken är såhär vild innebär dock inte att Mgla:s hat och misär inte förmedlas. Allt går hand i hand med det budskapet. Mgla:s hela framträdande är så nedsvärtad och mörkt som det bara går, och det är dessutom nu jag upptäcker att det droppar från taket ner på trummisen. Och publiken. Till och med lokalen verkar agera för att vi ska få en mysig känsla av black metal-misär! När Mgla avslutar med "With Hearts Toward None VII" (gissa från vilket album!) ges en stark känsla av att det börjar närma sig sitt slut. Vi i publiken ser till att verkligen ta in det som bjuds, för sen blir det inget mer. Mgla-spelningar blir nog lätt väldigt beroendeframkallande, och jag för min del ser fram emot nästa fix!

Review3454_CULT_OF_FIRE_FESTIVALPHOTO

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook


|Home|