Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Truckfighters | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Truckfighters

Review3402_Truckfighters

Det Örebro-baserade bandet Truckfighters är just nu aktuella med sitt nya album Universe. Bandet består av Niklas Källgren på gitarr, Oskar Cedermalm på bas och sång, samt Andre Kvarnström på trummor. Eller som de också kallar sig – Ozo, Dango och Poncho. Festivalphoto fick chansen att träffa gitarristen Niklas för att prata om nya alstret.

Nu är det snart 10 år sedan er första skiva släpptes. Om du jämför då och nu, hur skulle du säga att ni utvecklats?
- Från början var vi mer genre-specifika, vi var ren stoner rock. Så extremt det kunde låta typ. Det tyckte vi alla var guld då. Och visst, jag uppskattar fortfarande den skivan, men det var inget vi ville göra hela livet. Man vill ju inte begränsa sig till en genre eller ett sound. Andra skivan var lite mer progressiv, även om den fortfarande var rätt lik första. Och under tredje albumet, Mania, så var det lite finare, polerat sound. Låtskrivarmässigt tycker jag det var ett väldigt stort hopp mellan andra och tredje skivan. Låtarna är mer komplexa, och melodiska. Det blir mer dynamik i det hela. På Universe har vi fortsatt med den utvecklingskurvan, fortsatt med det vi tycker är bra. Det är ännu mer komplicerade kompositioner. Samtidigt så vi har behållit mycket av det enkla och mer basic, sedan får vi det att svänga som bara den. Det hoppas jag i alla fall. För man vill ju inte vara ett sådant band som låst fast sig vid en viss genre.
Det jag försöker säga är att vi aldrig har tänkt så att ”nu ska vi skriva en låt som låter på det här sättet”. Vi gör det som vi tycker är bra för tillfället. Och när vi gör en ny skiva så tänker vi att vi vill göra någonting annorlunda på något vis. Även om vi är i samma studio kan det vara att vi är i ett annat rum. Som med trummorna för den här plattan så spelade vi in dem under 6-7 olika tillfällen. Så det tog ju en extrem tid att spela in skivan. Samtidigt får man ju en garanti att varje låt får sin egen touch, sitt eget sound. Det är inte så att man lyssnar på skivan i 45 minuter, och det har låtit likadant hela vägen. Givetvis så mixar vi så att det låter enhetligt. Men det är ändå medvetet att vi inte vill att alla låtar blir likadana. Det ska leva litegrann.
Kompositionsmässigt är det ju så att man vill utmana sig själv. Ogge (Oskar) har pressat sig stenhårt på sången, han vill sjunga bättre än förr. Och om jag ska göra ett gitarrsolo så försöker jag jätteaktivt att inte spela något som låter som något jag gjort innan. Jag kan sitta i fyra timmar med något som är 40 sekunder på skivan. Som outrot på sista låten, som är ungefär en och en halv minut, tog mig typ nio timmar att göra. Vi har verkligen ansträngt oss för att det ska vara bättre än innan, och lite mer av det vi verkligen gillar. Allting är mer extremt. De lugnare partierna är lugnare, de hårda partierna är hårdare, de psykedeliska delarna är mer psykedeliska, och så vidare. Jag tycker inte det går att sätta ett ord på hur det låter. Men vi hoppas ju verkligen att vi hittat en egen grej som ingen annan gör. Att vi har skapat ett sound som är typiskt Truckfighters, så att andra band kan säga att de låter som oss.

Er video ”Prophet” kom ut för ett litet tag sedan. Vad har ni fått för reaktioner?
- Både upp och ner skulle jag säga. Den är ju väldigt speciell. Den är ju inte som något annat man har sett, enligt mig. En del fans fattar ingenting. De menar att Truckfighters ska vara på ett visst sätt. Vad kommer det ifrån? Vi har inte gjort någon video som är lik den andra.
Men det är samma sak där, man vill göra något nytt och fräscht. Man vill inte gå in i någon mall och följa någon genre-specifik idé om hur det ska vara. Och för den här videon var det regissören som hade idén helt och hållet. Vi kände att vi låter honom göra som han vill. Vi är väldigt nöjda i alla fall!

Hur viktigt tycker ni att det är att göra en musikvideo nu för tiden? Om man tänker på att många ”musikkanaler” som helt bytt inriktning eller gått i graven.
- En del av hjärnan tänker att om vi har en skitsnygg video, så kanske vi blir en internethype. Och på det sättet så får vi nya fans. Då vill man ju lägga ner tid och pengar på att göra en fet video. Å andra sidan så tänker man att det finns ju ingenstans att spela den där. Det är ju bara YouTube i så fall. Då tänker man ett varv extra om man vill lägga 15 000-20 000 kronor på en video. Det är hela tiden en balansgång.
Jag vill ändå tro att om man har en schysst video så är det en fördel. För video är ju ändå det nya forumet nu när alla har så snabba internetuppkopplingar. Sedan är det ju så att i vissa länder så använder man YouTube i större utsträckning. Som till exempel i Tyskland där Spotify inte är så populärt.

Över till ert namn, Truckfighters. Vart kommer det ifrån? Samt era alias?
- Okej, om vi börjar med Truckfighters, det är en mindre konstig historia. Jag och Ogge har ju alltid varit bestående i bandet, trummisarna har kommit och gått. Någon av Ogge eller första trummisen hittade en bok som hette Truckfighters, med ett riktigt häftigt omslag. Det var en lastbil och en stor logga på. Så gav då den ena av dem boken till den andra i födelsedagspresent. Och när vi såg omslaget så sa vi ”shit vad coolt, vi borde starta ett band som heter Truckfighters”.
Det var så att Ogge och den trummisen pluggade ljud tillsammans, året innan mig. Och de visste inte riktigt vad de skulle göra av deras liv förmodligen, så de gick ytterligare ett år. Sedan hade de ett projekt i skolan att de skulle spela in några låtar. Sagt och gjort, så spelade de in tre stycken på kassett. Sedan fick jag höra den kassetten på Hultsfred 2001, och tyckte det lät skitbra. Så jag sa till dem att vi måste starta ett band på riktigt. Sedan någon månad senare så styrde vi upp och körde ett rep. Och då var det ju bara att gasa på. På den tiden jobbade jag dessutom i en studio, och såg att det fanns ett hål på 2-3 veckor där ingen var inbokad. Då bestämde vi oss att vi måste ta den chansen när vi har en fin studio att tillgå. Så vi repade som fan i två veckor, och skrev 4-5 låtar. Sedan gjorde vi två gig, och spelade in i studion samtidigt. Allt detta på typ en månad.
Boken i sig är bara ett stort skämt. Det är en ungdomsbok som handlar om typ ingenting. Tydligen ingår den i en bokserie av tolv böcker, men jag har bara läst den boken. Den handlar om två lastbilschaufförer som tar en körning bara som semester, bara för att det är så kul att köra lastbil. De kör ner till Kalifornien och plockar upp en liftare, som är en skitsnygg tjej förstås. Och av en ”slump” ska hon till samma ställe i Mexiko som de ska köra till. Sedan visar det sig att tjejens bror driver någon revolt, så hon smugglar ner något till honom. De ska sedan försöka smuggla ut brorsan från Mexiko. Det slutar med att polisen tar dem, tjejens bror åker i fängelse, hon själv får stanna i Mexiko, och lastbilschaufförerna åker tillbaka hem igen. Så ingenting har egentligen hänt.
När det kommer till våra alias så var det så att Ogge kallade sig för Oz i sitt andra band Firestone. Och jag spelade in med ett gammalt Örebroband som heter Kenneth and the Knutters, samma sommar som vi startade Truckfighters. Sångaren i Kenneth and the Knutters har världens roligaste namn. Han kallar sig för Kenneth, men heter egentligen Leif. Så han frågade mig en dag om inte jag har något namn som folk kallar mig. Och det hade jag inte direkt. Men han lovade att han skulle tänka ut något till mig. Två dagar senare kommer han och säger att han kommit på ett namn – Nicko Dango. Det betyder visst köttbulle på japanska. Jag vet inte vad han tänkte, men det har i alla fall fastnat.
När Truckfighters kom igång så tänkte vi ju att vi ska ju ändå köra hela stoner-grejen, öken och så vidare. Då är det klart vi ska ha lite mexikanskt-klingande namn. Så jag blev ju Dango, Ogge blev Ozo, och trummisen Pezo. Efter det har det bara fortsatt. När vi fått en ny trummis så har den personen fått ett roligt namn. Så nu har vi haft Pezo, Paco, Pedro, Frongo, Fredo, Franco på trummor. Och nu är det Poncho.

På tal om alla trummisar. Är ni en bestående trio nu då?
- Det tror jag inte. Jag litar inte på trummisar längre.

Hur ser det ut med turné nu, blir det något inom kort?
- Ja, vi har en Europaturné inbokad. Så vi börjar med Tyskland, Holland, Spanien, Frankrike. Sedan hem och ha releasefest i Örebro. Efter det blir det en längre sväng genom Europa. Vi börjar i Helsingfors, och fortsätter med Norden. Sedan jobbar vi oss nedåt Europa och avslutar i England. Så blir det tre veckors USA-turné efter det. Tillbaka till England, sedan USA igen. Och efter det är det ju festivalsommar. Då hoppas vi verkligen att det blir mer i Norden. Så man kan etablera sig lite bättre här uppe.

Det har ju gjorts en ”dokumentär” om er. Hur kom det sig att den blev till?
- Det var två killar från Berlin som höll på med en dokumentär om desert/stoner-scenen. Och så ville de intervjua oss eftersom vi var ett spinnoff-band på det soundet. De frågade lite vad vi tyckte om genrens band och liknande. Sedan såg de oss spela live efter det, och kom fram efter giget och sa att de ville göra en film om oss. Vi tackade ja, men tänkte väl att det bara är snack. Sedan mailade de oss när de såg att vi skulle börja spela in en ny skiva (Mania), och ville komma upp till Sverige och filma. Då hade vi redan börjat spela in, så vi sa att de var tvungna att komma inom 2-3 veckor om de skulle hinna. Så en vecka senare drog de upp till oss och filmade i tre dagar. Och efter det så var de på några gig.
Vi har ju inte lagt oss i något i den kreativa processen utan de har gjort allt själva. Men sedan har ju vårt skivbolag finansierat trycket av DVD:n. Sedan styrde de på något sätt upp intervjuerna med Josh Homme och de andra. Vi tyckte i alla fall att den blev lyckad och väldigt rolig.

Writer: Hanna Hultman
I don't have Facebook


|Home|