Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Avatarium | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Avatarium

Review3232_Avatarium

Avatarium är det senaste svenska doom-bandet med en skön blandning av medlemmar. De har blivit beskrivna som ett all-star band med Leif Edling (Candlemass) på bas, Marcus Jidell (Evergrey) på gitarr, Carl Westholm (Candlemass) på keyboard, Lars Sköld (Tiamat) på trummor och Jennie-Ann Smith på sång. Den 1 november släpptes deras självbetitlade debutalbum på Nuclear Blast Records. Festivalphoto har ringt upp gitarristen Marcus Jidell för att prata om släppet.

Vad kan du berätta om bandet Avatarium?
- Vi är i grunden ett doom-band, fast blandar med en hel del klassisk rock. Vi försöker göra någonting som är intressant som vi dessutom skulle kunna lyssna på själva. Något som vi gärna skulle vilja höra andra göra helt enkelt. Vi är fem stycken extrema musiknördar, som älskar musik. Och när vi väl lyssnar, så är det mycket 60- och 70-tal som gäller. Vi möts mycket i den klassiska hårdrocken och i bluesen.

Hur kom det sig att ni gick ihop som grupp?
- Jag fick vara med och vicka lite i Krux och Candlemass vid olika tillfällen för 4-5 år sedan. Det var då jag lärde känna Leif, och vi fick en rätt bra kontakt redan från början. Och så för ett tag sedan så hade han skrivit några låtar, och då kontaktade han mig. Han ville först bara ha hjälp med att dema låtarna. Jag tyckte det var jättekul eftersom han är en sådan fantastisk låtskrivare. Sedan när vi började jobba tillsammans så tyckte vi det var väldigt kul, och jag kände att det var väldigt lösa tyglar och man fick mycket frihet. Det gjorde ju allting ännu roligare! Man kunde verkligen lägga in sin själ i det. Och eftersom vi båda tyckte det gick så bra så började vi snacka om att starta upp ett band.
Så vi började tänka lite på vilka vi skulle vilja ha med och då kom Lars på tal. Han hade ju också spelat en del med Krux innan. Likadant med Carl, som har lirat ihop med Leif en massa också. Sedan var det ju sångare som fattades. Vi var båda rätt inriktade från början på att det skulle vara en manlig sångare. Sedan fick vi höra talas om Jennie-Ann, och vi tyckte det vi hörde lät väldigt bra! Så hon kom in och körde några Dio-grejer, och då blev det jubel i studion. Då kändes det klart. Då hade vi vårt band klart!

Tror du att det är en fördel att majoriteten av er har så mycket erfarenhet inom musikvärlden?
- En del som gillar de banden vi är med i, eller har varit med i, kan nog bli lite intresserade. Men i slutändan är det ju ändå musiken som göra om folk kommer gilla det eller inte.
Det som jag tror är en fördel är att vi har lärt oss väldigt mycket under de åren vi varit med. Alla olika grejer jag har gjort, och alla människor jag mött, har ju gjort en inverkan på mig. Och så som jag ser det, gör dessa möten mig till en bättre människa och musiker.
Sedan är det ju så att vår rutin gör ju att det är lättare att få ur sig det man vill få ur sig. Jag producerar ju skivor och har spelat in en massa, och kan de processerna. Jag vet vad jag är ute efter, vilket gör att allting går snabbare.
Men jag kan ju bli väldigt imponerad av en gubbe eller kärring på 60 bast som river av värsta grejerna. Man märker ju snabbt om de har vårdat sig själva. Jag var till exempel på Nalen för ett tag sedan och kolla på Mavis Staples. Hon är 75 år och hon bara krossade allt jag någonsin har sett. Det är så himla coolt!
En annan sak är ju att jag älskar gamla trummisar. Man ska ha passerat 50 i alla fall, för att få det där rätta, coola soundet. När man har varit ute och turnerat i 30-40 år, då börjar det hända grejer. Själv har jag varit ute i 20 år och börjar känna att jag kommit någonstans. Men det är lite av en musikers resa. Att kunna utvecklas och bli bättre och bättre. Att hitta tonen som går rätt in i hjärtat.

Över till ert debutalbum då, hur skulle du beskriva det?
- Vi brukar säga ”dark, heavy and poetic”. Skivan är väldigt dynamisk. Det finns väldigt många tunga partier, samtidigt som de blandas med lugnare delar. Den grejen handlar mycket om vad vi gillar för typ av musik. Jag själv lyssnar ju väldigt mycket på hårdrock och metal, och har gjort i hela mitt liv. Jag kan dock bli väldigt matt på det om det är fullt ös hela tiden. Jag har alltid tyckt att det varit jobbigt, till och med som tonåring när jag började gå på konserter. Att det är cool i kanske 40 minuter, sedan ville man höra något soft.
Här kände jag att vi kunde göra det. Leif var helt med mig där. Den grejen är viktig tycker jag. Att man kan blanda det där hårda och tunga med det lite mer känslosammare och lugnare. Precis som livet, som inte alltid är som att gå på små fjäderlätta moln.

Hur kom det sig att albumet är självbetitlat?
- Det kändes bra. Eller det kändes bara självklart att göra så. Det fanns inget titelförslag som kändes bättre än det.

Hur såg skrivprocessen ut?
- Leif skrev ju alla låtar, och sedan kom jag med riff och melodier kan man säga. Sedan så har jag vidareutvecklat gitarren med klanger och melodier. Vi har även jobbat med trumbiten tillsammans. Det som är så bra med Leif är ju just det att han ger oss andra sådan frihet att göra våra tolkningar. Det finns liksom inga dur- och moll-ackord, utan allting är kvint. Man kan säga att han kommer med en svartvit, ganska klar tavla, och vi får slänga på färgerna och måla klart det.
Vi är väldigt naturligt synkade. Vi har varit på samma våglängd helt enkelt. Det blev en väldigt lyckad samling av människor, vilket underlättar sjukt mycket.

Du har även spelat in en egen skiva relativt nyligen – Pictures from a Time Traveler. Vad kan du berätta om den?
- Sanningen är den att det har varit en otroligt lång process. Den släpptes nyligen, men började väl skrivas och spelas in för cirka 8 år sedan. Jag spelade in trummorna och lite andra grejer, men sedan tappade jag helt lusten. Sedan däremellan har jag jobbat med så många andra grejer så det lades på is. Men för 1,5 år sedan plockade jag ut låtarna igen och gjorde klart det. Den skivan är egentligen där jag var för 8 år sedan, kan man säga. Men jag tycker fortfarande att det är kul att jag släppt den.
Det som var så kul var att jag kunde gå in och producera mig själv. Jag hade glömt bort väldigt mycket av det jag hade gjort. Så jag lyssnade och sorterade ut det jag tyckte lät bra. På så sätt kunde jag vara producent åt mig själv. Den hade ju inte alls låtit likadant om jag släppt den för 8 år sedan.
Och om man lyssnar noga så kan man höra att jag snott en Krux-grej här, och lånat lite Candlemass där. Vissa delar är ju väldigt doomiga. Och jag har alltid varit ett fan av det Leif gör och har gjort. Därför var det så sjukt roligt när han bad mig vara med att spela in demos.

Hur ser det ut med turné?
- Vi håller på och pratar med bokningsbolag just nu. Vi har flera som anmält intresse till oss. Annars brukar det ju vara att man själv får jaga bolag, så det är skönt att man får välja själv nu.
Vi är alla sjukt sugna på att spela live. Vi hoppas på att få besöka lite festivaler i sommar. Och förhoppningsvis kommer vi ut på en turné till våren.

Writer: Hanna Hultman
I don't have Facebook


|Home|