Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Tribulation, Necrovation och Kloss på Biljardkompaniet 16/11 2013 | FESTIVALPHOTO
 

Tribulation, Necrovation och Kloss på Biljardkompaniet 16/11 2013

 Betyg

Review3202_TRIBULATION_1_FESTIVALPHOTO

Lokalen är för mig familjära lilla Biljardkompaniet i Kristianstad. Här börjar det allt oftare erbjudas spelningar av denna kaliber, vilket sakta men säkert säkrar staden en alldeles egen liten prick på metalkartan. Jag är där lite tidigt och Kloss är där lite sent. Upp på scen går ett gäng, ja, alldagliga unga män (plus nåt skägg). De verkar ha en del fans, publiken ger ett bemötande som är ovanligt piggt för att vara åt uppvärmningsbandet. Kloss är också märkvärdigt pigga. Jag återkommer till det. Musiken är sludge/doom som sådan musik brukar låta, måhända sånär som på sången. Vrålen är av den typen där det ser ut som sångaren tar i för kung och fosterland (och överartikulerar), medan det som kommer ut bara är ett tunt, hest skrik. Resten är medryckande med en dynamik som gör sig väldigt bra live. Hela bandet är aktiva precis hela tiden, med lite extra bonuspoäng till basisten. De är inte stilla en sekund och allt som oftast är det dramatiska, överdrivet energiska rörelser. Dock har jag svårt att ta det på allvar, ett fullfjädrat aerobicspass känns helt enkelt inte trovärdigt när själva musiken ligger under halvfart. Det kan säkert tillföra om man tycker att bandet är värsta häftiga grejen, men det gör inte riktigt jag. Om det är bra eller dåligt för genren kan jag inte direkt avgöra. Jag är inte världens största fan av genren, så i mina öron blir det mest lite snabbt, lite sakta, lika jämntråkigt.

Nästa gäng män till rakning är Necrovation. Efter dubbla intron, spelat från en freestyle, går de upp på scen och börjar stämma sina instrument. Lite ovanlig turordning kan det tyckas, men efter det är det full fart direkt. Musiken är proffsig, opretentiös rå death metal som framförs så väl att skiljestaketet sällan står stilla. Det tar med andra ord inte lång tid innan Necrovation gjort det klart varför man borde infinna sig på Biljardkompaniet, och ingen annanstans, denna kväll. Sångaren (brölaren) Sebastian Gadd ser ut som en truckchaffis från helvetet, och låter därefter. Tydligen lider han av röstkrångel under kvällen, men jag som aldrig sett honom live tidigare uppfattar inte detta och tänker inte tanken förrän jag får det berättat för mig efteråt. Inga minuspoäng på den punkten, alltså. Låtar som "Dark Lead Dead" och "Dead Faith's Purulence" drar igång publiken lite extra, och efter de avslutat med "Breed Deadness Blood" börjar man omedelbart se fram emot nästa chans att uppleva Necrovation på scen igen. Och så börjar man fundera på om det kanske ligger ett framgångsrecept i att ha med döden i sina låttitlar.

Efter lite förseningar är det äntligen dags för huvudakten. Stämningen infinner sig direkt, det är rökelse (efter några om och men) och ett band som ser ut som de skolkat från sin egen begravning. De ser livlösa men samtidigt väldigt stiliga ut. Stämningen sträcker sig givetvis även till musiken, som stundtals är kompromisslös döds, och stundtals långa atmosfäriska ljudutflykter. Hela bandet verkar vid dessa tillfällen vara hypnotiserade av sin egen musik, och även publiken hamnar i trans. Tills det är dags för röj igen. "Wanderer in the Outer Darkness" dyker upp som låt nummer två, och gensvaret från publiken är olikt allt annat jag sett på Biljardkompaniet. Gitarristen Jonathan Hultén är vid varje givet tillfälle lika aggressiv som musiken, headbangar som en fläkt och har en oemotståndlig publikkontakt. Gitarrist nummer två, Adam Zaars, är förhållandevis passiv, men vinner så mycket på sin look att det nästan blir löjligt. Han upplevs lite som en rockstjärna som välsignar oss med sin blotta närvaro, och liksom har publiken som i en liten ask. Allt är konstant på topp, och när de avslutar med "Apparitions" är det inledningsvis rejält våldsamt, för att sedan sakta klinga av och låta upplevelsen sjunka in. Till en början är det verkligen liv i luckan. Mer eller mindre samtliga vickar på huvudet (förutom två puckon som hoppar upp och ner), och staketet skakar runt så mycket att vad som hände under Necrovation jämförelsevis var en telefonvibration. Från detta, till en publik i trans och ett band som återigen hypnotiserat sig själva. Sen är det slut. Sångaren (som förövrigt gjorde ett jävligt bra jobb) bugar och tackar. Scenen blir tom och inte en själ går hem missnöjd.

Review3202_TRIBULATION_2_FESTIVALPHOTO

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook

Dennis Dennis Written 2013-11-21 12:21:08
Ja, inte har väl jag någonsin utgett mig för att vara särskilt unik?
Dennis Dennis Written 2013-11-21 12:18:55
Ja, inte har väl jag någonsin utgett mig för att vara särskilt unik?
Anna Anna Written 2013-11-20 10:50:52
Intressant att du tyckte första bandet såg alldagliga ut, när du själv såg ut som resten av besökarna den kvällen. Tjejerna inkluderat!

|Home|