Dia Psalma live på Mejeriet i Lund – 3nov 2007

”Vet ni hur längesen det var sen vi spelade här sist? 12 år!”

För många är Dia Psalma ett legendariskt band vars musik är som en tidsmaskin som tar dig tillbaka till mitten på '80-talet och tio år framåt. Men scennärvaron på deras senaste spelning var allt annat än fast i det förgångna.

Dia Psalma är alltså aktuella igen med ny platta och Sverigeturné tio år efter splittringen av bandet. Den tredje november 2007 spelade de på Mejeriet i Lund och spelningen blev en succé.

Förbandet Torpedo började spela runt 20-tiden. De var ett mysigt band med glada melodier som fick publiken att dansa och le, och med en trumpetspelare som livade upp stämningen och gav bandet en slags originell och ”jazzig” känsla.

Torpedo slutade spela efter ca en timme vilket gav publiken tid att fylla på sina glas i baren och mingla en stund. Strax efter 22.00 kom Dia Psalma ut på scenen. Snabbt började alla dra sig närmare scenkanten för att stå så långt fram som möjligt, och glädjen i folks ansikten syntes klart och tydligt.

Det absolut bästa med konserten, enligt mig, var kemin mellan publiken och bandet - de var som enade. Det gick inte en låt utan att nästan varenda person i publiken sjöng, log och hoppade. Vad jag kan minnas var det åtminstone tre personer som klev upp på scenen för att springa mellan bandmedlemmarna och sedan ivrigt kasta sig av scenen och tas emot av allas händer som var redo i luften. Det som förvånade mig mest under ett sådant här upprepat tillfälle var att bandet inte visade några arga eller bittra miner. De log som att de kände igen sig, eller hade önskat sig att detta skulle hända på just deras spelning den dagen.

Personligen tyckte jag att den bästa låten Dia Psalma uppträdde med den kvällen var ”Alla Älskar Dig” från ett av deras äldre album, Gryningstid. Det som gjorde denna låten så bra var att höra killarnas och tjejernas mörka och ljusa röster i publiken, starkast under refrängen, men även starkt under verserna, kombinerade med vokalisten Micke ”Ulke” Johanssons sång. Detta var förstås inte ovanligt då publiken kunde nästan alla låtar utantill, men jag som knappt hört nyaste skivan gladde mig mer över att höra de äldre låtarna. Dessutom verkade det mer som att publiken återupplevde gamla minnen när de hörde dessa äldre låtar vilket spred en sorts magisk glädje i rummet.

För övrigt tyckte jag att ljudet lät bra under konserten. Sången dränktes inte av instrumenten, och instrumenten dränktes inte av sången. Jag lade märke till att gitarrerna behövde stämmas ganska mycket mellan låtarna, vilket tog rätt så mycket tid. Men detta fixade basisten, Fredrik ”Ztikkan” Blomberg genom att berätta för publiken om hur mycket de tyckte om att få spela just för oss. Ljuset verkade också vara också välplanerat. Strålkastarna skiftade bandmedlemmar att fokusera på vid rätt tillfällen, och ljusen blinkade i takt med trummorna, och ändrade färg och styrka till låtarna. Dock klagade Ztikkan på att det var otroligt varmt uppe på scen, vilket även syntes på hans panna. Men detta, tillade han, var ju meningen med konserter.

Dia Psalma lurade publiken ganska många gånger innan de till slut gick av scenen. Efter ett rimligt antal låtar för en konsert tackade bandet för sig och gick av scenen. Några sekunder senare började publiken skrika ”en gång till” om och om igen. Då kom bandet tillbaka upp på scen, och Ulke försäkrade om att de hade ett par låtar kvar att spela. Publiken blev vild och stämningen livades upp igen. Bandet spelade sina två ”sista” låtar, tackade, och kastade ut trumpinnarna i publiken. Folk började gå därifrån och ta sina jackor när bandet helt plötsligt kom ut ytterligare en gång till och började spela en låt. De som redan hade tagit sina grejer ställde sig i trappan för att inte missa en enda sekund av Dia Psalma den kvällen.

Så uppskattade var dessa gamla '90-tals punkare. Det är underbart att tänka sig att de inte förlorat sin charm ännu, och att de fortfarande älskar att spela samma musikgenre. Och vad som är ännu mer underbart är att folket fortfarande älskar dem , trots alla år som gått sen bandet upplöstes 1997. Dia Psalma är ett klart bevis på att punken aldrig dör.