Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Djevel/Nettlecarrier på Bunker Festival II 23/8 2013 | FESTIVALPHOTO
 

Djevel/Nettlecarrier på Bunker Festival II 23/8 2013

 Betyg

Review2981_DJEVEL_NETTLECARRIER_BNKER_GIMP

Här var det dags för två band samtidigt! Om man nu räknar en extra sångare som ett helt nytt band, det är ju lite upp till var och en. Två bandnamn på samma speltid åtminstone, och en större låtskatt att välja ur. När draperiet väl dras undan är det dock enbart Nettlecarrier vi möts av. Erlend Hjelvik, som även manglar strupe i Kvelertak står någon annanstans och gömmer sig. Medan resten av bandmedlemmarna är iklädda typisk corpsepaint syns de två gitarristerna iförda stora, döljande munkkåpor. Man är alltså inte helt dum i huvudet om man av någon anledning plötsligt kommer att tänka på Sunn O))) eller liknande. Ljudet är tydligt och för genren ganska o-bröligt, och den oidentifierbara gitarristen som jag står närmst spelar som bara fan! Jag tycks därför till och med kunna höra stränganslagen när han shreddar, som ett ljuvligt smatter. Inbillning eller ej, fascinerande är det. Mannevond, vars huvudsakliga uppgift denna kväll är att spela basgitarr, tar till ton. Hujedamej vilken kraft! Vid ett par tillfällen står han och skriker vad som verkar vara nästan omöjligt långt ifrån micken, men vi hör allt ändå! Efter bara någon låt äntrar dessutom Kvelertak-Hjelvik scenen och bidrar med en schysst kontrast till Mannevonds vansinnesvrål. Sånginsatsen vi nu möts av kan beskrivas som ett behagligt pirrigt rispande, som inte är riktigt lika kraftigt, men nog för att gå hem. Ibland tar han i lite extra, och då kan man inte göra annat än att skicka kärleksförklaringar åt killens håll. När de drar igång med "Djevelheim" slås jag dessutom av hur kusligt likt studioversionen hans prestation låter. Hjelvik rör sig allt som oftast sakta och smygande, lite som om han berättar en spökhistoria och bara har bytt ut ficklampan mot en mikrofon. Tillsammans med munkgitarristerna upplevs allt lite mystiskt och mysigt "spooky". Till tonerna av rejäl black metal, alltså.

Trummisen kämpar sig genom hela spelningen. Han är genomsvettig och ser hela tiden dötrött ut. Vid en punkt tappar han bort sig fullständigt så att man precis hinner börja oroa sig för att låten ska avbrytas. Innan oro blir till sanning kommer han dock ikapp, och kompenserar med att verkligen ge allt och lite till resten av spelningen. Snedsteget glöms därför snart bort, och vad vi nu möts av är istället en sann black metal-krigare! Jag var inledningsvis inställd på att gnälla rejält på trummisen, men sedan kom jag till insikt att det är sällan en trummis gör sig såhär uppmärksammad. Jag fann mig själv stirrandes på trummisen med spänning nästan halva tiden, och underhållen blev jag. Det här var mycket roligare än standardtrummisen som bara sitter still och gör sitt jobb. Summa summarum bjuds vi helt enkelt på en inlevelserik spelning med underhållande, intressant variation och ett band som verkligen anstränger sig för att ge allt. Släng in lite rekvisita (eller något annat "det lilla extra") och vi kan börja diskutera de allra högsta betygen. Jag är sjukt nöjd!

Writer: Dennis Szymanski
I don't have Facebook


|Home|