Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Satyricon | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Satyricon

Review2911_Satyr

Satyricon är inom kort aktuella med sitt självbetitlade album Satyricon. Skivan släpps i september, och därför är sångaren Satyr på besök i Stockholm. Men inte bara nya skivan kommer på tal, utan även många av hans andra stora intressen, bland annat hans fascination för vin. Det är en blixtvisit i Sveriges huvudstad, sedan tillbaka till Oslo, där han bor för närvarande.
- För mig finns det egentligen bara två ställen att bo på i Norge. Antingen bor du i huvudstaden eller så bor du mitt ute i ingenstans. Du har ju andra städer i Norge som är fina att besöka, men de är inte särskilt stora. Men det är också något speciellt att bo mitt ute i ”nowhere”.

Ja, Vice gjorde ju en dokumentär om norsk Black Metal, där de bland annat hälsar på Gaahl (Gorgoroth) i hans herrgård mitt ute i ingenstans.
- Okej, jag har ju blivit intervjuad av Vice Magazine men har faktiskt inte hört talas om dokumentären. Jag är lite ”frånkopplad” från sådana saker. Jag har så många intressen, och musiken är inte riktigt det. Musiken är den jag är. Blodet som rinner genom mig är musik, sedan är andra saker runt omkring mina intressen. Det kan vara konst, litteratur, vin, Formel 1, fotboll…

Så sport är ett intresse?
- Ja, det har jag alltid gillat. Jag har alltid sagt att metal är för nördar, och nördar har ju en tendens till att tycka om sport.
Jag har ju varit med och spelat två fotbollsmatcher med Iron Maiden. Första gången var jag med och spelade i laget mot Maiden, och andra gången spelade jag med dem. Första gången så fick jag välja mellan att spela med Iron Maiden, eller spela i det andra laget, som var norska landslaget från 90-talet. Alltså det är då de var som bäst, så jag såg det som ett privilegium att få vara med dem.

Ett annat intresse är vin säger du. Du har väl rentav börjat producera ditt eget vin?
- Ja, jag blandar mina egna viner. Två röda viner från Italien, och ett vitt från Frankrike. Sedan är jag med och tar fram en ekologisk champagne också. Jag tror inte att jag kommer göra de här vinerna för evigt, men det är något jag är väldigt intresserad av just nu. För mig är det viktigt att det inte bara blir en business-grej, utan det ska vara något som känns kul. Fast jag vill inte ha något merchandise-vin, utan jag vill vara med i processen. Men att blanda vinerna själv är krävande. Du behöver både teoretisk och professionell kunskap, och förståelse för att göra det. Jag tror det är ett jobb som passar väldigt bra för kreativa personer.

Och nu över till ert nya album. Hur skulle du beskriva det?
- Det är det albumet som bäst definierar vad Satyricon är som band, både musikaliskt och textmässigt. Det är därför albumet är självbetitlat. Det är en mognadsprocess att komma dit som band. Man ”kommer hem”. Jag vill dock understryka att det här albumet inte är en summering av karriären. Det är ett album som ser framåt, något som ger en inblick i hur Satyricon kommer låta i framtiden. Det är progressivt, och det är den progressiva attityden som definierar vårt band. Det är ett av de ytterst få analoga albumen som är ute idag. De mesta andra skivorna som ges ut är software-baserade. Visst, det finns en massa bra med den teknologin som vi utnyttjar själva. Men problemet är att musikindustrin och konsumenterna har kommit dit att allting ska vara praktiskt. Och så har man glömt att musik faktiskt är ljud. Känslan har försvunnit.
Konsumenterna tänker att om man inte kan ha låtarna på mobiltelefonen så är det inte intressant. Det finns inget värde i musiken. Jag känner även musiker som säger att de inte lyssnar på musik i stereon längre, utan det är i den bärbara datorn eller på mobilen. Det är som att de har glömt att musik handlar om ljud.

Hur gick mixningen av skivan?
- När vi mixade skivan så hade vi bland annat en analog SSL-mixer. Sådana som har använts mycket till mixning av pop-, rock- och metal-skivor genom åren. Så vi hade en mix som vi tog upp i vår studio i Seattle. Men sedan bestämde vi oss för att flytta till en annan studio i samma stad. Och det lät annorlunda. På det ena stället fick den en mer varm, rik bas. Men på det andra stället hade den en tightare och mer fokuserad bas. Jag sa det till personen jag satt och mixade med. Han sa då till mig att han inte hör någon skillnad. Så för skojs skull så sa jag att vi skulle spela upp slingorna från båda mixningarna och växlade mellan dem. Då så hörde han skillnaderna.

Vad är så speciellt med en analog inspelningsprocess?
- Det kan vara rätt oförutsägbart. Många tycker att det är irriterande att jobba med. Du kan ha en inställning på måndagskvällen när du går hem från studion. Sedan när du kommer tillbaka på tisdagsmorgonen så är inställningen kvar, men det låter helt annorlunda. Och då så tycker många det är lättare med att göra datorversionen, där inget förändras. Men jag tycker att de gamla maskinerna, de gör något med soundet. Något som modern teknologi inte gör. För mig har det varit ett verktyg att förmedla en atmosfär och den emotionella delen i musiken. Jag är väldigt glad för att vi gjorde det valet vi gjorde, och känner mig stolt över hur skivan blev. Jag hoppas det kommer bli ett album som folk inte bara lyssnar på nu, utan något de kan komma tillbaka till om 20 år.

Vad tycker du är största skillnaden mellan den här skivan och de tidigare?
- Mycket på den nya skivan har vi ju gjort på tidigare album. Men vi har i större grad varit beredda på att kombinera lite av det bästa från olika världar. När det kommit till vår inställning till processen så har vi varit rätt kompromisslösa.
Till exempel så påverkar själva gitarrljudet oss väldigt mycket. Och vi testade otroligt många gitarrer, men det var en av dem som lät extra bra. Naturlig och varm, och vi tyckte verkligen den hade något som de andra gitarrerna inte hade. Men vi visste att med den gitarren kommer vi verkligen ha problem. Så då sa jag att ”vi borde inte göra det här, det går inte att lita på den”. Samtidigt tyckte de andra att den lät så sjukt bra, och det tyckte ju jag också, så det fick bli den. Och vi fick så jävla mycket problem. Vi tog till och med hjälp av en gitarrkonstruktör som tog isär den, och plockade ihop den från scratch, för att den skulle fungera. Genom hela den här processen så tänkte jag att ”det är inte värt det”. Sedan precis när vi var klara med inspelningen, man var helt slut, så fattade man ju inte varför vi gjorde det. Men nu i efterhand när man har lite avstånd till det så har det förändrats, och jag är idag glad för att vi gjorde det.

Var spelade ni in albumet?
- Vi har alltid jobbat i fina städer, och har alltid haft det vi behöver. Allt har varit väldigt praktiskt. Så fick jag reda på att en kompis till mig har ett stabbur (äldre förrådshus som man förvarade mat och djur i förr i tiden), som han hade musikutrustning i. Jag tänkte att vilket fantastiskt ställe att vara på, och att jag gärna ville flytta in lite mer utrustning från andra studios. Då kunde jag jobba med både komposition och inspelning där, och liksom få med atmosfären. Min kompis tyckte det var okej. Samtidigt kändes det rätt extremt eftersom det var i sådana hus man hade djur och mat förr i tiden. Men då sa min vän att ”jag tror det är rätt bra akustik där, och vi kan ju testa i alla fall”. Sedan så var vi väl där i 6-7 månader, och det kändes verkligen bra. Därför blev det att vi gjorde stora delar albumet där. Men jag har verkligen förstått att som artist så handlar det inte om att vara på ett ställe där det är ”mest praktiskt”, utan där man trivs bäst med atmosfären och känslan.

Writer: Hanna Hultman
I don't have Facebook


|Home|