Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Amon Amarth | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Amon Amarth

Review2850_AmonAmarth

Amon Amarth startades i Tumba 1992. Deras debutalbum släpptes 1996, och sedan dess har det rullat på. Jag träffade sångaren Johan Hegg och basisten Ted Lundström för att prata om nionde albumet Deceiver of the Gods. Vi hinner även med att snacka om favoritguden i den nordiska mytologin och samarbetet med tidigare Candlemass-sångaren Messiah Marcolin.

Hur känns det då att släppa sitt nionde album?
- Det känns bra! Vi har utvecklat vårt sound och vill ju förändra oss lite på varje platta. När väl slutresultatet kommer så låter det ändå klassiskt Amon Amarth, även om vi tycker att vi har tagit ut svängarna så det står härliga till, säger Ted.
- Innan har det varit så att vi har skrivit ett riff och då kanske tyckt att det låter för likt ett annat band, och har då skippat det. Eller så skriver vi om det helt, så man inte hör likheten längre. Men det är ju våra influenser som alltid har funnits där och som vi, för en gångs skull, låtit lysa igenom på ett starkare sätt än tidigare. Det ger låtarna en liten annan klang. En annan sak som vi har skippat lite är att vara rädda för att låta som vi gjorde på en låt som vi skrev för 7 år sedan, som ingen ändå inte har hört. Är det någon man ska få likna är det väl sig själv, säger Johan.
- Men om vi ändå har ett riff som låter bättre än det vi hade tidigare, och gör låten väldigt bra, då tycker jag inte det gör någonting, fortsätter Johan.
Sedan tror jag nog att Andy Sneap har dragit sitt strå till stacken med sina magiska fingrar, säger Ted.

Ja, jag tänkte fråga hur det har varit att jobba ihop med honom?
- Det som han har bidragit med är massor. Men framförallt en annan röst i studion. Även hans sätt att spela in. Vi hade snackat om det innan att vi ville ha det mer organiskt, och längre takes, berättar Johan.
- Ja, med dagens inspelningsteknik är det lätt att man tycker att varenda liten ton ska vara perfekt, och att man då tar jättemånga tagningar och klipper och klistrar. Till slut så tappar man känslan lite. Under mötet med honom innan vi spelade in så gjorde vi klart för honom att vi vill ha det annorlunda den här gången. Det får gärna vara lite smutsigt, säger Ted.
Sedan tycker jag att han har ett öra för vad som passar de banden han spelar in med. Det är ju bara att kolla på produktioner han har gjort med Accept och Kreator, säger Johan.
- Han tar fram det bästa ur folk, utan att ändra på något hos dem. Ibland kan man tycka att det är lite jobbigt att vara i studion och mycket jobb. Men han gjorde det ändå till något kul, säger Ted.
- Lätt att arbeta med och väldigt positiv. Och det blev en av de mest avslappnade inspelningarna vi har haft, säger Johan.
- Och något som spelade in rätt mycket var ju att vi hängde mycket ”utanför” studion eftersom vi spelade in i England. Då när vi var färdiga för dagen så gick man och käkade tillsammans. Så kunde man bara sitta och snacka skit, och prata gamla minnen, säger Ted.

Var i England spelade ni in?
- I närheten av Derby, fast lite mer ute på vischan. Det var liksom tre kilometer till närmsta by. Och det är sådant vi gillar stenhårt. När vi spelade in första gången, i The Abyss studio med Peter Tägtgren, så var det liknande förhållanden. Då kom vi som betongbarn och tyckte det var jättehäftigt att de inte hade några gatlysen när man körde till studion. Sedan när vi spelade in första fullängdaren i Sunlight Studio här i Stockholm, blev det så splittrat. Den inspelningen sket sig, så då ringde vi upp Peter igen och ville komma tillbaka till hans studio. Man får ett helt annat fokus när man inte har annat som pockar på uppmärksamhet, säger Johan.
- Vi är wannabe-bönder, så enkelt är det, säger Ted.
- Eftersom jag är den som gör ”mitt” sist, så kan jag känna att det är påfrestande att vara där från början av processen. Men jag fick en annan aspekt av det nu när vi fick jobba med Andy och jag ville vara där och lära känna honom. Sedan fick man ju i och för sig sitta i runt fyra veckor och vänta på att man skulle få lägga sången. Så när de andra jammade i studion så tänkte jag att jag kunde börja kolla igenom texterna. Men jag tycker det är otroligt svårt utan en producent närvarande, säger Johan.

Och om ni skulle försöka er på att sammanfatta skivan?
- Jag tyckte jag fick till en bra förklaring innan när vi blev intervjuade i radio faktiskt. Det är en riktig shotablängare, säger Johan.
Den känns väldigt stabil, och bra rakt igenom. Vi har en hög lägstanivå. Vi är nöjda med alla låtar, och jag tycker vi har fått till det bra. Ibland kan man annars känna sig lite osäker på en del låtar. Att de inte varit riktigt färdiga när man går in i studion, att de hade behövt några veckor till. Men den här gången kom aldrig den känslan, säger Ted.
- Det var ett litet tag sedan man fick hem den färdiga skivan nu, och man har lyssnat igenom den ett antal gånger. Men jag kan fortfarande inte välja en favoritlåt faktiskt. Var jag än stänger av plattan så är det den senaste låten jag går och nynnar på, säger Johan.

Hur skulle ni säga att har förändrats inför den här skivan?
- Vi är nog så gott som samma idioter som vi alltid har varit, säger Johan.
- Fast om man tänker på skivan så tycker jag att vi låter mer rock n roll än tidigare, säger Ted.
- Jag tror också vi har blivit öppnare i vår kreativa process. Vi begränsar oss inte längre. För det har vi tyvärr gjort lite innan. Vi har också varit väldigt måna om att skapa vår egen identitet, men att vi nu känner oss stabila med den så man behöver inte oroa sig längre, säger Johan.
- Vi kan tycka att vi tar i så vi nästan skiter på oss, att nu ska det låta nytt och annorlunda. Folk kommer nästan trilla ur sängen liksom. Men sedan är det ingen som reagerar på det alls, säger Ted.

Hur tror ni att fansen kommer ta emot den?
- Jag tror de kommer känna igen sig, just för att den har mycket klassiskt Amon Amarth i sig, säger Ted.
- En sak som var rätt rolig var en tysk journalist, som vi vet är ett stort fan. Han var med på studiolyssningen, och visste inte om att han fick höra låtarna i den ordningen de skulle ligga på skivan. Och han sa det att ”Jag förstår att ni inte kommer att öppna skivan såhär. Det är ju verkligen tre sådana annorlunda låtar än vad ni har gjort förut. Det kommer ni aldrig göra”. Det var rätt kul, säger Johan.

Ni hade även med en gästsångare på låten Hel. Tidigare Candlemass-sångaren Messiah Marcolin. Hur kom det sig?
- Det var inte så komplicerat. Vi ringde upp och frågade och han sa ja. Fast det började egentligen med att jag gjorde en Dio-tribut på Sweden Rock-kryssningen för några år sedan med honom bland annat. Och då hängde vi en hel del, satt och snackade och kom bra överens. Och efter det har vi hållit kontakten sporadiskt. Redan då sa jag att det skulle vara kul att göra något ihop, säger Johan.
- Sedan har ju Candlemass alltid varit stora för oss i bandet. Så när det blev klart att han skulle vara med blev vi ju alla glada, säger Ted.
- När vi hade skrivit Hel, som kändes rätt tung och doomig, så var han den första som dök upp i huvudet, säger Johan.
Och när han väl kom till studion och vi skulle spela in så slogs vi av hur proffsig han var. Sedan var han otroligt artig. Vi kunde sitta i köket och snacka på svenska, och så kom en engelsk tekniker in, och då bytte han direkt till engelska istället. Just för att den killen inte skulle känna sig obekväm, och kanske tro att vi sitter och snackar skit om honom, fortsätter Johan.

Ni har ju rätt utmärkande skivomslag, hur skulle ni beskriva det senaste?
- Klassiskt Amon Amarth. Vi bestämde rätt tidigt att det skulle bli Loke den här gången. Just för att vi har haft en gud för varje omslag innan. Det måste vara grandiost, för det ska ju gärna vara en backdrop sedan när vi är ute och spelar. Så vi kontaktade han som senast har gjort våra omslag, och gav honom lite idéer om hur vi ville att den skulle se ut, säger Ted.
- Lite fantasy, typiskt hårdrocksomslag var ju det vi ville ha. Man älskade ju vinylskivorna när man var yngre som man kunde sitta och titta på i en evighet. Iron Maidens skivor hade ju ofta väldigt detaljerade omslag som man kunde hitta allt från deras favoritpub till klockslag som indikerade på ”two minutes to midnight”. Det är detaljerna som spelar roll, och att det ger en bild av vad skivan handlar om, säger Johan.
- Just på den här skivan så handlar ju dessutom 4 låtar om Loke, och några andra indirekt. Vi ville ha något storslaget helt enkelt, fortsätter han.

Och när det kommer till albumtiteln ”Deceiver of the Gods”, var kommer det ifrån?
- Det är ju första låten på skivan, och de 4 första handlar ju som sagt om Loke. Om man ska klumpa ihop dem lite, så handlar det om vem Loke är, hur han är och lite vad han gör. Också varför han är så illa omtyckt, fast han egentligen är både god och ond. Han är lite knepig. Han kan göra fantastiska och storslagna saker, och kan också vara väldigt småsint och avundsjuk. Mänsklig ändå på något sätt. Det var någon som sa att han är balansen mellan gudarna och jättarna, så ingen ska få övertaget. Den viktiga balansen mellan kaos och ordning, vilket jag tycker är väldigt intressant tolkning, säger Johan.

Så vem är favoritguden?
- Det har nog alltid varit Loke för mig. När jag var yngre så var det nog Tor mest, för han hade de häftiga äventyren och slåss mot jättar. Men Loke är nog den mest intressanta och mest fascinerande karaktären. Han är en mästare på att få gudarna ur knipa. Dock är det ju oftast han som sätter dem i knipan från första början, säger Johan.

Writer: Hanna Hultman
I don't have Facebook


|Home|