Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Soilwork | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Soilwork

Review2540_Bjorn_Strid

Jag blir ombedd att möta två av medlemmarna från Soilwork på Hotell Hellsten i Stockholm. Gruppen kommer snart släppa sitt senaste alster ”The Living Infinite” (release i mars). Det är deras nionde studioalbum, och jag är en av de lyckliga som fått förlyssna på skivan innan dagens intervju.
Jag möter upp sångaren Björn ”Speed” Strid och bassisten Ola Flink, som sitter i hotellets bardel i bruna skinnfåtöljer. Killarna har haft en lång dag redan, fullspäckad med intervjuer, men är fortfarande pigga och pratar gärna om ”The Living Infinite”. Hur skulle de då beskriva den?

- Åh, detta epos, säger de leende. Nej, men jag tror folk kommer känna igen sig, även om vi har tagit ut svängarna lite mer än vanligt faktiskt. Och en av de stora anledningarna till att man velat göra en dubbelskiva är ju att inspirationen har flödat, förklarar Björn.

Han fortsätter med att säga att den är väldigt varierad. Att en del kommer uppfatta den som väldigt progressiv emellanåt. Andra beskrivningar blir atmosfärisk och episk. Det kommer vara en hel del tekniska passager, och sedan har Björns sång förändrats.

- Jag har insett att man kan sjunga brutalt på andra sätt. Det är egentligen närvaron som är brutal, inte hur det låter.

Och när det kommer till inspiration, är det några speciella band eller någon artist som har hjälpt till inför den här skivan?

- Jag tror vi har lärt oss väldigt mycket av oss själva. Alltså vi vet vad vi vill åstadkomma, säger Björn.
- Ja, vi har hållit på i så många år nu, så inspirationen kommer överallt ifrån, fyller Ola in.

Och hur gör man då om man som band hållit på sedan mitten av nittiotalet? Hur går arbetet till när man till slut till och med snickrar ihop en dubbelskiva?

- Det var många demos som kom till på många olika sofflock, säger Ola.
- Ja, vi bor ju kors och tvärs över hela världen så det har ju blivit att vi har fått skicka filer fram och tillbaka, fortsätter Björn. Sedan lades ju idén fram förra sommaren när vi gjorde festivaler om att göra en dubbelplatta. Vi var lite nojiga över att vi inte skulle få ihop så många låtar. Men det gick bra, alla har varit inspirerade, och alla i bandet skrev låtar.
- Men ibland undrade man vad fan man hade gett sig in i, säger Ola skrattande.

De säger själva att de är stolta över det de gjort. Det är inte lätt att bemästra att göra ett dubbelalbum. Att rädslan för att ena skivan ska låta för olik den andra. Men de tycker att de klarade av det, hittade rätt verktyg för att ta sig framåt. Så hur utvecklas man då som band under alla dessa år?

- Vi har blivit bättre låtskrivare. Sedan har vi även blivit bättre på våra instrument. Men det är klart, även fast man är bättre på ett instrument betyder det ju inte att man blir en bättre låtskrivare, säger Björn.
Det vi vill med den här skivan nu är att det ska vara en resa. Att man ska njuta av båda skivorna, och få den där speciella känslan som kommer med dubbelalbum.

Bandet har ju under alla sina år jobbat och spelat runt om i hela världen. Några rundor har gått över till USA, där de även har en stor fanskara. Tycker de då det är viktigt att slå i USA?

- Nej, inte direkt, men alltså jag tycker faktiskt det är rätt kul att turnera i USA, säger Björn.
- Ja, folk är mer annorlunda, menar Ola. Visst, klubbarna är ju väldigt sunkiga, men de som kommer vill verkligen ha kul. De står inte där med några gamnackar direkt.

Men man får jobba för att hålla karriären vid liv i USA. Det har blivit mycket nötande på vägarna, mycket festivaler. De har ju bland annat gjort Ozzfest som är en kringresande festival.

- Vi har inte haft så roligt som när vi gjorde Ozzfest. Det var så många stora band! Man kunde titta på Black Sabbath och Iron Maiden varje dag om man ville. Det var massa bussar, partytält och människor överallt, berättar Ola.
- Lite som ett sommarläger, säger Björn.

Det var även där som killarna träffade Will Smith, och hans fru Jada Pinkett Smith, som spelade på festivalen med sitt band Wicked Wisdom. Will fattade genast tycke för Soilwork, och är idag ett stort fan.

- Ja, man såg ju att han stod bredvid scenen då och då, och high-fivade när man gick av och sådär. Och han tyckte det var väldigt bra, mycket mer än så vet vi inte, säger Björn.

Även om de har jobbat hårt i USA, så håller de ändå med om att svensk metal har en bra genomslagskraft. Mycket på grund (eller kanske tack vare) vemodet som finns i melodierna.

- Personerna som lyssnar på musiken har inte kunnat sätta ord på vad känslan är, men då så förser vi dem med det. Dock är det en väldigt svår fråga att svara på, varje gång vi får den, säger Björn.
- Folk är ju duktiga på sin sak här i Sverige, och är riktigt bra låtskrivare, säger Ola.

Och nog måste de ha lyckats bra. Fanskaran är som de själva beskriver den väldigt mixad. De menar att det är allt från hipsterkids som lyssnar på dubstep, till de som är insnöade på gammal gubbrock.

- Fast det känns ju ändå så att det har ju aldrig varit hippt att lyssna på oss. Man har lyssnat på oss för att man gillar musiken, säger Ola.

Inför mitt möte med grabbarna så läste jag några äldre intervjuer med dem i olika tidningar. I en av dem, publicerad 2008, så säger en av dem att de ”förmodligen inte kommer hålla på i tio år till”. Fem år har gått sedan dess, så är det bara fem år kvar nu då?

- Haha, nej, men vi kan säga 10 år från nu då, det är tveksamt! Men seriöst så vet jag inte, man ska aldrig uttala sig om sådant där, säger Björn.

Review2540_Ola_Flink

Writer: Hanna Hultman
I don't have Facebook


|Home|