Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Airbourne | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Airbourne

Review2539_Airbourne_-_Ryan

Jag möter upp Ryan O’Keeffe, trummis och den ena av två bröder i Airbourne, på Warner Musics kontor i Stockholm. Dagen har varit lång, det ser man på honom. Han ber om att få ta några minuter innan intervjun, för att få skvätta lite vatten i ansiktet och vakna till. Det verkar ha varit en sen kväll. Han återkommer med en öl i handen och slår sig ned i en fåtölj bredvid mig.

Tro det eller ej, men ni har nu spelat ihop i tio år. Hur känns det?
- Det är rätt roligt, för många som har intervjuat mig har just påpekat detta. Och jubileet i ära så är första låten på nya albumet skriven för tio år sedan. Men vi känner oss fortfarande fräscha. Visst, för tio år sedan var vi 16 år och gick i skolan, så man har ju inte direkt turnerat världen runt alla dessa år.

Men hur klarar ni av det?
- Jag och Joel (Ryans bror) har alltid haft samma vision. Vi har spenderat långa nätter i vårt sovrum, snackat om hur vi en dag kommer bli stora. Att få komma till Europa, att ha en egen buss. Och förhoppningsvis att få träffa Maiden. Det känns som att vi verkligen lever drömmen nu.

Hur är det att spela i samma band som sin bror?
- Det är ok. Vi fungerar ungefär lika, vi har samma vision. Vi har samma mål. Som nu till exempel så har vi siktet inställt på Sydamerika. Huvudmålet är ju dock att servera den bästa rock’n’rollen någonsin.

I många recensioner och artiklar läser man om jämförelsen mellan er och AC/DC. Blir ni någonsin trötta på den jämförelsen?
- Nej, inte direkt. Jag menar, vi spelar hård rock’n’roll, och det finns flera miljarder människor på jorden. Då är det ju dem om någon man vill bli jämförd med! De är verkligen några av de bästa.

Det nya albumet, Black Dog Barking, vad är annorlunda?
- Inte mycket! Haha. Det är väldigt annorlunda för att vara oss. Jag är väldigt stolt över det. Vi har verkligen lagt vår själ i den och i slutet av inspelningen hade vi verkligen inget mer att ge. Så om någon frågar hur Airbourne låter, så ger vi dem den skivan.

Hur jobbade ni med den här skivan? Gjorde ni något annorlunda?
- Vi gör allt på demos först, kläcker idéer för varandra. Det är huvudsakligen jag och Joel som skriver ihop. Vi sätter oss i bilen och kör runt. Vi spelar in som en ljudmatta ihop med resten av bandet i replokalen, och om vi är osäkra på hur låten ska utvecklas så hoppar vi bara in i bilen. Sedan slänger vi på låten och bara kör. Sedan testar vi olika texter som ”pump it up”, frågar den andre hur det låter och han svarar ”that sounds cheesy”. Då är det bara att fortsätta köra och prova något annat. Det bästa är när man får ordentligt med adrenalin i kroppen, som när någon sticker in framför dig, eller gör en dålig omkörning. Då får du riktigt bra grejer!

Hur lång tid tog det att göra Black Dog Barking?
- Ungefär ett och ett halvt år. Det var en massa som hände mellan Roadrunner och Warner som drog ut det lite på tiden. Men vi var ändå rätt tacksamma över att få lite extra tid att spendera på skivan. Fast nu är jag väldigt redo på att ge mig ut på turné!

Ja, angående turné. Det har utannonserats några få datum?
- Vi kommer göra vårfestivaler i Europa, sen kommer vi dra över till USA och Kanada. Sedan tillbaka hit för några sommarfestivaler. Det skulle vara kul att åka till typ Ryssland och Sydamerika, eftersom vi aldrig har varit där.

En vän till mig såg Airbourne live på Sonisphere 2011, och berättade om en gitarrist som klättrade upp till taket på scenen. Han hade ingen lina på sig eller någonting. Är det sådant man kan räkna med när man ser era liveshower?
- Haha, ja det var min bror som klättrade upp. Vi är rätt vana vid en hård publik. Vi har turnerat mycket på pubar runt om i Australien, och där är publiken inte lättflirtad. Du måste lägga in 100 procent på varje gig. Då får du alltid det tillbaka av publiken. Det blir en gigantisk rockfest!

Hur känns det då att turnera?
- Det är grymt! Man sitter ner efter spelningen och grillar, i bakgrunden hör man t.ex. Judas Priest ljuda över festivalområdet. Man käkar en god köttbit, dricker en öl, drar över till stora scenen och tar sig en titt. Det är så jag älskar att leva.

Okej, men det kan ju inte enbart vara snälla grillkvällar när man turnerar så mycket som ni gör. Någon smaskig historia har du kanske?
- Ja, en sak som hände var när min bror Joel var full när vi var i USA. Han bestämde sig för att gå och lägga sig, dock under en buss. Som tur var tog sig busschauffören en koll runt bussen innan han skulle köra iväg. Och där såg han brorsans ben hänga ut under bussen. Joel var helt utslagen och hade inte hört när bussen startat. Om chauffören hade kört utan att kolla, så hade han förmodligen dödat brorsan.

Jag såg en rätt rolig sak på Spotifys beskrivning av er. Det står ”Four guys with beers in their hands, who would rather die than be caught wearing a pink shirt”. Något som du tycker stämmer?
- Ja, alltså det stämmer väl rätt bra. Jag tror det är någon grej de flesta killar har, att de inte gillar rosa, att det är något som tjejer har på sig. Vi nöjer oss mycket väl med svarta kläder.

Writer: Hanna Hultman
I don't have Facebook


|Home|