Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Stagedive Day Out Festival | FESTIVALPHOTO
 

Stagedive Day Out Festival

 Betyg

Så fort man klev in på festivalområdet (som förra året kallades Moshpit Open) kryllade hela stället av ungdomar vars medelålder låg på ungefär 15 år. Hela festivalen, både lineupen och stället kändes en aning oseriöst men så illa var det faktis inte, trots att festivalen hade fått betyget tre av fem.

Hyfsat bra arrangerat, Close Up tältet var på plats, bajamajorna stod uppradade längst gångvägen och det var en härlig Arvikafestivalen känsla över hela konstellationen.

Kid Down var det första bandet man beskådade denna varma lördag. Scenen var lik sådanna scener som står övergivna i parker, dock var ljudet förträffligt. Dock var bandets musik ingenting för mina öron. Mesig rockpop gjorde iallafall den halvtrötta publiken glada och folk försökte uppleva festivalkänslan ännu en gång, innan festivalsäsongen var över på riktigt. Riktigt underhållande att se.

Attack!Attack! var som en mycket hårdare version av Kid Down men ändå hade en smula gosiga och ljudvänliga Jimmu Eat World i sig, vilket också var lättsamt att lyssna på. Bandmedlemmarna var mycket energiska vilket passar perfekt med musiken de framförde, trotts att solen brände rakt på dem.

Näst upp på festivalens största scen, Bandit scenen (som motsvarar Klubbens scen) var Hadouken! som på något sätt lyckades soundchecka i 40 minuter, det gjorde inte saken bättre för hela schemat var redan en timme försenat.
Musiken Hadouken spelade var en sammansättning av techno och metal. Vissa låtar var hörbara med andra var som att de inte tillhörde i spelningen alls.

Festivalområdet började fyllas på med med besökare precis innan Sonic Syndicate skulle gå på och då kom dendär underbara festivalkänslan.
Sonic Syndicates framträdande ansågs som den bästa spelningen på hela festivalen för det var det hårdaste framfträdandet till skillnad från de andra banden.
Sextetten hade bra koll på hur och vad de spelade och det var nästan för bra för ens öron. Många goda favoriter hördes och publiken var som galnast under ”Jack Of Diamonds”.
Den goda stämmingen svepte över hela den övre delen av festivalenområdet och ingenting var fel eller lät konstigt. Dock var det en aning sorgligt att se Roland på scen med Sonic Syndicate för sista gången.

Den glada och energifyllda Andrew W.K besökte även festivalen. Jag förväntade mig att det skulle spelas partymetal (som folk har sagt) men när jag väl kom fram till scenen exploderade hela scenen av energi och färger så man knappast kunde trycka in ordet metal där överhuvudtaget.
Andrew hade tjogotal ”kompisar” som har bjöd upp på scen och alla hoppade och dansade, dock var det ingenting att fota, för allt var en stor röra av människor och färger, också väldigt kul att kolla på.

Efter ”festen” var det dags för Dead By April att ta över och de gjorde ifrån sig otroligt bra. Killarna var mycket skickliga och spelade felfritt. Man skulle hellre vilja höra Jimmy sjunga alla sångdelar och inte bara de ljusa. Tyvärr fick grabbarna bara framträda i dryga 20 minuter, vilket de gjorde jävligt bra.

Sist upp var Millencolin som man hade sett en gång innan och inte hade något minne av hur de lät eller vad de spelade och tyvärr stängdes hörseln av automatiskt denna också så det var bara fota och sedan hem direkt för allting var redan en hel timme försenat.

Writer: Viktoria Popova
I don't have Facebook


|Home|