Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med AtomA | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med AtomA

Rest ur askan från sitt forna doom/death metalband Slumber släppte AtomA sin debut Skylight den 30 mars i år. Lovord och positiva recensioner har avlöst varandra och för mig var det här någonting helt nytt. Musiken är en blandning av metal, post-rock och electro förenat med tusen olika känslor på en och samma gång. Bandet består av Ehsan Kalantarpour (sång/synth), Markus Hill (gitarr) och Siavosh Bigonah (bas) från Slumber, samt Oscar Borgenstam (trummor) och Christian Älvestam (kompgitarr/bakgrundssång). Eftersom jag fullkomligt förälskade mig i Skylight så stämde jag träff med Ehsan för att få höra mer om AtomA.

När föddes AtomA?
– Officiellt så började AtomA den 1 januari 2011. Tre av oss spelade i Slumber men livet tog oss isär därifrån efter att vi släppt första plattan. Sen kom vi tillbaka och började lite löst skriva musik med varandra igen. Då bestämde vi oss för att det skulle bli en platta, men det var inte Slumber. Det var starten för AtomA.
– Man kände sig begränsad av att hålla sig till någon genre över huvud taget, Slumber var låst till sin growliga death/doom/goth – vad man nu kan kalla det. Det var det här att slå sig fri och kunna göra vad som helst, att låta musiken ta sig dit den vill utan att vi ska hämma den och säga ”det här är ramen”.

Kan det tänkas vara en rädsla som många band dras med idag?
– Industrin sätter den här rädslan att ”plattan kommer inte sälja” och vi ser det problemet nu; Många metalsajter accepterar inte att vår musik är metal och därför recenserar de det inte. Just nu i början förlorar vi ju på att det är svårt att kategorisera och jag kan tänka mig att det är den rädslan att behöva gå igenom den här första lite svårare perioden när man kommer med något som kanske inte tillhör någon av de där redan utstakade genrerna, som gör att många faller. Att man inte vill eller vet hur man ska gå igenom det så man går till en genre istället.

Så ni har egentligen inga begränsningar, men vänder ni er åt något speciellt håll - alltså ser ni er själva på en metalfestival eller en popfestival?
– Det är lite problemet just nu, i och med att det bara har kommit ett album. Det behövs ett till och ännu ett till för att till slut befästa vart vi kan hamna. Redan nu med det materialet vi har utöver Skylight så skulle vi kunna ge en mäktig mörk show om det är en brutal metalspelning det rör sig om, för vi kan skippa de låtarna som är lite mer melodiska, likväl som vi kan hamna på en solig festival där vi kan plocka fram de ljusare låtarna och göra en show av det. Men det behövs lite mer tid.

Vart kommer musiken ifrån? Finns det någon inspirationskälla till skapandet?
– Jag hade en syratripp på Future Sound i London och fick en stor uppenbarelse och såg att musik inte behöver vara sådär hämmat, som att man låser in en fågel i en bur och säger ”nej, du ska inte flyga ditåt”. Jag upptäckte frihetskänslan i musiken, det här stora spektrumet av känslor som ryms i musik egentligen. Att den kan gå in i någonting mörkt och hemskt och sedan komma ut i någonting blomstrande och väldigt vackert och harmoniskt.
– Det underliggande filosofiska målet med det hela är att skapa en människa, att varje album ska vara mänsklig. Både du och jag och alla som går förbi oss nu, vi är fyllda av olika sidor. Vi är patetiska, vi är starka, vi är imponerande, vi är svaga och så vidare, och varför ska då musiken inte reflektera det vi är som människor, varför ska musiken bara hävda en viss del av oss – istället för att vara mänsklig? Att våga vara sårbar såväl som stark. Varför vill så många musiker hävda sig genom musiken istället för att vara sig själva i den? Ingen människa är ascool eller bara patetisk utan de har alla de här sidorna och det borde reflekteras i musiken. Ett album är inte för mig ett album, det är en bebis, en människa som ska ha alla de här sidorna.

Det känns ändå som ganska höga krav att ställa på ett album, tror du att det kan bli svårt för dig att få till alla de här sidorna till nästkommande verk?
– Nej, det som är svårt det är att sätta gränserna, hur långt skall jag gå? Jag kan gå hur långt som helst men det måste bli ett sammanhängande album som andra kan förstå.

Scenariot för Skylight utspelar sig i yttre rymden, där några astronauter är vilse och färdas mellan planeter, sökandes efter en fristad. Man får följa deras sinnestillstånd och känslor, vilket framträder mycket starkt i musiken.

Vad kom egentligen först? Målade ni upp scenariot och skapade musiken med det som utgångspunkt, eller skapade ni scenariot efter att musiken var färdig för att beskriva albumet?
– Det kom hand i hand tillsammans med musiken. Som du hör så är det ett visuellt album där du kan få mycket bilder i huvudet och de här bilderna är de jag har jobbat efter.

Vad skriver du om? Jag har faktiskt inte lyssnat direkt på vad det är du sjunger.
– Bra, det var en del av meningen och det är därför sången inte är så dominant. Det är egentligen inte så viktigt vad jag säger utan det är känslan du får av musiken som är viktig. Men jag tänkte texterna som reflektioner som de här astronauterna gör medan de är vilse, inre känslor de har av att ha lämnat någonting, till exempel Highway; En drake som cirkulerar runt sitt eget kungadöme och håller på att bränna ner det, och det är astronautens känsla om vad som har hänt med jorden, att vi blev de drakarna och började bränna ner vårt eget kungadöme och till slut blev tvingade att lämna det.

Skylight har fått väldigt mycket fina recensioner och jättebra respons. Vågade du hoppas på att den skulle bli så väl mottagen? Vad förväntade du dig för reaktioner?
– Det är här jantelagen kickar in, säger han med ett lurigt leende. – Alltså jag vet, att med ett par album så kommer det här vara någonting mäktigt utöver det vanliga.

Om ett par album? Du tycker inte redan att Skylight är utöver det vanliga?
– Jag kan inte göra det, alltså jag tänker hela tiden framåt, redan när Skylight skrevs så hade jag andra plattan i åtanke; Hur ska det här leda till det nästa? Det är ett långt förlopp och jag tänker kanske tio år framåt, jag kan inte ens njuta av de här recensionerna därför att jag ser bara att det här var verktygen, jag lärde mig de här sakerna och nu kommer jag använda det inför nästa, och näst-nästa album.

Så du suger inte åt dig någonting av den positiva feedbacken ni får?
– Jag är glad för den, och jag är glad att det finns den här viljan till att lyssna på och försvinna in i musiken så som det finns i oss att skapa den. Jag blir hur glad som helst av de mail som kommer in av folk som beskriver sina personliga reflektioner och vad de har fått ut av musiken. Och eftersom det är ganska komplex musik, så är också breven väldigt välskrivna och djupgående.
– Jag håller mig kanske helst ifrån att läsa recensioner. Det är ju svårt att höra någon ta position mot min bebis och säga hur den är. Det är jag och han, jag vet hans styrkor och svagheter och behöver inte någon som säger det till mig.

Första videon Bermuda Riviera släpptes den 9 mars, innan albumet var ute. Videon består av starka rörliga bilder tagna från våldsamma demonstrationer, upplopp, gråtande barn, vapen, gator i brand och så vidare.

Vad var tanken bakom videon, ville ni väcka känslor, ha reaktioner, försöka säga något?
– Utmaningen som låg till grund för videon var, att när den slutar, känner folk hopp eller ”det här är kört”? Det är därför den slutar som den gör, ögat som öppnas och har sett allt det här som har hänt, den vackra gryningen som kommer efter allt det där hemska – känner då folk att det där var något hoppingivande? Det var grundutmaningen, kommer folk känna hopp? För om de gör det, då kan jag också känna hopp, för det där som visas är vår världsbild. Om jag nu skulle få någon unge någon gång så är det världen den ska växa upp i.
– Jag går runt med den där världen hela tiden, jag tänker på den hela tiden och om jag känner lycka så hindrar jag mig själv, därför att jag tänker att jag förtjänar den inte så länge det finns människor som lider.
– Men andra videon Rainmen är raka motsatsen och handlar mer om viljan bort från allt det där. Det är de här två sidorna som konstant arbetar ihop på albumet och vi ville ta fram de här två extremiteterna.

Så när som på en spelning i Rumänien i slutet av mars (som också markerade slutet för Slumber och början på AtomA) så har AtomA inte spelat live över huvud taget sedan de startade bandet.
– Vi spelar live i replokalen. Vi vill vara fullt förberedda när vi gör det för det är musik som verkligen måste upplevas och om vi bara står där som vanliga immortals och spelar så betyder det ingenting. Vi ska vara musiken och för att få detta att gå hand i hand så repar vi, hela tiden. Tar fram idéer om hur vi ska få till det visuellt så att det redan från början är så som vi vill ha det. Vi vill vara fullt säkra när vi står där.

Kanske helt tvärt emot vad andra band gör, som kastar sig ut det första de gör.
– Det är själva turnédelen som lockar dem, just det här att åka runt och supa och spela. För oss handlar det om upplevelsen och känslan som folk ska få, allt annat betyder ingenting. Personligen vill jag nästan inte ens ut, jag tycker det känns jobbigt och vill hellre vara i studion och göra musik. Men det är ett nödvändigt måste och det är musikupplevelsen som går i första hand.
– Men det är tänkt att vi börjar i höst men eftersom det inte är spikat än och den erfarenheten jag har fått av turnéer som aldrig blir av så vågar man nästan inte säga något. Det är i alla fall med In Mourning under fyra eller åtta spelningar i Tyskland.

Bandet har en egen liten bohemisk studio där allt arbete sker, där musiken skrivs. Skylight spelades dock in i Panic Room i Skara, tillsammans med Thomas ”Plec” Johansson.
– Jag hörde att band nu för tiden vill ha den ljudtekniska biten klart så fort som möjligt, eftersom det är så lite pengar inblandat. Vi är tvärtom, vi tycker att det ska ta tid, man ska sitta där och utmana varandra och komma med nya idéer. Det ska vara en utmanande miljö och ett skapandecentrum och det var det som var bäst när vi spelade in Skylight – för det var kaos. Alla sattes till sin yttersta spets och det kom konstant nya idéer.

Så det ni gick in med lät inte alls som slutresultatet?
– Nej. Eller man kan inte säga inte alls, men… när man spelar in, det är då i alla fall jag känner att jag har närmast kontakt med den som ska lyssna, och mig själv som sedan ska lyssna för att snart är det klart. Och då börjar jag tänka annorlunda.

Är man då inte rädd för att man ska göra något impulsivt som man sedan kommer att ångra?
– Det är det mina bandmedlemmar är livrädda för hela tiden, och det är därför det krävs en som vet och bara kan försäkra de andra om att vi kommer nå dit. Och jag vill släppa det där helt fritt, för det är i kaoset som musik kommer fram, när vi slutar klippa vingarna av den och kontrollera den. Den måste få flyga fritt, vi ska bli inspirerade av den istället för att fånga in den. Det är den visionen jag har om vad musik kan vara.

Ni hamnade på Napalm Records. Är ni nöjda med det beslutet?
– Ja. De är ju ett renodlat metalbolag, men de visade så pass stort intresse att jag tänkte att de kanske vill testa den här musiken, och satsa på den. Vi har fått behålla vår integritet. Videon till Bermuda Riviera fick släppas trots att de aldrig har släppt något politiskt över huvud taget och vi behöver inte göra den bukkakefest som många andra band måste göra, du vet det här att exploita sig själv och göra larv för att synas. Vi har fått behålla det så som vi är och det ser bra ut för framtiden.

Vad gäller nästa album så började Ehsan skriva på det samma dag som mastern blev klar på Skylight.
– Det kommer att vara brutalare, men det kommer också vara finare när det ska vara fint, större kontraster. Men den här gången tänker jag verkligen släppa loss helt.
Han hoppas få släppa ett flöde av album, varje ett och ett halvt till vartannat år och kanske en och en annan 16-minutersresa i ep-format in emellan.
– Jag har väntat på det här hela livet. Jag ser AtomA blomma först om två-tre album på riktigt så som jag planerat hela livet.

Läs min recension av Skylight här: http://www.festivalphoto.net/swe/reviews&review=1572

Writer: Emily Lövstrand
I don't have Facebook


|Home|