Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Succé för 2012 års Copenhell | FESTIVALPHOTO
 

Succé för 2012 års Copenhell

 Betyg

Review1774_Copenhell_2012_080

Årets upplaga av Copenhell, den tredje i ordningen, blev en formidabel succé för såväl arrangörer som besökare. Allt som mänskliga krafter kunde råda över fungerade helt fantastiskt och var ett typexempel på hur det danska gemytet ter sig när det är som gemytligast. Mest hela tiden spatserade vi mellan scenerna och suckade vällustigt över hur trevligt allting var. Vi förundrades dessutom storligen åt vilka låga priser som gällde på mat och dryck. För oss svenskar var det rena reapriserna och för tillresta norrmän var det typ gratis. Ingen behövde gå hungrig eller törstig och sedan förra året hade utbudet både breddats och förbättrats. När jag kunde haffa Anders, ni som var där kommer säkert ihåg honom som en av de gapiga danskarna som presenterade banden från scenerna, berättar han att besökarantalet fördubblats sedan förra året och helgens tillställning kunde räkna in 8000 metalskallar. Med den informationen konstaterar jag att arrangemanget också är en stor logistisk bedrift eftersom det aldrig blev jobbigt eller bökigt på något sätt.
Anders skiner som en sol i ösregnet innan Marilyn Manson ska gå på som avslutning på lördagskvällen och summerar:
-När vi satte årets program och bestämde att vi ska genomföra det här så var det med känslan av att nu är det vinna eller försvinna. Och vi vann!
Ja, det gjorde ni!

Fredag 15/6

Superklantiga kompisen har glömt biljetten på sitt hotellrum och kommer på det när vi står vid hållplatsen och faktiskt ser bussen. Jag skiter i vilket! Det är inte jag som älskar Killswitch Engage och som vi måste skynda oss för att hinna till. Så vi traskar tillbaka. Sedan åker vi taxi till festivalområdet på Refshaleoen. Där är det flera hundra meter kö till biljettombytet och där får kompisen stå medan jag går för att hämta mitt presspass. I den kön står det åtta personer. Jag och polaren får våra armband ungefär samtidigt. Hur folk som tagit sig ända från Sydamerika lyckas krångla så mycket så länge måste hänföras till livets många olösta mysterier, men solen skiner och strax står jag framför Helviti-scenen där metal-core från Massachussets fräser fram. Inte min stil men kul ändå och rätt trevlig uppvärmning inför Brutal Truth som jag aldrig tidigare sett live. Och det blir en remarkabel upplevelse. Den amerikanska grindcorens motsvarighet till Napalm Death med den legendariske Dan Liker på bas. Kevin Sharp skuttar omkring barfota i Cowboyhatt och utstöter de mest djuriska vrål och andra gutturala läten samtidigt som han lyckas se hur jävla cool ut som helst.
”We need friends”, säger han och vänder in och ut på sina jeansfickor för att visa hur tomma de är.
”Take us to Christiania”, säger Dan Liker.
“We need weed”, säger Kevin Sharp och någon slänger upp en joint och konserten kan fortsätta. När Brutal Truth avslutar med Napalm Death´s ”Suffer the Children” undrar jag hur följande band ska kunna toppa det här framförandet så jag vilar och kollar Pete Best-utställningen. Hans bilder av norska black-metalartister har visats över hela världen och några av dem hängde i några halvt raserade gamla verkstadslokaler i utkanten av festivalområdet. Där finns också festivalbio som tydligen är ett uppskattat inslag även om jag personligen har svårt att förstå varför man vill kolla film i ett sådant här sammanhang. Dessutom erbjuds Smoke´n Hell för dem som vill pausa i engelska club-fåtöljer, dricka lagrad rom och blossa på fina cigarrer. Copenhell är på många sätt en väldigt vuxen festival. Men så vuxen och avtrubbad och såsig och blasé att jag faktiskt gillar tråkiga band som Mastodon, det hoppas jag aldrig bli. Så jag står där och undrar och genomlider några låtar och hoppas att något ska hända och strax blir det mer livat för himlen öppnar sig en stund och de söta Jägermeister-representanterna kommer och delar ut regnponchos och dammet lägger sig och vi vet att Goijira står beredda så är allt ok igen. Deras publik är inte störst men de är engagerade i de här fransosernas progressiva döds som bara böljar och gungar och lugnar de mest ettriga själar. ”Flying Whales” är absolut snyggast och absolut störigast är den skitfulla och närgångna dansk som försöker krama fast jag inte vill och som sedan nyper mig i rumpan. Shame on you! Jag ger honom onda ögat så han dryper iväg.
När Slayer går på är det fint och familjärt och alla är vänner. Slayer har ju blivit så folkliga i de här sammanhangen. Alla kan sjunga med och alla har flashbacks till tidigare konsertupplevelser och alla, allt ifrån mannen med bar överkropp som tatuerat Slayer-loggan över hela ryggen till damer i kjol och dörädda kids som storögt tittar mot mosh-piten, alla kan relatera till vad Slayer gör. Och de gör en otroligt snygg avslutning på fredagskvällen.

Lördag 16/6
Sol. Fint. Meshuggah på Helviti-scenen halv fem på eftermiddagen. Som vanligt blir jag djupt imponerad av deras självklara utstrålning och som vanligt levererar de en högkvalitativ upplevelse. Vokalisten Jens Kidman har ett särpräglat kroppsspråk på scen vilket i hög grad bidrar till det visuella intrycket av bandet som härförare i någon slags futuristisk, apokalyptisk arme. ”Rational Gaze” är en av mina personliga favoriter och effekten Meshuggah har på publiken är enastående och till viss del omedveten, tror jag. En del lämnar. Det förstår jag. Om man inte kan koncentrera sig till fullo och har alla sinnen skärpta så blir det bara jobbigt för det är knappast easy-listening att skråla med till. De som blir kvar, flertalet, får en närmast sakral upplevelse.
Efter Meshuggahs superseriösa framträdande, där inte ens Kidmans balansakt på en monitor som nära fick honom att ramla av scenen störde intrycket, verkar ju Immortal riktigt uppsluppna.
När Abbath, Horgh och Apollyon öppnar med ”All Shall Fall” står jag som vanligt och undrar hur de ska lyckas fylla ut scenen. Jag borde veta bättre. För tre av Norges mest professionella musiker är det här en barnlek. De travar vant runt, poserar, kommunicerar med publiken och spelar som gudar. Jag jublar åt ”Damned in Black” och åt ”One by One” trots att de får avbryta den för ett gitarrbyte, men sedan sitter den klockrent.
För mig, och för många, var Immortal en av festivalens absoluta höjdpunkter.
Under Korpiklaani passar jag på att äta och att jag undgår att spy beror bara på att jag är utsvulten. Det var alltså inte en sågning av bandet. De gör ju vad de gillar och vad de tror på. När de gör det i min närhet blir jag dock smått illamående. Men det är ju mitt problem.
Festivalen är uppbyggd på ett gammalt asfalterat industriområde och det är skitbra för då dammar det inte så jävligt men mitt emot scenerna finns en brant gräsbacke och därifrån ser jag Tivium. De har en trogen publik som gillar deras stämsång. Lamb of God går på efteråt på scenen intill och de har större publik för de är tuffare och det är lördag och klockan har blivit halv tio. De är monstertunga, skitcoola och riktigt, riktigt behagliga för örat. ”Ruin” sitter finfint och ”Omerta” får givetvis delar av publiken att gå bärsärk. Det är kul och med facit i hand behövdes en sådan urladdning för Soulfly är inte så inspirerande. Jag vet inte vad jag ska få ut av gamla Sepultura-låtar som för länge sedan passerat bäst-före. Soulfly låter som en kulspruta med komp. Stundvis rytmiskt, dansant och allsångsvänligt men knappast inspirerande. ”Refuse/Resist” klarar sig bara på igenkänningsfaktorn och att Cavalera låter sina söner gästgrowla… ja, det hade varit gulligt på allsång på skansen. Dessutom börjar det regna. Dessutom kommer samma skitfulla, närgångna dansk från igår och nyper mig. Jag hatar mitt liv just nu!
Det fortsätter att regna.
Marilyn Manson går på och de som inte gett upp och gått härifrån har ändå på något sätt kastat in handduken. Klockan är halv ett och det öser. Vem fan är den här gubben som orsakade kvällstidningsrubriker på 1990-talet. ”Rock is Dead”, ”Personal Jesus” och min personliga favorit ”I Dont like the Drugs” får folk att lossna lite. Men det stela artisteri som bjuds blir inte bättre av några klädombyten, lite glitterkonfetti och rökridåer. När Manson kör ”The Dope Show” blir jag närapå kvävd av passiv hasch-rökning. Det jag tycker är märkligast är hur folk lyckats hålla sina jointar torra.. Men, den dagen Alice Cooper pensionerar sig kan Manson fylla hans plats för det här var en familjeshow som hade varit hur trevlig som helst under andra väderomständigheter.
Och när jag dyngsur, jättehungrig och astrött ska ta mig därifrån kommer skitfulla, närgångna dansken och säger ”Unskyld”. Ja, förlåt för att jag nöp dig i baken.
Jag älskar mitt liv!

Writer: Eva Grahn
I don't have Facebook


|Home|