Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Fairfest 2009 | FESTIVALPHOTO
 

Fairfest 2009

Review134_fairfest_20090411_obliq02

På Fairfests hemsida presenterar man sig som en utstickare från alla andra festivaler som äger rum på sommaren, en tjuvstart för de som inte orkar vänta. En inomhusfestival, två scener, etablerade band, mindre etablerade band. Den 11:e april var det dags, det bar av mot Vänersborg och en dag fylld av musik och människor, med fördelen att slippa två kilo lera i skorna efter sista bandet tystnat.

Fairfest är speciell på flera plan. Förutom tidpunkten på året och det faktum att den faktiskt äger rum inomhus finns det en tredje faktor – man skänker hela pengaöverskottet till en välgörenhetsorganisation, detta år Rädda Barnen.
Målgruppen är kanske främst tonåringar, något som bokningar som Sonic Syndicate och Chemical Vocation skvallrar om. Då festivalen tar avstånd från all form av alkohol i och med att den är drogfri visar också detta vad man har att vänta sig när man stiger in på festivalområdet. Och visst är det så. Vi stiger in i lokalen – Idrottshuset – och möts av ett myller av femtonåringar med svarta snedluggar och ordet emo fasttryckt osynligt på ryggen. Alla går åt samma håll. Stora Scenen. Det är dags för Adept, ett melodiskt hardcoreband med inslag av metal som inbringat stora framgångar inom den tämligen smala scen man spelar inom här i Sverige.

Adept är duktiga musiker, ingen tvekan om saken. Ändå fattas det en del. Man når inte ut. Man gör allt som alla andra gör. Man låter som alla andra. Man är direkt ordinära under sin spelning. Det trots att publiken älskar dem och trots att man spelar de riktigt tunga låtarna som Sound the Alarm och Shark!Shark!Shark!. En moshpit som inte är i närheten av att faktiskt vara en moshpit bildas. Adept har ingenting som sticker ut. Det kan låta hårt men så är det. De inövade movesen sitter. Det som inte sitter, det är ett intryck när jag en knapp timme senare lämnar det stora scenområdet. Det kan inte ens tjugo ”fuck” per låt ändra på.

Nästa artist är Lasse Lindh, artisten som är överallt men ändå har indiestämplen hängande över sig vart han än går. Lasse leker mysfarbror under hela konserten - tar kort på publiken, drar några skämt som ingen annan än han själv egentligen verkar förstå och skrattar stundtals mer än han faktiskt sjunger. För många är det detta som är charmen med honom. Värmen och det personliga som finns i det han gör. Här blir det dock tramsigt i längden. Jag kan inte komma ifrån att jag flera gånger under timmen tänker tanken att någon, kanske jag själv, borde gå upp till honom på scenen, sparka till honom lite lagom löst, och säga att han ska skärpa sig, att han ska koncentrera sig på musiken. Det är ingen som gör det. Tyvärr. Och Lasse fortsätter skratta. Tyvärr. Det är inget fel i att vara glad, men när det tar över musiken blir det för mycket. Kom kampsång är bra, Svenska Hjärtan likaså. Annars är Lasse Lindh en besvikelse denna förmiddag.

Ison & Fille ser vi inte så mycket på. Det är dock bra, bäst hittills. Ett bra framträdande där den lilla publiken som tittar verkligen hänger med. Närvaron är på topp och under Haffa sjunger den lilla skaran vid scenen lika stark som killarna på scen. En frisk fläkt.

Markus Krunegård går upp lite senare. Ett av de stora affischnamnen. En kille som gjorde ett av förra årets mest hyllade svenska album. Frontmannen i Laakso som brutit sig loss och skapat ett alster fullt av känslor, avslöjanden och berättelser. Live är han ännu bättre. Denne man är en individ med mer energi än Ringhals kärnkraftverk producerar på ett år. Ena sekunden står han framför mikrofonstativet på scen och blottar hela sitt hjärta med sin musik, i nästa har han förflyttat sig till en keyboard där han och övriga bandet drar igång ett solo som aldrig verkar vilja ta slut. Vi vill inte heller att det ska ta slut. Men det tar slut. Alldeles för snabbt. Bandet är fantastiska. Hårda gitarrer och en euforisk Krunegård, en total kontrast till tidigare uppträdanden. Publiken är stor men stundtals lite loj. Riktigt bra blir det inte förrän under de två sista låtarna – först dunderhiten Jag är en vampyr och sedan Ibland gör man rätt ibland gör man fel. Först då exploderar Fairfest. Folk dansar, sjunger, skriker, ler, skrattar. Texterna är poesi, låtarna är i alla fall något liknande. Krunegård är ännu bättre än förväntat.

Kvällens största namn är Blindside. Ett kristet hardcoreband från Stockholm. Förband till bland andra Linkin Park säger en hel del om bandets status i världen. Och i Sverige. Och på Fairfest. Kvällens hittills största publik samlas kring scenen.
Bandet har en helt annan pondus än hardcorebanden som uppträtt på morgonen och framförallt ett helt annat låtmaterial att plocka ifrån, efter att ha släppt första skivan så tidigt som 1997. Man fullkomligt äger scenen. Gitarristen är så inlevelsefull att han nästan ligger ned och spelar när knäna viker sig under gitarren. Sångaren ställer sig på staketet, sjunger mitt bland publiken, tillsammans med publiken. En publik som är riktigt, riktigt bra, spelningen igenom. För första gången av det jag sett, det ska tilläggas. Detta beror inte på tillfälligheter. Det beror på den otroliga entertainmentförmåga som Blindside besitter, och den fantastiska kvalitet som genomsyrar deras låtmaterial.

Vanligtvis är denna musikgenre inte min typ av musik, men det här är annorlunda. Proffsigt och säkert, utan att för den sakens skull bli tråkigt. Det är Blindside. About A Burning Fire får avsluta, en fantastisk avslutning där vi bara vill ha mer och mer. Glädjen är stor. När bandet går av drar ramsorna igång. ”En gång till”, skanderas det. Känns mycket typiskt. Ingen vill att de ska försvinna. Alla vill att de ska stanna kvar. Så känns det.

Klockan är åtta och Göteborgsbandet Obliq ska till att spela på den lilla scenen. Ett band totalt okänt för de allra flesta. Något som märks direkt när vi kommer till scenen - det är bara vi - jag och Filip - där. Tre andra killar ansluter och när Obliq går upp på scen är vi fem i publiken. Fem stycken. Det är närmast skandalöst. De fyra killarna ser lite förvånade ut men drar igång spelningen. Någon låt in i konserten börjar folk strömma till, uppenbarligen överraskade över det som pågår på lilla scenen. Under hela dagen har de mindre, ofta osignade badnen spelat här. Det här är någonting nytt för många. Totalt kanske vi blir ett femtiotal som tittar på bandet, förstummade, i tystnad. Det är som om en stor hink med episka ljudlandskap hälls över oss. Vi fullkomligt dränks av den musikaliska stämning framkallar. Personligt och intimt, hjärtekrossande och emotionellt. Explosions In The Sky mixat med Sigur Rós och en sångare som jag kunde ha svurit på hade snott Thom Yorkes stämband och snickrat fast dem i sin egen hals. Rösterna är identiska. Självklart är inte detta något negativt, tvärtom. En av världens bästa röster finns nu tvåfaldigt.

Konserten är makalöst stämningsfull. Folk står och vaggar, stampar takten och klappar lite försiktigt händerna. Vet inte riktigt hur de ska uppträdda och reagera. För det här är så olikt allt annat som Fairfest bjuder på. Det här är stilla melodier som byggs upp för hand, avslutas i crescendon och som har en eftersmak som smakar vackrare än en tidig sommarmorgon på Västkusten. De flesta står en bit bak, vågar inte riktigt komma fram. Vad är det här? Så är känslan. Och sen sker det. Då släpper Obliq alla spärrar och levererar ett av de mest underbara musikstycken som jag någonsin hört. Och det är en demorelease - något som nästan känns komiskt i sammanhanget. No Doves Fly Here heter låten. Trummor liknande dem som levereras i Sigur Rós episka Untitled 8 blandas med försiktiga gitarrer och känslofyllda stämband. Fem minuter senare tystnar musiken. Jag börjar försiktigt klappa i händerna. Publiken följer mitt exempel. Jag tittar bakåt och flera av människorna runt omkring ser genuint berörda ut. För mig är det en väldigt stor musikupplevelse. Jag får den levererad av ett band som harvar runt på småklubbar och med en liten publik. Efteråt stannar vi kvar och pratar lite. Fyra mycket trevliga killar som jag verkligen unnar en framtida succé. För mig är detta en av de bästa spelningar jag sett. En misshandel gentemot mina sinnen. Vackrare musik har jag sällan hört live. De skänkte bort deras nya singel Solo efter spelningens slut. Den och fler låtar finns tillgängliga på bandets hemsida på Myspace - kolla in bandet där. För det förtjänar dem. Minst sagt.

Allt som allt är Fairfest ett mycket trevligt initiativ i vårdagar som dessa. När de dessutom vågar boka band som är i det närmsta okända för sin målgrupp – i stil med Obliq och Late Night Venture – då hyser jag stort hopp för festivalen även i framtiden. Nästa år är det snack om en större hall för arrangemanget, vilket också borde betyda fler och större artister. Lägg festivalen på minnet inför framtiden. Den kan verkligen bli något att räkna med.

Review134_fairfest_20090411_blindside18

Writer: David Winsnes
I don't have Facebook


|Home|