Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Taj Mahal & Trio @ Kulturbolaget, Malmö, 10/11/2011 | FESTIVALPHOTO
 

Taj Mahal & Trio @ Kulturbolaget, Malmö, 10/11/2011

 Betyg

Review1314_Taj

Det hänger en mysig stämning över KB ikväll som är full av en faslig blandning människor. Här finns både unga som gamla, hårdrockare som skjortnissar. Alla har vi en sak gemensamt, Taj Mahal! För de som inte känner till Mahal så är han en legend inom bluesen. Mahal har haft ett stort inflytande när det kommer till formandet av bluesgenren som vi känner till idag. Under sin dryga 50-år långa karriär har han sammanfogat icke traditionella former inom bluesen, samt tagit inspiration från Karribien, Afrika och Stilla Havet.
Med sig på denna turné har han sina två följeslagare, Bill Rich på bas och Kester Smith på trummor, därav namnet; Taj Mahal & Trio.

Klockan blir 21 och scenen är fortfarande tom, förutom instrumenten då. Efter tio minuter ser man fortfarande inget spår efter bandet, det börjar kännas av en viss irriation i lokalen vilket jag har full förståelse för. Varför är det så att vissa artister ”väntar” med att gå upp på scen? Är det för att vänta in fler folk eller är det för att öka ”spänningen”? Det enda som ökas ikväll är irritationen.
Efter tjugo minuter kommer en man ut på scen, säger i mikrofonen; ”Ladies and Gentleman, Mr. Taj Mahal”. Irriationen som en gång legat i luften försvinner helt och den mysiga stämningen kommer tillbaka.

Mahal är självsäker och charmig, han bjuder rejällt mycket på sig själv! Med ett stort register kroppsspråk och mimik får han många att skratta ut högt denna kväll! Han svänger på höfterna medan han smeker sin gitarr som om den vore en kvinna. Det finaste är ändå känslan som utstrålas när han sluter ögonen, lutar sig bakåt och drar av ett solo. Han spelar så intensivt att redan efter första låten svettas han kopiöst mycket! Kanske en av anledningarna till att Mahal har infört ett fotoförbud på sina konserter! Det forsar ner från honom och när han svänger runt sitt huvud skvätter han lika mycket runt omkring sig en Sankt Bernhard dreglar.
Hans två följeslagare är inte sämre, Bill Rich gungar med kroppen medan hans fingrar knäpper på basens strängar. Då och då så lyser han upp i ett stort leende och visar sin perfekt vita tandrad! Men oftast ser han mest koncentrerad och lite småförvirrad ut. Kester Smith däremot, mannen bakom trumsetet. Han har ett ständigt leende på läpparna och man kan riktigt se i hans utstrålning att han lever för musiken.
De har alla ett fint samspel och när de väl kollar på varandra så uppstår det magi!

Det stora problemet ikväll är det tekniska, speciellt ljudet! Mahals gitarr är så hög att man knappt hör vad han sjunger. Även basen och trummorna dränks i det höga gitarrljudet. Det blir dock bättre efter några låtar.

Även om man kan se en väldigt stor spelglädje så dalar konserten lite mot slutet, Mahal och trio verkar bli en smula uttråkade, som att de går på repeat. En anledning kan vara den svenska mentaliteten, vi vågar inte riktigt ta ut svängarna som publik. Vi lyckas åstadkomma en liten gungning med överkroppen när Mahal uppmanar oss att dansa, för det är ju trots allt en blueskonsert.

Det är inte förrän i sista låten, det enda extranumret; The blues is allright, som publiken går igång på riktigt. I fyra minuter sjunger vi efter Mahal och får äntligen visa vad vi går för. Synd bara att den kom sist och inte i mitten, då hade kanske energin hos publiken varit större.

Allt som allt så har det varit en väldigt bra torsdagskväll med en Mahal i toppform, en blyg publik och ett leende på läpparna när man lämnar KB. Man kan ha en sämre kväll!

Bäst: Taj Mahals kroppsspråk, känslan och spelglädjen.
Sämst: Fotoförbud och det höga ljudet från gitarren.
Fråga: Varför i hela fridens namn spelar han inte Statesboro Blues?

Writer: Jonas Persson
I don't have Facebook


|Home|