Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Joe Jonas - Fastlife | FESTIVALPHOTO
 

Joe Jonas - Fastlife

Review1250_Joe_Jonas_nyaste_album_Fastlife

Mellanbror Jonas har ju gått solo och första singeln ”See No More” blev en riktig hit. Nu i dagarna släpptes albumet ”Fastlife”. Vilka låtar toppar och vilka låtar dalar?

Till skillnad från när han spelar och gör musik med sina bröder så är soloprojektet väldigt R&B-inspirerat och tar ett ganska långt kliv från det rockiga sound vi är vana vid. För de som hört ”See No More” så vet ni precis vad jag menar, men Joe Jonas fick då lite hjälp av Chris Brown med den låten, och det hörs väldigt tydligt tycker jag. Resten av plattan går i samma stil, men trots det så finns det ju alltid toppar och dalar.

Vi tar väl dalarna först, så sparar vi det bästa till sist. Jag har egentligen inga invändningar alls på killens röst. Det finns resurser och han vet hur han använder dem så det är inte Joe det är fel på. Vissa låtar passar honom bara inte, och det kanske bara är jag som är ovan, men ibland blir det faktiskt lite fånigt. Just titelspåret ”Fastlife” blir lite utanför hans ram när beatet ska föreställa sexigt och tonerna är alldeles för enformiga. ”Kleptomaniac” skulle kunna vara snodd från Chris Browns senaste platta, och det blir lite samma problem där när soundet är alldeles ”för hårt” för Jonas. Andra singeln ”Just In Love” blir inte trovärdig över huvudtaget. Melodin passar honom bättre, men jag tror faktiskt på fullt allvar att låten hade passat till och med Justin Bieber bättre.

Topparna då? Jo, men det finns faktiskt några stycken. Första spåret på plattan ”All This Time” har ett mjukare beat och det gör att Joes röst får komma mer till rätta och han dränks inte i den här coolheten som de försöker bygga upp. ”Love Slayer” är ett gränsfall. Att höra honom slänga till med ord som ”killah” och ”slayah” i ren R&B-manér funkar väl sådär, men å andra sidan funkar låten bra, för den överröstar honom inte heller. Mittenspåret ”Make You Mine” kanske fungerar så bra för att det nästan inte låter som att det är Joe Jonas som sjunger. Men refrängen är snygg med schyssta harmer och beatet tar heller inte över. Balladen ”Sorry” passar honom som handen i handsken, precis som ”See No More”, och det känns faktiskt äkta. Det känns liksom inte överdrivet.

Som helhet så är det en helt okej platta. Det är inte det bästa jag har hört, men det är också ganska långt från det sämsta. Helst skulle jag se att Joe Jonas lät Chris Brown få göra sin grej, för han gör det mycket bättre.

Writer: fotografskribent
I don't have Facebook


|Home|