Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
The Darkness@Getaway 8/7 | FESTIVALPHOTO
 

The Darkness@Getaway 8/7

 Betyg

Jag tycker nästan lite synd om The Darkness som fått utstå gliringar och halvspydiga kommentarer från andra band under festivalen. En bokning som det buats åt från flera håll och de flesta som samlats framför Monster stage verkar nyfiket skeptiska. Men de gör sitt absolut bästa enligt mig som aldrig sett dem tidigare eller lyssnat speciellt mycket på deras musik. Debutalbumet ”Permission to Land” från 2003 blev en monstersuccé som sålde fyra miljoner ex och flera låtar från den hamnade på Storbritanniens top-tio singellista. Jag betraktade då deras 1970-talsinfluerade glamrock som en kul grej och var övertygad om att de var ett one-hit wonderband vars lyckokast aldrig skulle upprepas. Men ”One Way Ticket to Hell…and Back”, 2005, sålde platina och Justin Hawkins tonsäkra falsettsång blev synonymt med modern brittisk glam. Sedan tog framgångssagan slut och ett par medlemsbyten i kombination med Hawkins drogproblem resulterade i att bandet upplöstes. Jag känner ingen som jublat över deras återförening i år. Jag känner ingen som ens reagerat med mer än en axelryckning så det är mot den bakgrunden jag försöker bedöma deras framträdande. De sliter som djur för att väcka den församlade folkskaran. Justin Hawkins ser rätt tuff ut där han skuttar, struttar, dansar och hoppar omkring och brorsan Dan Hawkins, gitarr, gör tillsammans med bassisten Frankie Poullain en riktigt shysst insats. Jag förvånas lite över hur starka instrumentalister de är live och hur fantastisk Justin Hawkins röst låter men det får snarast hänföras till min okunskap. The Darkness är underhållande och svängiga. Det är lättlyssnat och tilltalar de många på flera plan. Damerna i blommiga tunikor som kan refrängerna dansar en stund till ”I Believe in a Thing Called Love” och ”Get Your Hands off my Woman” men de flesta verkar lyssna lite förstrött. Personligen är jag barnsligt förtjust i pyro, rök, grejer som exploderar och andra påhitt som kan krydda en scenshow så jag gillar förstås deras konfettikanoner men det är nog inte meningen att det ska utgöra spelningens mest bestående intryck. Tyvärr blev det så och jag önskar att The Darkness i fortsättningen får spela för publik som uppskattar dem efter förtjänst.

Writer: Eva Grahn
I don't have Facebook


|Home|