Join Festivalphoto at Faceboook
Follow Festivalphoto at Twitter
Watch our festival videos at Youtube
Follow Festivalphoto at Instagram
Intervju med Ben Johnston från Biffy Clyro | FESTIVALPHOTO
 

Intervju med Ben Johnston från Biffy Clyro

Review652_Intervju_med_Ben_Johnston_fran_Biffy_Clyro

Biffy Clyro är en rocktrio från Skottland. De består av tvillingarna James (bas, sång) och Ben Johnston (trummor, sång) och den karismatiske sångaren och gitarristen Simon Neil. De träffades redan i småskolan och har spelat tillsammans sedan 1995. De fick sitt första skivkontrakt 2002 och har släppt fem fullängds skivor. Det stora genombrottet kom 2007 med skivan Puzzle, 2009 släpptes Only Revolutions som är fylld av blivande klassiska rockhits.

Jag möter en nyvaken Ben på Debaser före konserten den 21 oktober 2010 för en liten pratstund.

Hur är läget?
Det är bra! Jag är på bra humör och trivs bra med mig själv!

Hur gillar ni i Sverige?
Vi kom hit på småtimmarna i natt så vi har inte direkt gått runt någonting men vi har varit i Sverige många gånger förut. Det är ett underbart land. Väldigt stilfullt och väldigt coolt. Alldeles för coolt för mig.

För coolt för dig?
Ja, jag är inte cool.

Hur länge har ni turnerat nu?
I tio år till och från. Den här turnén har hållit på i ungefär två veckor men det känns längre än så. Vi har varit i så många olika länder att det alltid känns som längre. Vi turnerade i Amerika precis före den här turnén. Sen hade vi typ tre dagar hemma, så direkt tillbaka ut igen. Vi har turnerat i princip hela året, vi hade en helg ledigt i somras och varannan helg var det festival. Vi hade 8 dagar ledigt i rad vid ett tillfälle, det är det längsta uppehållet på hela året.

Blir ni någonsin uttråkade?
Nej, aldrig. Det är världens bästa jobb, verkligen. Men man saknar sitt hem och sin familj. Det är det svåraste med allt turnerande, men frånsett det så är det absolut fantastiskt.

Var spelar ni helst? Små ställen, festivaler eller arenor?
Jag kan inte säga att jag har en favorit, alla har sina fördelar och nackdelar. Stora konserter är väldigt roligt för man spelar framför många människor, massor av människor som sjunger ens sånger. Små spelningar är roligt för de blir svettiga och man får lite mer en hardcore-punk känsla. Vi spelade på små klubbar i många år så de ligger nära våra hjärtan. Jag älskar alla spelningar om jag ska vara ärlig. Men man kan inte förneka att det är roligt att spela framför 80 000 människor.

Ni har en fantastisk energi på scenen, vad motiverar er?
Vi är alla stora fans av musiken. När vi började sa vi alltid att vi ville vara vårt eget favoritband. Det är det vi strävar efter. Det är lite klyschigt men vi skriver bara musik för oss själva, sen om någon annan gillar den med så är ju det en bonus. Vi håller oss kvar vid det och när det är låtar vi verkligen gillar så spelar vi in dem och spelar dem live. Vi spelar bara det vi själva vill spela och höra. Om jag inte var i bandet skulle jag gå och köpa skivan och lyssna på musiken. Jag antar att det är vår motivation.

När ni skriver musik, hur ser er kreativa process ut?
De flesta sånger föds på en akustisk gitarr eller elgitarr utan förstärkare. Simon skriver låtarna sent på nätterna när alla andra sover och sen tar vi in dem i replokalen och bråkar lite med dem. Gör dem högljudda och ibland inte högljudda. Ibland har vi texten från början, ibland inte. Det är olika process för olika sånger. Att göra ”Meany of Horror” gick snabbt och den har låtit likadant sedan första gången vi spelade den. Medan andra sånger som ”Machines” började som en riktigt tung låt och förvandlades till en helt annan låt. Olika låtar tar form på olika sätt.

Vad är ditt mest minnesvärda tillfället i hela din karriär?
(Bloddy hell!) Det finns så många olika händelser att välja mellan. Vår allra första konsert var väldigt minnesvärd, när man får göra det på riktigt är det skrämmande men fantastiskt. När man säljer ut sin första konsert. Att få göra en skiva och att få göra fem skivor, det är det inte många band som får göra. Om jag måste välja ett tillfälle så måste det vara att att se David Grohl se oss spela på Hoover festivalen i Norge i år. Jag vänder mig om och där står David Grohl och diggar. Dagen efter kommer han fram och säger att vi var fantastiska och att han gillar vårt band och vi ska faktiskt spela med Foo Fighters nästa år. Det var fantastiskt. Nirvana var anledningen till att jag ville vara i ett band och David Grohl är min favorit-trummis så att han gillar vårt band, jag antar att det är väldigt minnesvärt.

Vad är det konstigaste som har hänt?
Vi spelade i Manchester på ett ställe som heter ”Light Café” Vi skulle spela på nedre plan och på övre plan var det en jazz show. Vi blev tillsagda att vi inte skulle spela så högt. Vi är ett jävla rockband! Inga av våra fans kom in för det var dresscode. Man var tvungen att ha fin-skor och skjorta. Inte ens vi kunde komma in, vi gick ut för att äta middag och kunde inte komma tillbaka in för vi hade inte finskor och skjorta! Man fick smyga in oss via nödutgången. Som du förstår kunde inga av våra fans komma in och det var fem personer där. Det var dessutom vår första konsert någonsin som skulle bli recenserad. Den stora Brittiska tidningen Kerrang var där och skulle recensera och det var fem personer där, vi var tvungna att spela tyst och vi själva fick inte komma in genom huvudentrén. Det var rätt konstigt.

Det är ju fruktansvärt!
Ja, det är fruktansvärt. Det var den typen av tur vi hade i flera år. Det var vår första recension och vi har haft uppförsbacke hela vägen, vi har varit ett band i 16 år nu och det är inte förrän nu som vi får spela inför folk. Jag antar att det är det bästa sättet att göra det. Vi uppskattar det mer.

Vad händer nu? Ny skiva, mer turnerande?
Både och! Först och främst turnerande. Vi ska fortsätta att turnera på den här skivan, det är några platser vi inte besökt. Vi har inte varit i Sydamerika än, Sydafrika, Ryssland och delar av Kina. Så det är några platser kvar att besöka som vi inte varit på som vi skulle vilja till.

Några ställen?!
Ja, några ställen, typ månen! Vi ska försöka ta oss till Sydamerika nästa år. Vi åker även tillbaka till Amerika och lite i Europa. Nästa skiva kommer förhoppningsvis ut nästa år eller tidigt under 2012. Vi arbetar alltid på nytt material men aldrig när vi är på turné, bara när vi är hemma och nu har vi inte haft någon ledig tid. Men vi har redan tio låtar så det borde inte ta så lång tid, men vi vill inte skynda på det. Vi vill att den ska vara fantastisk (Fucking amazing). Så vi låter det ta den tid det tar.

Jag vet att jag förmodligen inte får ett ärligt svar, men jag måste fråga...
Namnet?!

Ja! Vad är en Biffy Clyro?
Vad är en Biffy Clyro? Det är inte en sak. Det är bara ett dumt namn. Vi ville ha ett namn som var lite förvirrande, vilket det är. Det låter som en person, men det är det inte. Vi ville ha ett namn som när du hör det så vet du inte vad det var för typ av musik. Som typ Deathwish eller något. Man vet vad det är utan att ha lyssnat på det. Vi trodde det var coolt. Vi hittade på det i skolan, någon funderade över en Cliff Richard Byro Pen. En engångs penna med Cliff Richard. Det måste ju vara en Cliffy Byro och så vände vi på bokstäverna så blev det Biffy Clyro. Det är sanningen! Det är en fruktansvärt dålig historia och vi har varit fast med namnet sedan dess, det var förmodligen vårt största misstag någonsin. Det hjälpte oss inte direkt, men jag antar att det är charmen med bandet att vi är inte så direkta utan det tar lite tid att gilla oss.

Writer: Liselott Lindberg
I don't have Facebook


|Home|